Games & Godis

Posts Tagged ‘debatt

[Nedanstående text publicerades tidigare idag i en marginellt annorlunda version på Eurogamer.se]

Med knappt två veckor kvar tills testosteronspäckade actionspektaklet Bulletstorm når butikerna har ordkriget om spelet i amerikansk media redan nått kokpunkten. Fox News-journalisten John Brandon frågade sig retoriskt om Bulletstorm är det värsta spelet någonsin, och hann i artikeln föra fram åsikter som att spelet vänder sig till nioåringar och att dessa nioåringar genom spel som detta lär sig att problem bäst löses med våld och sexuella anspelningar, samt kalla ESRB (den amerikanska motsvarigheten till PEGI) ”värdelöst”.

Både People Can Fly och Epic avstår från att kommentera, men EA tar spelet i försvar, och jämför det med överdrivna skildringar av våld och sex på film, såsom Tarantinos hämndsaga Kill Bill – alltså, visst är det blodigt och överdrivet, men det vänder sig också till en publik som ska kunna förväntas hantera sådant innehåll. ”Kreativ underhållning för vuxna”, som EA uttrycker det.

Business as usual, alltså. Brandons artikel är inte väsentligt annorlunda än de indignerade moralmackor som med jämna mellanrum dyker upp i svensk media. Och Fox vore inte Fox utan en hälsovådlig dos grova felvinklingar till förmån för den egna tesen, vilket Rock Paper Shotgun redan pekat ut åt oss. EA:s försvar framstår som både rimligt och förnuftigt.

Så, egentligen återstår bara för oss att hånskratta åt moralisterna, kicka igång Bulletstorm-demot och förpassa den här historien till, eh, historien?

Det är frestande, men kanske inte den mest konstruktiva ansatsen. Felet med en förbluffande övervikt av den kritik som riktas mot spelbranschen och allt som har med den att göra är ju att den är så långt ifrån den rådande verkligheten att man knappt kan göra annat än att hånskratta åt och glömma den. Så är fallet även här. De experter John Brandon lutar sig mot kommer med graverande påståenden som antingen de eller Brandon inte ens bemödar sig ange några som helst belägg för – som psykologen Carole Liebermans utspel om att sex i spel har lett till en ökning av våldtäkter.

För samtidigt som den sortens påståenden absolut bör tas med en nypa salt är det kanske oklokt att därmed helt bortse från det faktum att väldigt många spel faktiskt förmedlar fullkomligt absurda avbildningar av kvinnor och av sex, med de facepalm-framkallande pinsamheterna i God of War III som någon sorts officiell lågpunkt. Bekymrar vi oss alls om det, eller slänger vi bara ut babyn med badvattnet när vi totalt avfärdar de trubbiga moralistiska angreppen på vår favoritsysselsättning?

Någonstans blir det ju som att oskyldigt anklagas för mord, och sedan använda orimligheten i den anklagelsen för att rationalisera bort det faktum att man faktiskt har misshandlat någon. Vi som skriver om spel är, kollektivt, ofta väldigt bra på att själva indignerat stoppa huvudet i sanden.

Jag menar inte att sätta mig på några höga hästar här. I flera av mina egna favoritspel förekommer fördomar mot och avbildningar av bland andra kvinnor och homosexuella som jag absolut inte själv skulle kunna stå för. Men på samma sätt som en bok eller film med delvis moraliskt tveksamt innehåll inte nödvändigtvis måste sågas i sin helhet får man ibland svälja en del otrevligt för att avnjuta ett bra spel.

Och precis på samma sätt bör vi som gamers kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Är det en fördel att Bulletstorm enbart tycks vända sig till manliga spelare (protagonisten Grayson Hunt kallar i slutet av demot spelaren för ”son”) eller att den kvinnliga birollskaraktären är en hårdför fetvurping som kläcker ett nedlåtande ”ladies first” när man styr den manliga huvudpersonen genom en port före henne? Är det något vi ska bejaka, eller något vi kanske bara ska tolerera?

Annonser

Som filmkritiker har Roger Ebert få övermän. Med mer än 40 år i branschen bakom sig har han ett inflytande och en välförtjänt respekt som de flesta kulturkritiker bara kan drömma om. That is: så länge han nöjer sig med att prata om film. För när han försöker sig på tv-spel går det inte särskilt bra.

Fokus för hans argusöga är ett TED TalkUSC. Kellee Santiago, utvecklare och producent på Kalifornienbaserade thatgamecompany, utgår från ett tidigare uttalande av Ebert – tv-spel kan aldrig vara konst – och radar upp ett antal motargument (se klipp nedan). Spel är konst. Det är inget kontroversiellt påstående i spelkretsar, men tydligen ett rött skynke för Ebert, som genast drar lans för de etablerade konstformerna på sin blogg.

Och trots att han inleder med att påpeka att han, i motsats till Santiago, som talade fritt inför publik, har fördelen av begrundan och eftertanke, faller hans samlade argument platt. För Eberft har redan bestämt sig. Spel inte bara kan inte vara konst – de får inte vara konst. Och Ebert har utnämnt sig själv till vakthund, fast besluten att upprätthålla de fina salongernas definition av konst.

Santiago argumenterar övertygande, men en smula slarvigt. Kanske förväntar hon sig inte en fientlig publik som hugger på varenda fras. Ebert hugger. Först på hennes definition av konst, sedan på den något skeva argumentationen att spel kommer att utvecklas ”från grottkonst till Michelangelo”. Därefter angriper Ebert så gott som varje stavelse i Santiagos lite stjärnögda argumentation. Och medan vissa av hennes argument må vara lätta för honom att skjuta i sank så snubblar han allt oftare i logiska luckor i sin iver att motsäga henne.

