Games & Godis

Archive for mars 2009

Man kunde ju tro att den slumrande debatten kring tv-spel och dess eventuellt negativa påverkan på ungdomen skulle anta en mer nyanserad och intellektuell fas efter den farsartade tillställningen på Debatt härom sisten. Det blev ju en parodisk tillställning, där den anklagande sidan hämtade sina argument från lika delar Studio S och häxjakt i senmedeltidens Europa.

Så i fredags var det dags för ännu en högprofilerad kritiker att ge sig in i debatten. DN:s Johan Croneman borde kunna ha något vettigt att säga om det här. Men sån tur har vi inte. Han ägnar sin tv-spalt i fredagens DN åt att redogöra för hur han som ung greps av våldsamma krigsskildringar som Dalton Trumbos ”Johnny got his gun” (om en ung soldat som fått armar, ben och delar av huvudet bortsprängda i första världskriget) och nyhetssändningar från Vietnam under kriget på 70-talet. ”Den kvällen gick något sönder i mig. För alltid”. Så långt allt gott och väl.

Men sen hoppar vi, via en kort passus om hur även litteratur, inte bara rörliga bilder, kan påverka oss (vi får veta att en ung Johan fick en aha-upplevelse när han förstod sig på poesi), raskt vidare till det här med tv-spel. Och här är jag tvungen att ge er hela kakan på ett fat:

Om man däremot vågar påstå att tv, som populärkultur, eller än värre, tv-spel, påverkar unga människor, då är man tokig. Sjuk helt enkelt. Det forskas som helsicke på området, bara för att bevisa en enda sak: Det är klart att ingen blir påverkad av tv-spel!

Populärkultur har aldrig någonsin påverkat någon enda människa – i alla fall inte i negativ riktning. Ingen blir påverkad av våldsamma tv-spel, ingen blir påverkad av tv-serier som framställer unga tjejer som idioter och unga män som neandertalare.

Jag står och tittar på vår 13-åring när han spelar ett spel där man slaktar folk i parti och minut. Vi ser på en tv-serie i ungefär samma midjehöjd. Vår 5-åring sitter bredvid och tittar på.

Nejdå, det är inget farligt. Människor påverkas av allt i livet, en liten liten kaka kan få avgörande betydelse. Men tv-serier, tv-spel? Lägg av – har du drabbats av moralpanik?

Nu kan det sägas: Ja, faktiskt.

Krönikan illustreras passande nog med en bild på en Xbox-handkontroll i en ung mans händer – ja, en original-Xbox-handkontroll. Liksom för att understryka hur ur fas med sin samtid såväl krönikan som dess författare är. Croneman vill ta ställning, och han gör det genom att föreställa sig en meningsmotståndare som med näbbar och klor försvarar sjuåringars rätt att spela GTA och America’s Army, för att sedan tillskriva den här helt imaginära kontrahenten åsikter som åtminstone jag inte har stött på hos någon över 11 års ålder.

pong-console

Samtidigt som han indigneras över den perversa spelbranschen och dess än mer perversa (om än imaginära) försvarare låter han tydligen sin egen 13-åring sitta och spela den sorts våldspornografiska spel som han just insinuerat gör ungdomarna avtrubbade och känslokalla. Till råga på allt låter han sin femåring sitta bredvid och titta på. (Hur detta faktum går ihop med de åsikter Croneman just förfäktat is something I’m not touching with a 10 ft pole)

Nej, jag förstår mig inte på Johan Croneman. Inte den här gången heller. Och debatten famlar desperat vidare efter någon som kan ta den på det allvar den förtjänar.

manhunt20axe

I kvällens Debatt skulle det handla om datorspel – i dyningarna av den diskussion som förutsägbart dykt upp efter den tragiska skjutningen i Tyskland. Men mycket till konstruktiv debatt blev det väl inte, va.

Janne Josefsson som den heligt indignerade moderatorn gav en mossig Anders Bergsten fritt spelrum att högljutt sörja sin generations oklanderliga värderingars drunkningsdöd i samtidens moraliska septiktank (”Man får poäng när man sparkar på huvet!”). Jag skulle kunna fortsätta raljera över dessa vilsna farbröder och deras respektive mentala ålderskrämpor tills chocobosarna kommer hemskuttandes, men det tjänar knappast något till. Tyvärr gjorde inte heller den andra sidans argument det, trots att det var upplagt för att en gång för alla tillintetgöra de vanföreställningar om den kanske mest inflytelserika samtida kulturformen som anakronistiskt tillåts härja i allt från fikarum till plenisalen.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gjorde ett bra försök, men lyckades inte riktigt klippa igenom de – granted – tumstjocka sjok av spindelväv som omger de här åldrande männen och deras ingrodda åsikter. Vare sig Pegi eller hänvisningar till skadlig verkan av illegal nedladdning bet riktigt, och så småningom föll Per in i att diskutera på Josefssons och Bergstens villkor. Kudos för bra jämförelse mellan det omtalat råa våldet i Manhunt och det i senaste blockbustern i James Bond-franchisen. Den senare självklar familjeunderhållning för alla över 15, den förra ett suspekt särintresse även för de som har åldern – 18, inte 15 – inne.

