Games & Godis

Archive for juni 2010

Microsofts presskonferens på E3 var tamare än man kunde hoppats på, men en sak gjorde de i alla fall bra. Inte bara avtäckte de sin nya, slimmade Xbox 360, de berättade också att den kommer att finnas tillgänglig i detaljhandeln i USA redan inom en vecka – och till råga på allt försåg de alla närvarande med en varsin, fabriksny enhet. Gissa om det vägs, mäts, skruvas och inspekteras på billiga hotellrum i Los Angeles i detta nu?

Liksom PS3 har man satsat på ett utförande i svart ”pianolack”, en fad jag hade hoppats skulle vara död och sex fot under hårdstampad landsortsjord vid det här laget. Tillsammans med den kantiga formen blir intrycket snarare värsta sortens gamer-PC än något man vill skylta med i vardagsrummet, vilket jag annars gissar att Microsoft är ute efter. Särskilt med tanke på den extremt casual-anpassade lineup man presenterade.

Priset anges till $299, vilket översätts till 3000 kr – samma pris som en 360 Elite idag, menar Microsoft men utelämnar då att även om denna länge har legat runt det priset har den samtidigt varit generöst bundlad med en handfull spel och kanske en extra handkontroll. Så vad får man för pengarna? Nå, för det första menar tillverkaren att denna senaste upplaga är ”whisper quiet”, vilket sannerligen vore önskvärt. Men lika önskvärt vore ännu mer hårda fakta. Vilka ljudnivåer pratar vi, exakt? Hur vet vi att vi slipper ännu en RLOD-epidemi? Bluray har det inte talats om, varför? Hur står det till med strömförbrukningen, särskilt när det gäller de utökade, icke-spelrelaterade tjänsterna? Att släppa en sprillans konsol 2010 utan att sänka strömförbrukningen vore oförlåtligt, men det vore knappast oväntat om den visar sig vara minst lika hög. Et cetera, et cetera.

Om du vill behålla din gamla burk och samtidigt införskaffa Kinect får du vara beredd på att ge den gigantiska strömadaptern sällskap av ännu en. Med en ny Xbox räcker det med att plugga in en USB-kabel. Om det innebär att den nya burken har en ännu större strömadapter (och därmed ger mitt skämtsamma E3-inlägg från i helgen rätt) återstår att se.

Oh, just det. Den nya burken har inbyggd wi-fi, något som PS3 haft sen dag ett och som 360 pinsamt nog saknat. Jag kommer alldeles säkert att skaffa en, nära släppdagen också, men det är inte för att jag är så överväldigad av dagens nyhet. Men det var ju snyggt att lyckas hålla det hemligt så länge.

Uppdatering: Kotaku förser oss med en pinfärsk, om än enkel, genomgång av den nya maskinen. Strömadaptern är alltså, hör och häpna, mindre. Även hårddisken har fått en ny form, och sitter numera på högra sidan av lådan för oss som har vår 360 liggande, och alltså i botten för er som väljer att ha den upprätt. Se efter själv, vetja.

Etiketter: , ,

I takt med att jag blev lite äldre vågade jag mig även in på lite ruffigare ställen. Arkadmaskiner hade ju en förmåga att bara finnas på ställen som egentligen var lite för vuxna för många av oss som ansåg oss tillhöra målgruppen (att vi ofta bara hade mynt nog till två eller tre omgångar var en annan sak). Biljardhallen ovanför nuvarande Drottning Kristina-passagen var as rough as they came i centrala Halmstad under sent 80-tal. Från en risig, skräpig innergård gick man uppför en ranglig trappa till en inrökt lokal med träpanel och slitna golv, där det var fullt av skumma typer i mc-klubbvästar eller långa trenchcoats. Till vänster vid trappans topp fanns den stora hallen biljardbord och en bardisk. Till höger, i ett litet rum, stod ett par arkadmaskiner och såg övergivna ut. Jag minns inte vilket spel det var vi fastnade för först, men det som gjorde det största intrycket och fick oss att komma tillbaka vecka efter vecka var Capcoms Final Fight.

Det här var väldigt tidigt 90-tal. Jag gick i högstadiet och började så sakteliga luckra upp min noggrant utarbetade identitet som popkille (med Pet Shop Boys som självklara husgudar) med att så smått börja erkänna att en del hårdrock faktiskt gick att lyssna på (att jag i smyg hade lyssnat på Kiss, WASP och Twisted Sister sen lågstadiet var något jag talade tyst om, mån om att upprätthålla mitt självpåtagna rykte). Det senaste exemplet var Guns ‘n’ Roses. För första gången fanns det ett hårdrocksband som både tjejer och killar i min ålder gillade. Det var nåt nytt. Det var lite farligt, det var från Kalifornien. Nihilistiskt, självdestruktivt och Jack Daniels-drypande. De hade konstiga namn som inte var töntiga som Jay-Jay French eller Joey Tempest. Och Final Fight dröp av precis samma feel. Detta var några år innan vi kids hade börjat använda etiketten sleaze, och vi hade knappast hört begreppet grim’n’gritty som så småningom skulle komma att definiera mycket av populärkulturen under de första åren av det nya årtiondet. Final Fight omfamnade dem båda.

