Games & Godis

Posts Tagged ‘DLC

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Valve äntligen lyckats prångla ut The Passing, det första nedladdningsbara extramaterialet till Left 4 Dead 2. Efter en helg i sällskap med härligheten har G&G några åsikter att dela med sig av. Buckle up, campers. Det är punktlistedags.

  • Den nya M60:n är väldigt skön, ett vapen vi har längtat efter sedan vi första gången ställde oss bakom enerverande nog fastmonterande miniguns i första spelet. Även det nya närstridsvapnet, en driver, har en väldigt tillfedsställande feel (och givetvis ett achievement kopplat till sitt användande, vilket får som naturlig följd att tonåringar över hela Xbox Live fjantar runt med golfklubban i högsta hugg i stället för att fokusera på spelet. Tack, Valve!
  • Den stressiga och klaustrofobiska kloaksekvensen från The Parish satte djupa spår i våra mardrömmar i höstas. Valve svarar förstås prompt med att lägga in en ännu längre kloaksekvens i The Passing, komplett med horder, omvägar och, i förekommande fall, strategiskt utplacerade häxor. Allt för att vi ska sova lika illa i vår.
  • Vi är nu så gott som definitivt av med de sterila kontoren och lagerlokalerna från det första spelet. Numera får spelarna konsekvent röra sig i mer specifika miljöer – en tatueringssalong här, en jazzklubb där. Det gör givetvis att omgivningarna känns mer levande, mer äkta – mer drabbande.

  • Med nya inslag som Foot lockers och Fallen survivors är mängden prylar som dyker upp i spelarnas väg på easy-nivå även på de högre svårighetsgraderna. Det innebär mer att leka med, men mindre av de taktiska utmaningar som det gamla sparsamma prylströsslandet tvingade fram. Det känns som en anpassning till en slarvigare spelare, och jag vet inte om det är så kul.
  • Valve fortsätter smyga in roliga meddelanden på väggarna. Det mest uppseendeväckande i The Passing är Dead Rising-mannen Frank Wests uppgivna ”Zombies too fast – not going to make it” – en rolig uppföljare till humorn bakom achievementet Zombie Genocidest från första spelet. Även Nicole från Zack Snyder-remaken av Dawn of the Dead står för en hälsning: ”Went to save my dog. If I’m not back in fifteen minutes, everyone drop everything and come save me”. Om du inte minns hur hon snodde en buss och plöjde igenom horderna av zombies på köpcentrets parkering för att nå sin hund Chips, strandsatt på andra sidan, ser du på tok för lite bra film.
  • Namnet ”The Passing” har förstås många möjliga tolkningar. Den mest uppenbara är det faktum att pålitlige gamle Bill till slut köpt den där gården, och återfinns som blodigt lik i finalen (ibland ligger det en M16 bredvid honom, vilket kan vara bra att minnas). Men det kan också syfta på det faktum att survivorgänget från tvåan för första gången stöter på (eller alltså, get it, PASSERAR) Zoey, Francis och Louis från originalspelet. Man får känslan att Valve vill att det ska vara en lite större deal än jag som spelare känner att det är. Men de lägger åtminstone upp för mer DLC till det första spelet, GTAIV-style.

Det är, kort sagt, mer godis för de redan frälsta. Vi som spelar på Xbox 360 betalar förstås utan att tveka 560 Microsoft-poäng för det här, medan PC-spelarna får ladda ned hela härligheten gratis. Passar då Valve på att skinna konsolspelarna lite extra, alltså? Inte då. Det är det Microsoft som gör. Trots att så gott som alla som spelar Left 4 Dead-spelen är betalande guldmedlemmar ser man sig alltså tvungna att ta ut en serviceavgift för något man inte själva har skapat, utan bara tillhandahåller infrastrukturen för. Infrastruktur som kunderna så gott som mangrant redan har betalat för. Ni ser logiken? Nej, inte jag heller.

Etiketter: , , ,

I det allra första inläggetGames & Godis var jag just i färd med att ladda ned det första 360-exklusiva DLC:t till GTA4. I mars lämnade jag en kort rapport om mina intryck så långt, med löfte om att snart återkomma med slutsummering och -betyg. Jag förstår verkligen alla er som suttit och hållit andan sen dess.