Bloggaren Hanna Fridén introducerade ett potentiellt intressant resonemang om vad som händer när man väver samman sex och våld i spel, men det gavs inte riktigt det utrymme det förtjänade. Den tråden kunde ha utvecklats gett en annan lyster åt den här debatten.

En annan som gjorde ett gott intryck var läkaren och hjärnforskaren Per Hamid Ghatan, som faktiskt gjorde ett seriöst försök att ta in flera perspektiv i sitt resonemang, och även hänvisade till (visserligen inte namngivna) forskningsrapporter om psykologisk och fysiologisk påverkan av spelande. Men inte heller han lyckades styra upp det här styltiga spektaklet från den svartvitgrumliga fars det från början var dömt att urarta i.

Den tråkiga slutsatsen är väl helt enkelt den att spel fortfarande har en väldigt lång väg att gå för att accepteras som en kulturform bland andra. Och innan det sker kommer det att vara fortsatt svårt att verkligen se identifiera, diskutera och hantera de moraliska problem – rasism, sexism, etc. – som de facto finns i spelbranschen idag. Det är helt enkelt för enkelt att avfärda kritikerna.

Uppdatering: C-J följer ekot från förr i ett lysande inlägg på Blog ‘em up. Skynda och läs.

Etiketter: ,

Blog us up

Posted on: 11 mars 2009

blogemup_40Som en blixt från klar himmel deklarerar tre av Spelsveriges vassaste pennor – Super PLAY:s Michael Gill, Jimmy Håkansson och Carl-Johan Johansson – att de ämnar revolutionera svenskt spelbloggande med sin nya satsning Blog ‘em up. Och det är mer än välkommet. Jag startade den här bloggen, något irriterat, efter att jag sett Level7:s nomineringar till årets spelblogg. Kategorin innehöll förvisso några passionerade amatörbloggar, men också ett stort antal halvhjärtade sidoprojekt från etablerade spelskribenter. Det kanske ”bästa” exemplet – PK-gardet, Tommy Pregers tre inlägg korta blogg, skapad endast för en kort biff om sexism med Levels Fredrik Schaufelberger. Visst, kul, men i ett bloggklimat där en sådan sida anses vara en av de 25 mest intressanta skriker bloggosfären efter mer (sedan kan man givetvis säga vad man vill om Level7 och deras kriterier för vad som är, och inte är, en bra blogg).

Och här är vi nu. Själv kommer jag att följa Blog ‘em up med stort intresse, hoppas att du gör detsamma.

(Och hey – har ni märkt att G&G har flyttat från blogg.se till WordPress? Det har den. Stick around så får du se om ett bättre verktyg innebär att bloggen också fylls med bättre innehåll)

Sitter och spelar The Lost & Damned. Ska strax återvända till det, men ett par korta tankar bara.

 – Den manliga full frontal nudityn är Rockstarhumor av gammalt gott märke. Först så där lagom sloppy cover-up av hela paketet à la porrig b-film, för att sedan oblygt trycka upp hela härligheten rakt i kameran. Likez it.
 – Visst är det lite coolt att spela uppdrag parallellt med ursprungsspelet, men det är inget sensationellt i sig, vilket man anar att Rockstar tycker. Det är en liten berättarteknisk finess och bör värderas som en sådan.
 – Om man nu gör en uppdatering av ett existerande spel, borde man inte då försöka jobba bort något av originalets mer irriterande små kinks? Som att smått ovanliga bilmärken spawnas överallt när man kör just en sån bil, eller att ens karaktär kan fastna och spastiskt vända på stället när han försöker köpa en korv eller kliva på sin hog. GTA IV var trots sin ursnygga yta fullt av små saker som bröt illusionen, och Rockstar tycks inte vilja ta den här chansen att rätta till dessa missar.
 – Iggy Pop är fortfarande mannen. Liberty Rock Radio är storartad underhållning.

Teh hotness!

Teh hotness!

