Games & Godis

Den senaste generationenen gav oss mästerverk, den gav oss lättglömda skitspel, den gav oss några djupa besvikelser och en hel del trevliga överraskningar. Jag skulle vilja dela med mig av några av de sistnämnda.

1. Extramaterial i Buffy the Vampire Slayer: Chaos Bleeds (XB, GC, PS2)

Spelet må ha varit en rätt rejält ostig historia. Annars lät det hyfsat lovande, med ett avlagt manus från den underbara seriens formidabla femte säsong, och flera av originalskådisarna i röstroller. Tyvärr förstörde frånvaron av (eller rättare sagt: ersättarna för) de övriga (framför allt stjärnorna Sarah Michelle Gellar och Alyson Hannigan) stämningen, samtidigt som manuset - säkert helt okej i sin ursprungliga tv-version - blir väl fyrkantigt och trist i spelformat. Men vi kunde enkelt bortse från allt detta och även repetitiva strider, trista bossar och lusig kontroll när vi fick underbart extramaterial i form av förvånande öppenhjärtiga intervjuer med Tony Head, Amber Benson, James Marsters och Nicholas Brendon. En perfekt liten present till oss Buffy-nördar.

2. Speederjakt på Endor i Rogue Squadron III: Rebel Strike (GC)

De flesta av oss har spelat otaliga Star Wars-spel genom åren. Vi älskade originalfilmerna som små, hatade de nya som vuxna och letar väl egentligen fortfarande efter den slutgiltiga tillämpningen av spelmediet på George Lucas universum. För min del är det framför allt tre saker jag är ute efter. Jag vill utkämpa tuffa dogfights mellan X-vingar och Tie Fighters, jag vill slåss med ljussabel med Wiimoten (helst med bättre kontroll än Red Steel) och jag vill uppleva Lukes och Leias halsbrytande speederjakt i Endors djungler från Return of the Jedi.

Det förstnämnda fick jag uppleva under 90-talet i spel som X-Wing vs. Tie Fighter, det andra väntar jag fortfarande på och det tredje – första gången jag provade på det var i arkadspelet Return of the Jedi från 1984. Det isometriska perspektivet var enormt häftigt, men spelet var svårt för en tioåring och bestod följaktligen mest i att maxa farten och krascha sin speeder mot en knotig stubbe. Drömmen levde vidare. Och till slut fick jag lön för mitt trogna väntande. Factor 5:s i övrigt ganska mediokra Rebel Strike gav oss en tolkning av jakten som där och då var exakt vad jag hade önskat mig.

3. Upphovsrättsanarki i Animal Crossing (GC)

Vi i väst fick inte stifta bekantskap med fenomenet Animal Crossing under N64-eran, men spelet fick ändå stor genomslagskraft när det landade här. Det fria upplägget och det faktum att spelet saknar slut (det sades att spelet skulle innehålla 25 år av händelser – jag väljer nog att bara ta dem på ordet) var och är ovanligt, och det twee-mjuka anslaget med fluffiga mjukisdjur som skuttar runt och bekymrar sig över sin inredning, huruvida deras slang är ohippt och det faktum att du inte har hört av dig på säkert tre dagar träffade de flesta som provade spelet rakt i hjärtat.

Den första karaktär du stöter på när du sätter på spelet är trubadurhunden K.K. Slider. Honom kan du även träffa i själva spelet, om du har tid över en lördagkväll (K.K.:s set börjar vid åtta, vid tågstationen). Sympatiskt nog tar han emot önskningar (så att vi kan få höra K.K. Love Song!), och dessutom, förutsatt att du har ledig plats i ditt inventory, delar han ut en bootleg av låten han just spelat – eftersom hans ”music wants to be free”! Piratpartister och libertarianer världen över jublade över erkännandet.

Lägg därtill det faktum att man enkelt kan få tag på flera NES-spel i fullständiga versioner, att spela i spelet (däribland första Legend of Zelda, Excite Bike, Super Mario Bros och Ice Climber – kort sagt några av konsolens allra populäraste spel än idag) - och bilden av Nintendo är plötsligt ganska långt ifrån den vi har idag, bara sex, sju år senare. Numera får vi betala 50 kronor för ett NES-spel till Virtual Console. Ord som ”avskrivet” och ”fan service” (det senare kan förstås diskuteras) för en tynande tillvaro i Kyotoföretagets vokabulär.