Games & Godis

Archive for the ‘Film’ Category

Har du sett nya Die Hard? Inte vi heller! Och vem fan skulle vilja det efter en i princip logaritmiskt avtagande kvalitetskurva efter den första, suveräna, filmen? Jag gjorde misstaget att se fjärde filmen, och damn, jag har knappt hämtat mig än. Så fort jag får någon som helst impuls att se en Die Hard med högre siffra än två sätter jag mig med gravt underskattade The Ben Stiller Shows version i stället.

Utsatthet, oneliners och planlöst men öronbedövande kulsprutesmatter. Receptet är ju så enkelt att till och med en parodi gör det bättre än de själlösa charlataner som besudlat franchisen på sistone. Och bland Die Hard-skurkar genom tiderna rankar jag lätt Taylor Negrons oklart etniska varuhusbov som tvåa efter Alan Rickmans Hans Gruber. Ack, vissa saker var bättre förr.

Annonser
Etiketter: ,

Vi såg om Robocop för ett tag sen, för första gången på ett par decennier. Den hade åldrats… intressant. Dialogen är camp, debil, men det var den för 25 år sen med. Det extatiskt överdrivna vapenvåldet är lika förtjusande som då. Och jag tyckte att det var roligt att konstatera att deras framtidspolisbilar hade matt svart lack, ungefär som unga Vin Diesel-fans bilar har idag.

Det är väl skurkarnas cynism som plötsligt är i tamaste laget. De är alla assholes, men deras assholeness är sådär tandlös som bara 25 år av modern filmhistoria kan få en assholeness att vara. Psykopater without a cause hade ju sin storhetstid på 80-talet, var utrotningshotade under 90-talet för att sedan dö ut helt när populationen blivit så liten att inaveln tog kål på de sista, sorgliga, resterna. Och medan de dog ut fick de nya skurkarna motiv och mål och blev – åtminstone i de bättre fallen – ännu otäckare.

Både Ronny Cox och Miguel Ferrers rollfigurer är cyniska affärsmän, men de överträffades egentligen i den disciplinen redan samma år som Robocop släpptes av Michael Douglas ikoniske Gordon Gekko i Wall Street. Dick Jones och Bob Morton minns vi idag mest i marginalerna.

Polismördaren Clarence Boddicker och hans gäng, däremot. De är den gamla skolans skurkar, såna som kastar sina medbrottslingar till döden utan att blinka för att rädda sig själva, och som hånflabbar medan de pumpar bylingen full med bly. De tre mest karismatiska skurkarna spelas dessutom av skådisar jag verkligen inte i första hand associerar med futuristisk serietidningsaction.

leonvsleland

Jag lovar, jag försökte verkligen hitta en bild på Leland Palmer som var mindre läskig än Leon Nash. Det visade sig vara en omöjlig uppgift. Ray Wises ungar måste ha vuxit upp skrämda från vettet i varje ögonblick.

montyvsemil

Söte lille Montgomery McNeil från Fame! står för den största förvandlingen – redan innan han kraschar in i en tank fylld med det sena 80-talets om inte mesta så mest charmerande deus ex machina, toxic waste (badam-dish!). Emil Antonowsky är tuff, tunnhårig och sportar ett skägg som var minst ett decennium före sin tid. Och jag tvivlar på att han sjunger vackra/stalkeraktiga kärleksballader (Paul McCrane skrev faktiskt den här förtjusande pärlan själv, upptäcker jag, vederbörligen imponerad).

redvsboddicker

Och, förstås, koleriske Red Forman (That 70’s Show) som den genomtaskige vettvillingen Clarence Boddicker (namnet!!1½). Boddicker är underbart genomond i allt han företar sig, från hur han tänder en cigarett till hur han tjorvar in en handgranat i stackars Miguel Ferrers koksstammande mun.

Nya Robocop? Med Joel Kinnaman? Jag vet inte vad du talar om.