Hans sågning av Braid är bedrövlig.

Hennes nästa exempel är ”Braid”. Detta är ett spel ”som utforskar vår eget förhållande med vårt förflutna… man möter fiender och samlar pusselbitar, med med en stor skillnad… man kan inte dö”. Man kan gå tillbaka i tiden och korrigera sina misstag. I schack kallas detta att ta tillbaka ett drag, och motsäger hela disciplinen i spelet. Inte heller är jag övertygad om att jag kan lära mig om mitt eget förflutna genom att ta tillbaka mina misstag i ett tv-spel. Hon beundrar även en historia som berättas mellan spelets banor, som uppvisar prosa på samma nivå som en ordrik lyckokaka.

Vad vi ser här är en uttalad tvivlare som gör sig lustig över sin motståndares argumentation utan att ha förkovrat sig det minsta. Det är pinsamt respektlöst. Ebert länkar i sitt inlägg till trailern för Braid, och knappt ens den tycks han ha tagit del av. Han avfärdar spelet, tillsammans med Santiagos övriga exempel, Waco Resurrection och Flower, som patetiska.

Flower - "patetiskt"

Gamers, konkluderar han, borde nöja sig med att spela sina spel och ha kul, inte envisas med att uttrycksformen kan vara konst.

Behöver de bekräftelse? I försvar av sitt spelande mot föräldrar, makar, barn, partners, kollegor eller andra kritiker, vill de kunna titta upp från skärmen och förkunna ”Jag studerar en viktig konstform”? Låt dem säga det, om det gör dem lyckliga.

Det är en enormt slarvig kritik Ebert levererar. Han väljer helt uppenbart vad han ska se, och vad han ska bortse ifrån, utifrån hur det passar hans svårbegripliga syften. Därför talar han också enbart till de redan övertygade.

Som jag tidigare har konstaterat behöver spelvärlden bättre externa kritiker, för att den inte ska bli än mer sluten. Internt är vi ofta okritiska, och när kritiken utifrån är så här osaklig och plump är den alldeles för lätt att avfärda. Positionerna låses ännu mer – och vi tar ännu ett sjumilakliv från den goda debatten. Talibinism – utveckling 1 – 0.

Etiketter: ,

Man kunde ju tro att den slumrande debatten kring tv-spel och dess eventuellt negativa påverkan på ungdomen skulle anta en mer nyanserad och intellektuell fas efter den farsartade tillställningen på Debatt härom sisten. Det blev ju en parodisk tillställning, där den anklagande sidan hämtade sina argument från lika delar Studio S och häxjakt i senmedeltidens Europa.

Så i fredags var det dags för ännu en högprofilerad kritiker att ge sig in i debatten. DN:s Johan Croneman borde kunna ha något vettigt att säga om det här. Men sån tur har vi inte. Han ägnar sin tv-spalt i fredagens DN åt att redogöra för hur han som ung greps av våldsamma krigsskildringar som Dalton Trumbos ”Johnny got his gun” (om en ung soldat som fått armar, ben och delar av huvudet bortsprängda i första världskriget) och nyhetssändningar från Vietnam under kriget på 70-talet. ”Den kvällen gick något sönder i mig. För alltid”. Så långt allt gott och väl.

Men sen hoppar vi, via en kort passus om hur även litteratur, inte bara rörliga bilder, kan påverka oss (vi får veta att en ung Johan fick en aha-upplevelse när han förstod sig på poesi), raskt vidare till det här med tv-spel. Och här är jag tvungen att ge er hela kakan på ett fat:

Om man däremot vågar påstå att tv, som populärkultur, eller än värre, tv-spel, påverkar unga människor, då är man tokig. Sjuk helt enkelt. Det forskas som helsicke på området, bara för att bevisa en enda sak: Det är klart att ingen blir påverkad av tv-spel!

Populärkultur har aldrig någonsin påverkat någon enda människa – i alla fall inte i negativ riktning. Ingen blir påverkad av våldsamma tv-spel, ingen blir påverkad av tv-serier som framställer unga tjejer som idioter och unga män som neandertalare.

Jag står och tittar på vår 13-åring när han spelar ett spel där man slaktar folk i parti och minut. Vi ser på en tv-serie i ungefär samma midjehöjd. Vår 5-åring sitter bredvid och tittar på.

Nejdå, det är inget farligt. Människor påverkas av allt i livet, en liten liten kaka kan få avgörande betydelse. Men tv-serier, tv-spel? Lägg av – har du drabbats av moralpanik?

Nu kan det sägas: Ja, faktiskt.

Krönikan illustreras passande nog med en bild på en Xbox-handkontroll i en ung mans händer – ja, en original-Xbox-handkontroll. Liksom för att understryka hur ur fas med sin samtid såväl krönikan som dess författare är. Croneman vill ta ställning, och han gör det genom att föreställa sig en meningsmotståndare som med näbbar och klor försvarar sjuåringars rätt att spela GTA och America’s Army, för att sedan tillskriva den här helt imaginära kontrahenten åsikter som åtminstone jag inte har stött på hos någon över 11 års ålder.

pong-console

Samtidigt som han indigneras över den perversa spelbranschen och dess än mer perversa (om än imaginära) försvarare låter han tydligen sin egen 13-åring sitta och spela den sorts våldspornografiska spel som han just insinuerat gör ungdomarna avtrubbade och känslokalla. Till råga på allt låter han sin femåring sitta bredvid och titta på. (Hur detta faktum går ihop med de åsikter Croneman just förfäktat is something I’m not touching with a 10 ft pole)

Nej, jag förstår mig inte på Johan Croneman. Inte den här gången heller. Och debatten famlar desperat vidare efter någon som kan ta den på det allvar den förtjänar.