Så vad hände? Tja, same ol’, same ol’. En viss kommunikationsförbittring uppstod då min pyttelilla teve vägrade visa upp texten på de sms protagonisten Johnny Klebitz tog emot (vit text på ljusgrå bakgrund gör sig verkligen utmärkt på en 21” CRT-skärm, Rockstar!). Jag tröttnade helt enkelt, och satsade min tid på den förra konsolgenerationen i stället.

lost-damned-screen4

Men nu, med en nyinförskaffad jätteteve på plats i vardagsrummet, och med Gay Tony alldeles runt hörnet, aktualiserades åter frågan om det inte var dags att sätta punkt för det här, en gång för alla. Så i helgen som gick gjorde jag det.

Ett av de spel jag har kört en del sedan jag sist hade med Lost & Damned att göra är Ubisofts storsatsning Assassin’s Creed. Ett spel som absolut inte saknar svagheter, men som framför allt har en stor styrka: en smidig, flyhänt kontroll. Kanske är det för att jag har den i relativt färskt minne som Johnny the Jew plötsligt känns extra kantig i sitt rörelseschema. Att plocka upp ett paket diamanter på marken kan kräva att man springer ett par tre varv runt dem först, att stå på en halvmetern bred mur utan att dratta ned blir ett konststycke. Kontrollen känns i stort sett oförändrat genom Rockstars GTA-serie sen den gick 3D i början av 00-talet, och vi har svalt det förr, men plötsligt tar det emot mer än någonsin.

gam_thelostanddamnedbike_580Kanske beror det på att vi den här gången inte blir lika hänförda av miljöerna. Liberty City har vi redan utforskat snart sagt varje skrymsle i; vi har vandrat längs stränderna, klättrat runt på varje hög struktur och bränt hundratals varv på motorvägarna. I Lost & Damned får vi ett nytt sammanhang, ett nytt perspektiv på staden, delvis i och med omlokaliseringen till Alderney. Men det är inte tillräckligt för att ge den ooh-känsla som ett nytt GTA-spel vanligtvis mer eller mindre garanterar. Utan anslående miljöer läggs hela ansvaret för en sjyst spelupplevelse på story och uppdragsstruktur.

Den sistnämnda är, precis som ovan, same ol’, same ol’. Ta föremål X från Y till Z, eventuellt med en eldstrid vid ankomsten till Z. Eller så snor Z föremål X och drar iväg, varpå du följer efter i en scriptad åktur och skjuter ned dem efter bästa förmåga. Det är inte bara inte särskilt kul, det är direkt trist. Återstår då storyn.

Denna är emellertid kanske den minst inspirerade någonsin. I stort sett hela utvecklingen ligger glasklar från början. WYSIWYG. Det finns inga överraskningar, inga smarta vändningar. En lite del av det vägs upp av humor, men till och med med humorn är det snålt. Precis som jag funderade förra gången fortsatte Rockstar att förlita sig på wow-effekten i att spela gamla uppdrag ur ett nytt perspektiv – trots att det bara var lite kul redan första gången. Efter ett tag sitter man mest och identifierar öppningar att få använda samma uppdrag för tredje gången, nu i Ballad of Gay Tony. Det känns väl andefattigt.

grand-theft-auto-iv-the-lost-and-damned.1834438

De tidigare spelen har knappast gjort sig kända för att ha haft starka slut. Inte heller GTA4. Lost & Damned har ett passande torrt slut. Ett relativt enkelt och linjärt uppdrag avslutas praktiskt taget som väntat. Det enda som känns lite coolt är hur en tråd i storyn lämnas ganska öppen i slutet. Men det är alldeles för lite, och alldeles för sent.

Jag vet, jag vet. Jag blir själv lite överraskad av hur hårt jag dissar det här (och förvånad i ännu ett led när jag inser hur sugen jag blir på att spela mer GTA när jag ser bilderna i artikeln). Men mina förväntningar är alltid höga på Rockstar, trots att jag vet att kontrollen nästan alltid suger, att uppdragsstrukturen är sjukt repetitiv och att miljöerna är praktiskt taget omöjliga att interagera med. De har andra sätt att nå mig, andra strängar att spela på – och de gör det ofta mästerligt. Men intrycket av L&D är att man har nöjt sig med hyfsat den här gången. Det bådar inte gott för Gay Tony, men jag skulle älska att bli överraskad.

Etiketter: ,

Unga tar inget ansvar, sägs det. Men om det inte vore för de unga, vem skulle då deala med den sedan länge pågående zombieapokalypsen? De unga håller zombiehorderna från din dörr, glöm aldrig det.

zombies

Zombies har länge varit det svarta fåret i skräckfamiljen, där vampyren (”vampyrtrend”? Inte då) sedan länge varit den mest omhuldade medlemmen. Zombien har länge skamset fått huka bakom medelmåttor som spöken och varulvar, men på sistone – man brukar säga sen Alex Garland-filmatiseringen 28 Days Later hade premiär 2002 – har såväl biobesökare som kulturkoftor tagit de folkilskna odöda till sina hjärtan. Det vi gamers vetat åtminstone sen 1993 är nu allmängods – zombies är het skit. Och att spel som I MAED A GAM3 W1TH ZOMBIES 1N IT!!!1 och Zombie Apocalypse gör succé är regel snarare än undantag.

Ja, världen är en bra plats att leva i. Good things do come to those who wait.

crashcourse

Det sista uttrycket där kommer extra väl till pass just den här veckan, för i morgon släpps nämligen nytt DLC till Left 4 Dead; Crash Course. Säkert med viss rätta sett som damage control från Valves sida för att återvinna spelarbasens förtroende efter kontroversen kring uppföljaren Left 4 Dead 2 är Crash Course icke desto mindre hett emotsett – framför allt som väntan på tvåan börjar kännas lång, så här långt efter att hardcorespelarna rensat även de mest bisarra achievements i första spelet (spela igenom en hel kampanj utan friendly fire? Utan att någon tar skada från special infected? Uh).

Valves senaste tillskott till L4D knyter ihop de två första kampanjerna, No Mercy och Death Toll. Vad hände mellan räddningen via helikopter på Mercy Hospitals tak och starten på Death Toll, vid den raserade bron? Vi som har tagit tiden att lyssna igenom Valves Developer’s Commentary känner igen idén att helikopterpiloten upptäcktes ha blivit biten, och sköts av Zoey, varpå helikoptern kraschade. Idén skrotades i originalspelet eftersom teamet tyckte att det skulle kännas för snopet, att det skulle ta udden av triumfen att ha klarat av finalen i No Mercy. Nu har man svängt – och givetvis öppnar detta även upp för åtminstone två ytterligare episoder, som filler mellan de övriga kampanjerna. Lägg därtill spekulationerna kring möjligheten att inkorporera element från de nya spelen, som närstridsvapen och nya special infected.

l4d-new-campaignCrash Course omfattar endast två segment, till skillnad från originalkampanjernas fem, men de två är i gengäld längre. Anledningen sägs vara att man märkt att de vanliga kampanjerna är för långa för de flesta spelare i versus mode – få spelar igenom en hel kampanj i ett sträck. Säkerligen kan konspirationsteoretikern spinna ihop något substantiellt på det där ganska kvickt.

En mindre kontrovers har uppstått kring det faktum att den nya episoden är gratis till PC, men kostar 560 MS-points på Xbox Live Arcade. Valve förklarar detta med att Microsoft, som ju äger plattformen Xbox Live, insisterade på en avgift, medan Valve på sin egen tjänst Steam kunde göra som de ville – i det här fallet ge bort DLC:n gratis. Naw.

Med massivt konsumentintresse för både uppföljare och DLC till det första spelet, och med ledarna för bojkotten plötsligt välvilligt inställda till deras strategier tycks Valve ha klarat av sommarens förtroendekris galant. Och på något sätt – är man bäst på zombies så är man. Valve vet vad vi vill ha, och de portionerar ut det generöst men vet samtidigt att ta betalt. För mig är det inte girighet – det är bara Adam Smiths principer i sin skiraste form. Så keep it coming, för all del.

Etiketter: , , ,

Sitter och spelar The Lost & Damned. Ska strax återvända till det, men ett par korta tankar bara.

 – Den manliga full frontal nudityn är Rockstarhumor av gammalt gott märke. Först så där lagom sloppy cover-up av hela paketet à la porrig b-film, för att sedan oblygt trycka upp hela härligheten rakt i kameran. Likez it.
 – Visst är det lite coolt att spela uppdrag parallellt med ursprungsspelet, men det är inget sensationellt i sig, vilket man anar att Rockstar tycker. Det är en liten berättarteknisk finess och bör värderas som en sådan.
 – Om man nu gör en uppdatering av ett existerande spel, borde man inte då försöka jobba bort något av originalets mer irriterande små kinks? Som att smått ovanliga bilmärken spawnas överallt när man kör just en sån bil, eller att ens karaktär kan fastna och spastiskt vända på stället när han försöker köpa en korv eller kliva på sin hog. GTA IV var trots sin ursnygga yta fullt av små saker som bröt illusionen, och Rockstar tycks inte vilja ta den här chansen att rätta till dessa missar.
 – Iggy Pop är fortfarande mannen. Liberty Rock Radio är storartad underhållning.

Teh hotness!

Teh hotness!

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090222]

I onsdags släpptes Konamis uppdatering till PES 2009. De övergångar som ägt rum under vinterns transferfönster integreras nu i spelet, vilket gör att alla privatspanare slipper att själva lägga in Ola Toivonen (och hans höga armföring) i PSV, och den lille tsaren Arsjavin (eller ”den lille ‘tarden” som en kamrat ständigt läser det som) i Arsenal. Uppdateringen var ursprungligen tänkt att kosta en smula, men är nu gratis. Sympatiskt, och ett smart sätt av Konami att köpa sig förtroende hos sina kunder.

PES
EA, å sin sida introducerade i och med förra höstens upplaga av FIFA sin Live Season. Den innebär i princip att EA skickar ut sin tolkning av de licensierade lagens form och styrka för dagen till betalande användare. Eller – en liga är gratis. Sen får man glatt betala. Ansatsen är inte ointressant. Men samtidigt är det privatspanande jag nämnde ovan en viktig del av fotbollsspelspelandet för många gamers. Ingen jag känner, och inte heller jag själv, köper rakt av de uppskattningar av spelarnas skicklighet som Konami och EA gör i sina spel, och därför tweakar man gärna dem själv. Oftast är det ett rätt kärt besvär – man får ju det exakt som man vill ha det. Olyckligt nog finns den möjligheten inte längre i FIFA. Varför skulle den det, kan man anta att de har resonerat – det finns ju Live Season att tillgå för att rätta till diskrepanserna! Och där missar man poängen med ett par lagårdslängder.

FIFA 09
Jag gillar Allsvenskan. Jag har till och med ett lag jag brinner för. Givetvis tycker jag att det är kul att ha möjligheten att spela med mitt lag. Eller, ska vi säga, jag tyckte att tanken var väldigt lockande. Men det var innan jag hade spelat själva spelet. När jag gjorde det insåg jag nämligen att de snyggare ansiktsanimationer och mer exakta avbildningar man kommit att förvänta sig av FIFA (behöver jag verkligen tillägga ”jämfört med PES”?) inte riktigt gällde för Allsvenskan. Spelarna har generiska, opersonliga ansikten och hårfärg och frisyr som bara ungefär matchar deras verkliga förebilder. Uppskattningen av spelarnas skicklighet är obalanserad till, så att säga, fördel för de mest kända lagen. Sålunda är AIK starkare än Kalmar och Hammarby mycket bättre än Trelleborg eller Örebro. Oavsett hur verkligheten ser ut. I de mindre kända lagen är laguppställningarna tveksamma, och en spelare som i verkligheten är på sin höjd en bänkvärmare kan vara bäst i laget. Det är inget annat än uselt. Och som lök på laxen saknas möjligheten att redigera.

EA tar en tur i pengabingen
Jag har aldrig köpt det EA-hat som under många år har frodats bland gamers, framför allt på nätet. Det känns fattigt och förenklande att enkom hänvisa till att EA är ett ondskefullt storföretag som endast bryr sig om vinst. Men i fallet FIFA känns beskrivningen inte helt off. Man inriktar sig på casualspelarna och kan cyniskt offra alla som är hardcore än genomsnittet. Man vet att man ändå kommer att fortsätta att sälja mängder av världens mest intensivt marknadsförda fotbollsspel. Det försprång PES haft bland kritikerna håller till och med det på att försvinna.

Det ser mörkt ut för den goda sidan. Men jag ska åtminstone göra vad jag kan. Mitt knappt spelade FIFA 09 går för en billig peng på en begagnatsajt nära dig (ett ex mindre sålt i detaljhandeln!) och jag överger mitt ivrigt uppdaterade PES 2008 för den senaste upplagan. Okej – who’s with me?!

Etiketter: , , , , , ,

[Ursprungligen publicerat på gamegodis.blogg.se 090217]

Bredast däck vinner!

