Games & Godis

Spel och beroende

Posted on: 23 mars 2010

Jag har aldrig varit typen som har fastnat i, ni vet, dåliga vanor. Alkohol, tobak, poker/oddset/hästar – not for me. Man doppar kanske tån i någon av de där, men blir aldrig bofast. Kanske är det en anledning till att jag alltid har haft svårt att relatera till kidsen som spelar World of Warcraft 100 timmar i veckan. Men när en kompis skickade den här länken hajade jag till en smula. Det är en lång text, men väl värd att läsa. Snabb recap: kille spelar Vice City, lägger obscena mängder tid på spelet, GTAIV kommer ut, kille gör några linor kokain och spelar med en kompis i 30 timmar på första sittningen, och fastnar så småningom i ett flerårigt missbruk där koksruset intensifierar upplevelsen av spelet till den milda grad att dessa sessioner är enda gången han känner sig verkligt levande.

Det är intressant för att de båda missbruken är så tätt sammanflätade, så mycket av det ena går igen i det andra. Och det är drabbande dels för att det handlar om något som ligger så nära mitt eget hjärta, och för att killen inte motsvarar den karikatyrartade bild av cokeheads som de flesta av oss nog omedvetet har byggt upp på grundval av spritt mediebrus genom åren. Han springer inte runt på gathörn och försöker sälja avsugningar, han är inte våldsam, han bor inte på gatan. Han spelar GTA och njuter av det, precis som jag. Hans beskrivning av spelet rimmar ganska väl med min egen upplevelse.

Mina egna ”binges” har varit mer modesta. Men givetvis har de påverkat min vardag. Hösten 2000 jobbade jag på ett bygge i Göteborg, var nybliven singel och valde ofta bort kvällsumgänge eftersom jag ju skulle lämna in tidigt. Oftare än inte slutade dock dessa kvällar med att jag satt uppe till två och förde Arsenal till titel efter titel i Championship Manager, vilket i sin tur ledde till att jag var bushed när klockan ringde vid halv sex. Eftersom jag därför var helt slut efter jobbet valde jag gärna bort umgänge på kompisar på kvällen för att lägga mig tidigt, och så började det hela om igen.

Den dåliga cirkeln bröts så småningom, när jag började umgås med en del nya vänner, blev mer eller mindre förälskad, och så småningom lämnade stan på ett tag för att få lite nya perspektiv. Jag vill egentligen inte säga att mitt intensiva CM-spelande var ett verkligt problem för mig, men när jag läser igenom den fakta jag har radat upp här ser jag svart på vitt att det ju faktiskt var det. Jag spelade för mycket, och det fick mig att må sämre än jag borde. Sånt vill man inte inse om sig själv, men trots allt var det nog så. Huh.

Så, anyone else wants to share?

Annonser

11 svar to "Spel och beroende"

Hej, jag heter Maria och jag är WoW-spelare. Nuff said. Nu har jag faktiskt lyckats sluta för fjärde gången. Får se hur länge det håller i sig.

Hej Maria! (klapp klapp klapp klapp)

Jag har aldrig spelat WoW. Jag tror inte att det är min typ av spel, men främsta anledningen är ändå att jag vet att jag skulle bli kunna bli mer hookad än jag vill tro.

jag skulle vilja skilja på bereoende och entusiasm. de allra flesta s k spelberoende skull klara sig utmärkt på en alptopp utan WoW.

en verkligt beroende perrson spelar inte alls längre, hon tillfredställer viljelöst ett behov. däremot kan det finnas flera likhetet mellan hängivet spelande och beroende.

jag vill inte påstå att jag har varit beroende men helt klart fick min stora entusiasm över diablo 2 (2000-2002) vissa konsekvenser utanför spelvärlden och ledde till en del proriteringar som jag i efterhand inte precis var stolt över eller kunde motivera.

…förutsatt att de hade mat, vatten och skydd från väder och vind…

En koksskalle skulle också klara sig ganska bra på en alptopp, förutsatt att mat, vatten och klimatskydd fanns. Är han eller hon då heller inte beroende?

jag får erkänna att jag inte är särskilt insatt i kokainets abstinens symptom men det jag egentligen vill säga är att den trend som finns att kalla alla jävla beteenden för beroende så fort något skapar ett ovarierat beteendemönster(motion, tv-spel, merklintåg, mat, frimärkssamling, sex, jobb etc) är ett jävla oskick. jag vill dra en tydlig gräns mellan substansberoende och vad ska vi kalla det… svårigheter att bryta beteendemönster. jag tror att det finns beröringspunkter men ändå en grundläggande skillnad mellan kokain och GTA.

Visst, men teknikaliteter aside – jag tycker att det helt klart finns en del intressanta beröringspunkter mellan de båda, särskilt i fallet som tas upp i The Guardian. Jag menar inte att löpsedelshetsa mot spel, utan att peka på att vi som är inne i det kan må bra av att titta upp ibland. Man kan inte bara kvitta ut ett carte blanche att gå ned sig i dåliga beteenden bara för att man förkastar pöbelformen som den sortens kritik brukar anta.

såklart. har du svårt att bryta ett beteende som skadar dig själv eller din omgivning på egen hand kan du behöva hjälp. speldesigners bör känna till och ta ett visst ansvar för att ju bättre de lyckas, ju fler sociala problem kommer de att skapa men det ligger ju i sakens natur att ett spel som ingen vill spela inte kommer att vara ivägen för altanbyggen och parmiddagar (eller mat- och sovfunktioner för att dämpa den raljerande tonen). men även om man kan tycka att det vore ansvarsfullt om mycket ”lyckade” spel hade inbyggda begränsningar (tid/dag t ex) så kommer spelare ändå tillbringa tid i spelarcommunitys eller workshops eller skriva fan-litteratur eller göra avatarporträtt i akvarell. besatthetten är svår att rå på eftersom den spiller över i så många områden av livet. din fotbollsbesatthet har väl t ex knappast avtagit även om ditt CM-spelande har gjort det. slutligen är det väl verkligen att dela ut carte blanche, att kalla sådana beteenden för beroenden. jag kan inte sluta slå min fru – jag är beroende av det.

Snackar vi rent semantiskt – sure. Vi kan köra på ”dåliga beteendemönster”.

Sen tycker jag absolut inte att det är spelutvecklarnas ansvar att se till att spelarna inte ”fastnar”. Jag menar snarare att tända ett ljus för det sunda förnuftet. Leve det.

snackar gör man väl alltid semantiskt?

[…] jag har börjat komma igång. UFO, som vi brukade kalla det, är bara ett av de där spelen, ett bingespelarspel. Dessutom, uppenbarligen, med den bevarade kvaliteten hos en dyr […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: