Games & Godis

Archive for the ‘TV’ Category

Innehåller spoilers om Community, säsong 4

Det blev 19 oktober till slut – i torsdags hade Communitys fjärde och sista (?) säsong äntligen premiär. Efter att Dan Harmon fick sparken från serien han skapade och drev i tre säsonger har både dess faktiska och dess kreativa fortlevnad varit höljd i osäkerhet.

Är det möjligt för en serie som så uppenbart är sin skapares brainchild att fortsätta leva i andras händer? Givetvis. Det händer hela tiden. Ibland blir det bra, ibland dåligt. Inför säsong 4 har Community dock tappat fler än Harmon – bröderna Russo (regi) hoppar av, liksom Dino Stamatopolous (som spelade Starburns samt var ”consulting producer” (och skrev manus till Abed’s uncontrollable Christmas!)) och Chris McKenna (producent och manusförfattare) har alla försvunnit.

De som har det otacksamma uppdraget att styra upp skeppet är David Guarascio och Moses Port, (med kortlivade Aliens in America (ej sett) som huvudnummer på cv:t) med hjälp av kvarstannade manusförfattare som Andy Bobrow och Megan Ganz. Och utan att vara för taskig vill jag väl säga att det har gått sådär för dem i upptakten.

Det tänkt fräcka draget i premiären att skriva ett avsnitt som handlar om Abeds svårigheter att acceptera att det är sista året för dem på Greendale, att allt är annorlunda nu, föll platt. Att vända de trogna tittarnas skepsis inför omdaningen emot dem låter roligare på papper än det blev, kanske framför allt för att huvudstoryn var så trist, och att karaktärerna respektive story-arcs kändes så finesslösa (Pierce som sitter och försöker komma på ett bögskämt om bollar, liksom). Platt. (För att bara inte tala om den helt bortkastade Hunger Games-fernissan de använde sig av. Vad var poängen med det, utöver att få en ursäkt för ännu en hysterisk outfit åt dean Pelton?)

Communitys storhet har, förutom en hög frekvens av briljanta gags, alltid varit den enorma omsorgen om karaktärerna. Konsekvent, detaljerat och kärleksfullt – fullt i klass med till exempel Buffy. Det mesta varje karaktär har gjort har känts rimligt och relevant för dem. Guarascio/Port spelar inte falskt, men fantasilöst och platt, på det klaviatur som Harmon lämnade efter sig. Som om Harmon et al tog med sig skeletten och lämnde efterträdarna att klara sig med dockteatertrådar.

Säsongens andra avsnitt var inte mycket bättre. Som i premiären bjöds några få fina skratt, men mest känns det som om man försöker casha in genom att använda inarbetade delar av showens identitet (Pierces storslagna hus, hans ”special gym”) så som de skulle ha använts för länge sen i en vanlig run of the mill-sitcom. Men Harmon spelade aldrig ut de där korten, för att det inte behövdes, för att han inte ville. Att göra det enkelt för sig är inte Communitys stil.

Det är antagligen bara att konstatera att Community blev ännu en av de där showerna som aldrig fick den publik de förtjänade. På samma sätt som Arrested Development eller Party Down, eller det faktum att David Wain fortfarande väntar på sin första Oscar.

Kanske, slår det mig, är det Guarascios och Ports mål att – senkommet – förvandla Community till den där succéserien, en ny HIMYM eller Two and a half men. Det skulle – helt ärligt – kännas hemskt att se några av mina favoritkaraktärer på tv någonsin bli tillräckligt urvattnade för att ha den sortens appeal. Och förhoppningsvis är det bara min paranoia som talar här. Men det betyder ju inte att de inte är ute efter mig.

Jag kommer att fortsätta titta, och jag hoppas att min första intryck inte är rättvisande. Om inte finns ju de tre första, ljuvliga, säsongerna kvar.

Etiketter:

Sarah Michelle Gellar ger sig aldrig. Sedan Buffy lades ned 2003 har hon gjort en allt annat än spikrak karriär, där hennes filmer antingen har floppat eller varit erbarmligt dåliga – eller både ock (det lysande undantaget här är väl den amerikanska remaken av The Grudge, men SÅ lysande var den ju inte).

Efter att dubbelgångardramat Ringer föga otippat lagts ned är det nu dags för SMG att än en gång hoppa upp på hästryggen, denna gång i form av veteranen David E. Kelleys nya sitcom-försök, Crazy Ones.

Gellar spelar reklam-AD:n Sydney Roberts, som delar kontor med sin stjärn-ad exec till far, Simon, spelad av Hollywoodmegalomanen Robin Williams (i sin första tv-roll sen Mork & Mindy). Miljön känns fruktbar för Kelley, och luftig single cam-tv-komedi känns som en bra väg att gå för Gellar, efter några fruktlösa försök med drama (att hon är alldeles ypperligt kapabel inom båda facken visade hon med all önskvärd tydlighet i Buffy). Och hon borde ju känna sig hemma i reklamvärlden.

I Williams kan hon få en utmärkt partner – även om han visar det alltmer sällan kan han vara hejdlöst underhållande (se till exempel orättvist bortglömda Death to Smoochy – regissören Danny DeVito vet att ta vara på Williams patenterat maniska överspel).

Allt känns rätt och bra – men en ska minnas att det har gjort det förr. Jag väntar följaktligen med att ropa hej ett tag till. Men jag håller tummarna, för jag vill vilja följa en SMG-serie igen, och hon förtjänar all framgång.

Det här gjorde mig ledsen på riktigt. Jag har nu ännu inte själv sett avsnittet i fråga, eftersom jag (gasp) inte ens har sett klart första säsongen av Girls. Men jag känner inte heller att det behövs för att uttala mig.

Det handlar om hur Lena Dunham antas vara för ful för att det ska vara trovärdigt att Patrick Wilsons stilige doktor skulle vilja ha henne. En första reaktion är naturligtvis det ogina i att Woody Allen, denne krumme lille spelevink, genom åren har haft drösvis med gudinnelika kvinnor som kastat sig för hans fötter i (liksom i Dunhams fall) hans egna verk. Katherine Heigl som faller för (eller kanske nöjer sig med) Seth Rogens punschige slacker i Knocked Up är en annan given referens. Män är aldrig för fula för att få ens de mest fantastiska kvinnor.

Men om vi tittar förbi detta trots allt aningen dubiösa motargument mot det hat och förakt som nu (igen!) väller upp mot Lena Dunham framstår än tydligare det allra sorgligaste med den här soppan: den är baserad på antagandet att attraktion endast beror på dimensionen (konventionell) skönhet. Vad hände med resten? Det där vi brukar kalla kemi? Från andra fysiska kvaliteter som röst och doft till humor och intelligens? Bara att ha gemensamma intressen kan vara utgångspunkten för gemensam attraktion. Men alla dessa vuxna människor som citeras hos Jezebel är beredda att sätta sin trovärdighet på spel för att stenhårt driva tesen att utseende är dealmaker och dealbreaker.

Det är så djupt ledsamt.

Etiketter: ,