I natt släpptes första omgången DLC till GTA4. Ett spel som jag älskade de första två veckorna och sedan blev alltmer besviken på. Mycken potential till kul men med en spelvärld som var 110% yta och inget som helst djup. Man borde gotta sig åt den snygga piledrivern man just utsatte en stackars korvförsäljare för men i stället funderar man över varför butiken vars fasad man just kört in både en bil och en korvvagn i förefaller helt oskadd. Ändå kommer jag att betala 1600 Microsoft points för The Lost & the Damned. Helt enkelt för att jag ändå hade kul med den senaste upplagan av GTA – Rockstar vet att hålla en hög lägstanivå – och för att konceptet känns tillräckligt spännande för att jag villigt ska låta min nyfikenhet ta överhanden. Återkommer med rapport.

Etiketter: , , ,

I onsdags släpptes Konamis uppdatering till PES 2009. De övergångar som ägt rum under vinterns transferfönster integreras nu i spelet, vilket gör att alla privatspanare slipper att själva lägga in Ola Toivonen (och hans höga armföring) i PSV, och den lille tsaren Arsjavin (eller ”den lille ‘tarden” som en kamrat ständigt läser det som) i Arsenal. Uppdateringen var ursprungligen tänkt att kosta en smula, men är nu gratis. Sympatiskt, och ett smart sätt av Konami att köpa sig förtroende hos sina kunder.

PES
EA, å sin sida introducerade i och med förra höstens upplaga av FIFA sin Live Season. Den innebär i princip att EA skickar ut sin tolkning av de licensierade lagens form och styrka för dagen till betalande användare. Eller – en liga är gratis. Sen får man glatt betala. Ansatsen är inte ointressant. Men samtidigt är det privatspanande jag nämnde ovan en viktig del av fotbollsspelspelandet för många gamers. Ingen jag känner, och inte heller jag själv, köper rakt av de uppskattningar av spelarnas skicklighet som Konami och EA gör i sina spel, och därför tweakar man gärna dem själv. Oftast är det ett rätt kärt besvär – man får ju det exakt som man vill ha det. Olyckligt nog finns den möjligheten inte längre i FIFA. Varför skulle den det, kan man anta att de har resonerat – det finns ju Live Season att tillgå för att rätta till diskrepanserna! Och där missar man poängen med ett par lagårdslängder.

FIFA 09
Jag gillar Allsvenskan. Jag har till och med ett lag jag brinner för. Givetvis tycker jag att det är kul att ha möjligheten att spela med mitt lag. Eller, ska vi säga, jag tyckte att tanken var väldigt lockande. Men det var innan jag hade spelat själva spelet. När jag gjorde det insåg jag nämligen att de snyggare ansiktsanimationer och mer exakta avbildningar man kommit att förvänta sig av FIFA (behöver jag verkligen tillägga ”jämfört med PES”?) inte riktigt gällde för Allsvenskan. Spelarna har generiska, opersonliga ansikten och hårfärg och frisyr som bara ungefär matchar deras verkliga förebilder. Uppskattningen av spelarnas skicklighet är obalanserad till, så att säga, fördel för de mest kända lagen. Sålunda är AIK starkare än Kalmar och Hammarby mycket bättre än Trelleborg eller Örebro. Oavsett hur verkligheten ser ut. I de mindre kända lagen är laguppställningarna tveksamma, och en spelare som i verkligheten är på sin höjd en bänkvärmare kan vara bäst i laget. Det är inget annat än uselt. Och som lök på laxen saknas möjligheten att redigera.

EA tar en tur i pengabingen
Jag har aldrig köpt det EA-hat som under många år har frodats bland gamers, framför allt på nätet. Det känns fattigt och förenklande att enkom hänvisa till att EA är ett ondskefullt storföretag som endast bryr sig om vinst. Men i fallet FIFA känns beskrivningen inte helt off. Man inriktar sig på casualspelarna och kan cyniskt offra alla som är hardcore än genomsnittet. Man vet att man ändå kommer att fortsätta att sälja mängder av världens mest intensivt marknadsförda fotbollsspel. Det försprång PES haft bland kritikerna håller till och med det på att försvinna.

Det ser mörkt ut för den goda sidan. Men jag ska åtminstone göra vad jag kan. Mitt knappt spelade FIFA 09 går för en billig peng på en begagnatsajt nära dig (ett ex mindre sålt i detaljhandeln!) och jag överger mitt ivrigt uppdaterade PES 2008 för den senaste upplagan. Okej – who’s with me?!