Jag minns min barndoms arkadhallar och hur de brukade ta på mig #3

Posted by: Peter on: 29 mars 2010

• In: Games
• 1 Comment

Ett stort lördagsnöje i min späda ungdom var så klart att Åka In Till Stan. Och det dröjde inte länge innan min året äldre kusin visade mig till glassbaren på Klammerdammsgatan. Det var faktiskt en glassbar året runt, med stora skyltar som saluförde deras banana splits och glassbomber. Jag kan inte minnas att jag någonsin de facto såg någon av de där pjäserna serveras, trots otaliga timmars häng i lokalen. Och kan verkligen de sex, sju arkadkabinetten ha gett tillräckligt mycket inkomster för att stället skulle gå runt? Det var dock inga frågor man ställde där och då.

I stället hade vi fullt upp med att slösa veckopengen på Choplifter och Double Dragon. Båda hade fantastisk grafik och fascinerande gameplay. I Choplifter skulle man med sin helikopter ta sig in bakom fiendens linjer, bomba sönder fängelser och rädda sina fångna kamrater, allt medan fiendens tanks försökte skjuta ned en. Det häftigaste var det faktum att det sidscrollande spelet tog en både fram (vilket i det här fallet var åt vänster på skärmen, bara det väldigt originellt) och tillbaka – flera skärmlängder! Double Dragon, med möjligheten att röra sig i ”2,5D” över skärmen var också fruktansvärt coolt. Gubbarna rörde sig långsamt, men hade i gengäld massor av häftiga moves och kunde dessutom plocka upp tuffa vapen som baseballträn och nunchakus.

Så småningom dök även ett Golden Axe-kabinett upp. Just där och då var det spelet världens coolaste, evörr. Fantasytemat låg rätt i tiden, och både grafik och ljud var bland det häftigaste vi hade stött på i ett spel. Och karaktärerna var inte bara coola, de kunde dessutom samla på sig mana och anfalla med kraftfulla magier som fällde varenda fiende på skärmen. De små skitsen mellan banorna, där små tjuvaktiga alfer försökte stjäla spelarnas guld medan de sov i sitt läger, var också häftigt – bara tanken på att karaktärerna faktiskt gjorde saker emellan banorna svindlade. En lördagseftermiddag troppade jag och en kompis till glassbaren med en 20-30 kr i mynt vardera, redo att ta oss igenom hela Golden Axe. Det blev en episk spelomgång, men till slut föll våra monetära tillgångar till föga mot någon av de där stora, kompromisslösa bossarna.

Ett lite senare spelminne från samma lokal är av ett spel som jag inte är säker på att jag minns rätt namn på. Jag vill tro att det hette Rolling Thunder – men alltså inte det Rolling Thunder de flesta av er kanske är bekanta med. Det här spelet var ett vertikalscrollande shmup i samma skola som, säg, Xevious eller 1942, fast med motorcyklar. Men i all sin enkelhet var det oerhört underhållande, med len co-op och gott om häftiga power-ups. Ni känner kanske igen den där gnagande känslan av att ha glömt bort något som man kanske aldrig kommer få veta igen.

Glassbaren på Klammerdammsgatan slog igen någon gång under 90-talets början. Sedan dess har lokalen hyst några olika verksamheter, mest notabelt en restaurant med skapligt rykte under några år. Senast jag gick förbi var den dock återigen övergiven.

Etiketter: arkad, nostalgi