 [Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090308]

project-gotham-racing-3-20060221023649561_640w

Dags för en halvtimmes underhållning.

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090307]

Mm, fredagkväll med Left 4 Dead. Efter ett håglöst försök att klara Blood Harvest på Expert (tillsammans med ett gäng amerikaner jag spelat med förut, dock nu med en bonus i form av brusig rundgång på allt som sas via headseten) bestämde jag mig för att ge Fable 2 ännu en chans. Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg min något tveksamma attityd till det Molyneux senaste hypemonster, men här är vi inte långsinta.

Jag tänker att lite fluff i spelform behöver inte vara fel när klockan närmar sig midnatt en slö fredag, men jag vet inte, kanske är kvällen för slö, för jag känner mig mindre motiverad än någonsin att hitta The Hero of Will eller charma bybor by the dozen (en och en tycks ju för övrigt inte vara möjligt). I stället är det fortfarande samma sak som är det mest utmanande (och möjligen till och med roligaste) i spelet; att få till en riktigt lång bonuskedja i smedjan.

Nej - det är INTE min avatar på bilden...

Nej - det är INTE min avatar på bilden...

Det är faktiskt rätt krävande – uppmärksamhet och reflexer måste vara på topp. En vit prick rör sig över den metronomliknande bågen ovan och du måste trycka på A-knappen när den befinner sig över ett raskt krympande grönt fält för att lyckas med ett hammarslag. Dessutom rör sig det gröna fältet för varje slag – ena gången är det långt från den vita markörens startpunkt, andra gången alldeles invid. Reflexer och fokus, som sagt.

Poängen är att det inte är mycket till dynamiskt spelmoment, hur utmanande det än är (och det är tveksamt om det är särskilt kul). Snarare är det så att det tilltalar min mest anala sida, perfektionisten i mig. Och nej, det är inte ett faktum som får mig att ändra min syn på Fable 2 till det bättre. Men – skam den som ger sig. Några timmar till får jag allt lägga innan jag ger ett slutligt omdöme.

Att bli fortsättad.

Purrrrfect

Posted on: 10 mars 2009

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090305]

Det är dags att lägga över innehållet från min gamla Halo 3-hårddisk – på ynka 20 GB – till den nya, skinande vita 60-giggaren. Jag blir ömt ledd vid handen av Xboxflickan och nu står min låda där och tickar ned från drygt 50 minuter.

Så vad göra annat än att ägna mig åt min hart när olästa blogg.

Jag skrev lite om The Wrestler häromdagen. Den fick mig, bland annat, att tänka på min barndoms wrestlingfavorit, den odrägligt självgode Mr. Perfect – mannen som gjorde allt rätt, och det med stil. Vinjettvideos inför matcher visade honom sätta en trepoängare från tjugo meter, sänka en svår golfputt och kasta en fantastisk footballpassning – som han sedan sprang och fångade själv. Mr. Perfect (verkligt namn: Curt Hennig) var givetvis en heel, en skurk, den publiken älskar att ”hata”. Hans manager, The Genius (verkligt – fantastiskt! – namn: Lanny Poffo. För övrigt bror till wrestlaren Macho Man Randy Savage), brukade presentera Mr. Perfects matcher genom att med högdragen uppsyn recitera långa, pretentiösa litanior om hur fantastisk och överlägsen hans protegé var. Sen äntrade Mr. Perfect ringen och gjorde processen kort med sin motståndare, innan han avslutade föreställningen med ”The Perfect plex”. Givetvis charmade han moppemuschen av en fjortonårig rollspelsnörd som yours truly.

 

mr-perfect

Tyvärr är kopplingen mellan filmen The Wrestler och Curt Hennig djupare än man först kan tro. Bakom den atletiska fasaden missbrukade Hennig steroider och smärtstillande medel, och han dog vårvintern 2003, 44 år gammal, på ett hotellrum i Tampa, Florida, av akut kokainförgiftning.

Så det är inte utan en rätt otippad känsla av vördnad jag konstaterar att THQ i slutet av innevarande månad ger ut WWE Legends of Wrestlemania, med bland många andra Mr. Perfect som spelbar karaktär. Som den blödiga nostalgiker jag är kommer jag säkert att köpa det här, trots att en snabb genomspelning av demot knappast gav löften om någon storartad spelupplevelse. Men jag tror att min skräckblandade fascination för den kanske allra mest white-trashiga underhållningsformen tillsammans med utsikten att spela fånigt testosteronstinna multiplayermatcher mot någon polare kan uppväga det.

Och så får man ju chansen att spela som den störste av dem alla – Mr. Perfect.

Etiketter: , , ,