Storyn var sedvanligt cheesy och vag; polischefens dotter hade kidnappats och det var upp till tre tuffingar att rädda henne: pojkvännen Cody, hans polare Guy (av någon anledning iförd en ursilly tomatröd ninjadräkt) samt polischefen själv, den cigarrtuggande björnkramaren Haggar (av någon anledning i bar överkropp med bara ett läderbälte över sin svällande manboobs). Underbar pixelgrafik visade de tre slå, sparka och hoppsparka sig fram genom nattens arméer – huvudsakligen bestående av neonklädda psykopater som stilmässigt stod någonstans mellan Vanilla Ice och Sigue Sigue Sputnik. Utöver de vanliga attackerna behärskade varje karaktär dessutom spektakulära wrestlingmanövrer (Haggars flygande piledriver minns vi fortfarande med särskild värme) och en varsin skärmrensande specialattack, som kostade livsenergi att utföra.

Spelet var snabbt och omtumlande, med kapacitet att visa flera fiender på skärmen utan fallande uppdateringstakt – till skillnad från vår tidigare favoritbrawler Double Dragon. Utvecklingen sedan 80-talet hade inte varit snäll mot Technos succélir. Final Fight var snabbt och elegant, där DD var tungfotat och stelt.

Kulmen på vårt intensiva spelande kom en eftermiddag då kompisen N och jag, med fickorna fulla av blanka femkronor, smet tidigt från skolan och målmedvetet spelade igenom hela Final Fight – den första gången någon av oss hade spelat igenom ett helt arkadspel. Det kostade oss ett stort stycke av månadspengen, men i den kvava biljardsalongen, med synapser som gick bananas av överstimulans och pepp, gjorde det absolut ingenting. Vi hade ju just fått oss till livs vår dittills största spelupplevelse.

Etiketter: ,

E3 my way

Posted on: 11 juni 2010

På tisdag drar E3 igång på allvar. Som alltid är förväntningarna höga på nya utannonseringar. Här är listan på det jag ser fram emot mest.

  • Shenmue III. Det är dags nu. Vi är redo. Med så många längtande fans finns det inte en chans att Sega kan stå emot.
  • HD-versionen av Final Fantasy VII. En modern klassiker som äntligen får nytt liv i högoktanig HD. Get ready to cry!
  • Nya Xbox 360 Bluray Slim. Äntligen! Den gamla vita lådan är vare sig snygg eller praktisk. Blir Microsoft den första konsoltillverkaren att lansera en spelmaskin som är mindre än sin egen strömadapter?
  • Nya versionen av PS3, ännu mindre och med full bakåtkompatibilitet. Den här har jag längtat efter. Varför ha tre konsoler när en borde räcka?
  • Wii HD med bluray. Nu kan du äntligen se varje por i Marios ansikte och Yoshis alla fjäll.
  • Half-Life 3. Historiens hetaste PC-serie stånkar vidare. Samlarutgåvan kommer att innehålla Gordon Freemans glajor (med 3D-funktion) och bockskägg (utan 3D).
  • Duke Nukem Forever. 4-ever and ever, baby!
  • Gran Turismo 5.
  • Nya Zelda. Mörkt, LotR-inspirerat och svidande episkt. Precis som vi alla alltid vill ha allt alltid. Kudos för ett nytt, exklusivt, blodstänkt Master Sword och en Hylia-sköld med plats för nunchuken.
  • Beyond Good and Evil 2. Michel Ancels bejublade comeback. Pey’J och Jade är våra bästa HD-polare i vinter.
  • GTAV. Tre myllrande städer, flera mil landsväg (med liftare man kan döda!) och 3D-möjligheter. Dessutom: för första gången får man chansen att faktiskt döda barn!
  • Fable 3, med 3D, Natal-kontroll och med funktioner från projekt Milo som bonus. Lägg därtill en fantastisk story, unika och originella iskar och oöverträffad gameplay – som vanligt. Årets spel, minst.
  • God of War-spinoffen Goddess of Love, där du i rollen som Afrodite reser runt det antika Grekland på jakt efter Kratos. Du stöter på män, kvinnor, gudar och mytologiska reptiler, som alla måste lägras för att nå slutmålet. Epik och sex i skön förening.
  • Kid Icarus 3D. Mytologi och ultravåld är en vinnande kombo. Det är en mörkare, argare och avsevärt mer tatuerad Pit vi möter 2010. Tomonobu Itagaki och hans Valhalla Gamess Studio utlovar hjärnsubstansdrypande action som ska få allt annat i mytologiska-män-slaktar-allt-genren att verka mjäkigt. Julen 2010 kommer att präglas av raseri, hämndbegär och grim’n’gritty-stylade NES-gullegrisar. Pepp!!1½

Vad är DU mest peppad på?

Etiketter: ,