Games & Godis

Archive for april 2011

Jag gnällde för ett tag sen om hur jag har dröjt med att spela Bioshock med flera förmenta klassiker. Nu, när jag nyligen (och äntligen) är klar med Dragon Age: Origins (mer om det inom kort) var min tanke att ta tag i just Bioshock, ett spel jag inte har rört på ett år. Det, eller Alan Wake. Eller Red Dead Redemption. Eller.

I stället tog jag mig an ett recensionsspel för EurogamerWWE All-stars (texten kommer mot slutet av kommande vecka). Jag är ju gammal wrestlingvän och tyckte att det kändes lagom och lite skoj. Innan jag fick hem spelet passade jag på att värma upp med WWE Legends of Wrestlemania, ett spel som jag inte heller direkt slitit ut. Båda spelen har jag ganska kul med. Och jag märker att de passar rätt bra – behöver jag gå ifrån i fem minuter eller en timme (för att vyssa/mata/byta på lille Megaman) väntar spelet lydigt och jag kan raskt hoppa in igen.

Med ett spel som Bioshock är det annorlunda. Inte för att det inte väntar lydigt, utan för att det där handlar om att vara i en stämning – när jag rör mig runt Rapture, vaksam mot splicers och Big Daddies samtidigt som jag gapar över de fantastiska omgivningarna lämnar jag liksom vardagsrummet därhän. Men känslan är ömtålig. Och jag märker att mina spelupplevelser sen jag blev pappa behöver tåla avbrott. Därför har det blivit ganska mycket PES, lite Left 4 Dead (på PC) och så en del wrestling. Grejer som inte nödvändigtvis gör sig bäst i långa sittningar. DA:O funkade också hyfsat – trots att det är omfattande och har en komplex story är det inte alls lika… immersive som spel som de tidigare nämnda.

Och det här bekymrar mig lite. Kanske är det bara en planeringsfråga. Jag vill verkligen inte sluta spela storytunga titlar med starka narrativ – hell, L.A. Noire kommer ju om bara någon månad och försök få mig att låta bli det – men jag drar mig för att sätta mig med dem när jag vet att upplevelsen nog inte kommer att bli så som jag önskar mig.

Det här är rätt gnälligt, jag vet, men jag behövde få det ur mig. Förhoppningsvis ska inte den här texten få effekter som speglas i de nationella nativitetstalen för nördar. Men jag är lite intresserad av hur ni andra föräldrar ser på det, hur ni gör. Har ert spelande förändrats? Spelar ni annorlunda, eller andra sorters spel, sen ni fick barn?

Hur gör Big Daddies?

 

Annonser

Plötsligt händer det. Sverige får inte en utan två nya speltidningar. Åtminstone den ena har fokus på multiformat: Laser, utgiven av Bonnier. Bakom tidningen står gänget bakom Retry/Pulse, förstärkta av bland andra Tove Bengtsson. Den andra titeln vet vi försvinnande lite om utöver att den är tänkt att utannonseras på riktigt i morgon.

Idag finns egentligen bara två speltidningar på marknaden – Level och PC Gamer (jag räknar inte in gratistidningen GameReactor här, eftersom de inte konkurrerar om läsarna på samma villkor) Den senare är som synes ganska nischad, vilket förstås innebär att Level är Sveriges ledande speltidning sedan Super PLAY lades ned av Hjemmet Mortensen. En sådan position kan vara farlig för en tidnings självuppfattning, och det känns ganska tydligt att Level är i behov av någon att mäta sig emot.

I det senaste numret av Level (Level 60) syns ett antal nya krönikörer. En av dem är tidigare Level-medarbetaren Mats Johansson, som vid sin egen medelålders utbrott letat sig tillbaka till sin forna arbetsgivare. För att dela med sig av sin visdom? Nej, för att ösa ur sig bitterhet mot spelmediet. Det var aldrig vad han i sin ungdom inbillade sig, bölar Johansson. Mediets inneboende konstnärliga bärighet var bara en chimär, en grym illusion. Numera, med efterklokheten i ryggen, vet han nämligen bättre.

Ansatsen känns sådär lagom kreativ. Johansson påpekar att ingen kommer att gilla att läsa det han skriver, och det har han möjligen rätt i – men antagligen inte av de anledningar han hoppas på.

I en illa kommaterad drapa öser han sedan ur sig visdomar som att Super Mario Galaxy är så bra som spel kan bli (tyvärr en sedan länge etablerad sanning hos Level) och att man med kraft av ålder och erfarenhet ser rakt igenom ”de moderna FPS-spelens /…/ polygonstinna och syntetiska glansiga [yta] /…/ Jag kunde lika gärna spela Space Invaders.”

Chefredaktören Tobias Bjarneby är redan inne på liknande tongångar. Spel är lek, punkt slut. Hans missriktade försvar av David Jaffes genanta bloggutbrott är jobbig läsning (som lättas upp när man tar del av Sam Sundbergs mer balanserade funderingar) för oss som vill Sveriges mest meriterade spelkritiker på allvar.

Har man i 20 år hårdnackat hävdat att spel är finkultur är det klart att det gör ont när man en dag ställer sig bredvid och kritiskt granskar sin egen utsaga. Det behöver inte betyda att man hade fel när man formulerade den. Spelbranschen har absolut förändrats under de senaste 20 åren. Idag är den, if you will, ett monster, med en omättlig aptit på profit och utan tanke på de stackare som lämnas halvtuggade och utspottade längs vägen.

Spelmediet däremot har inte riktigt muterats på samma endimensionella sätt. Om något är den ”konstnärliga verkshöjden” ännu högre, och ny teknik och nya distributionskanaler gör att det är lättare än någonsin att få ut sitt spel – sitt budskap.

Johansson och Bjarneby åldras, och beskriver en ökande frustration med spelbranschen. Det vore onekligen enklare om de bara var ärliga och erkände att det frustrerande är att de blivit äldre.

En annan ny krönikör är Per Strömbäck. Japp – branschbasunen. Strömbäck har absolut en del intressant att säga, men att som oberoende speltidning ta in en representant för den bransch man åtminstone delvis är här för att granska tyder på klart bristande publicistiskt omdöme (av samma märke, får man tro, som när man valde att inkludera en hel bilaga om EA Sports-spel och kallade det en tidning om ”årets bästa sportspel”).

I morgon kan vi läsa första numret av Laser, och vi får veta mer om den andra, ännu namnlösa tidningen. Det enda vi vet idag är att konkurrensen är minst sagt välkommen.