Games & Godis

Posts Tagged ‘film

Purrrrfect

Posted on: 10 mars 2009

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090305]

Det är dags att lägga över innehållet från min gamla Halo 3-hårddisk – på ynka 20 GB – till den nya, skinande vita 60-giggaren. Jag blir ömt ledd vid handen av Xboxflickan och nu står min låda där och tickar ned från drygt 50 minuter.

Så vad göra annat än att ägna mig åt min hart när olästa blogg.

Jag skrev lite om The Wrestler häromdagen. Den fick mig, bland annat, att tänka på min barndoms wrestlingfavorit, den odrägligt självgode Mr. Perfect – mannen som gjorde allt rätt, och det med stil. Vinjettvideos inför matcher visade honom sätta en trepoängare från tjugo meter, sänka en svår golfputt och kasta en fantastisk footballpassning – som han sedan sprang och fångade själv. Mr. Perfect (verkligt namn: Curt Hennig) var givetvis en heel, en skurk, den publiken älskar att ”hata”. Hans manager, The Genius (verkligt – fantastiskt! – namn: Lanny Poffo. För övrigt bror till wrestlaren Macho Man Randy Savage), brukade presentera Mr. Perfects matcher genom att med högdragen uppsyn recitera långa, pretentiösa litanior om hur fantastisk och överlägsen hans protegé var. Sen äntrade Mr. Perfect ringen och gjorde processen kort med sin motståndare, innan han avslutade föreställningen med ”The Perfect plex”. Givetvis charmade han moppemuschen av en fjortonårig rollspelsnörd som yours truly.

 

mr-perfect

Tyvärr är kopplingen mellan filmen The Wrestler och Curt Hennig djupare än man först kan tro. Bakom den atletiska fasaden missbrukade Hennig steroider och smärtstillande medel, och han dog vårvintern 2003, 44 år gammal, på ett hotellrum i Tampa, Florida, av akut kokainförgiftning.

Så det är inte utan en rätt otippad känsla av vördnad jag konstaterar att THQ i slutet av innevarande månad ger ut WWE Legends of Wrestlemania, med bland många andra Mr. Perfect som spelbar karaktär. Som den blödiga nostalgiker jag är kommer jag säkert att köpa det här, trots att en snabb genomspelning av demot knappast gav löften om någon storartad spelupplevelse. Men jag tror att min skräckblandade fascination för den kanske allra mest white-trashiga underhållningsformen tillsammans med utsikten att spela fånigt testosteronstinna multiplayermatcher mot någon polare kan uppväga det.

Och så får man ju chansen att spela som den störste av dem alla – Mr. Perfect.

Annonser
Etiketter: , , ,

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090303]

Vi var till slut och såg Aronofskys fantastiska ”The Wrestler” i kväll (det är för övrigt vetenskapligt bevisat: Mickey Rourke blev fucking RÅNAD). Knappa två timmars solid filmkonst. Underbart.

Smått underbart verkade också det gamla NES-spel som The Ram ägnar några minuter åt under en avslagen eftermiddag tillsammans med en halvintresserad grabb från grannskapet som hellre sitter och pratar om Call of Duty 4 (Och The Ram ba ”What? Call it duty for?”) än wrestlar med kantiga 8-bitarsgubbar. Och faktum är att det inte är något snabbt ihopsatt filmklipp vi ser på skärmen, utan faktiskt ett riktigt, fungerande spel, framtaget av Kristyn Hume (grafik) och Randall Furino (programmering) (och med musik av Joel Feinberg), eftersom regissör Aronofsky ville att skådespelarna de facto skulle spela ett tv-spel i stället för att låtsas spela. Autencitet över allt annat.

Wrestle Jam 88
Så Hume och Furino fick lägga ett antal veckor på att ta fram ett rudimentärt 8-bitarsspel med allt vad det innebar av anpassning av handkontroller och medveten konstruktion av tidsenligt småkorkad AI. Resultatet är, åtminstone i filmen, snudd på klockrent. Och bara själva tanken med att ta fram ett eget spel för en 45 sekunder lång (briljant!) filmsekvens i en film med väldigt tajt budget – det är sånt som får en blödig mogengamers ögon att tåras.

[Den intresserade kan läsa mer om produktionen av Wrestle Jam ’88 på Kotaku]

Etiketter: , ,

Purrrrfect

Posted on: 05 mars 2009

Det är dags att lägga över innehållet från min gamla Halo 3-hårddisk – på ynka 20 GB – till den nya, skinande vita 60-giggaren. Jag blir ömt ledd vid handen av Xboxflickan och nu står min låda där och tickar ned från drygt 50 minuter.

Så vad göra annat än att ägna mig åt min hart när olästa blogg.

Jag skrev lite om The Wrestler häromdagen. Den fick mig, bland annat, att tänka på min barndoms wrestlingfavorit, den odrägligt självgode Mr. Perfect – mannen som gjorde allt rätt, och det med stil. Vinjettvideos inför matcher visade honom sätta en trepoängare från tjugo meter, sänka en svår golfputt och kasta en fantastisk footballpassning – som han sedan sprang och fångade själv. Mr. Perfect (verkligt namn: Curt Hennig) var givetvis en heel, en skurk, den publiken älskar att ”hata”. Hans manager, The Genius (verkligt – fantastiskt! – namn: Lanny Poffo. För övrigt bror till wrestlaren Macho Man Randy Savage), brukade presentera Mr. Perfects matcher genom att med högdragen uppsyn recitera långa, pretentiösa litanior om hur fantastisk och överlägsen hans protegé var. Sen äntrade Mr. Perfect ringen och gjorde processen kort med sin motståndare, innan han avslutade föreställningen med ”The Perfect plex”. Givetvis charmade han moppemuschen av en fjortonårig rollspelsnörd som yours truly.

mr-perfect

Tyvärr är kopplingen mellan filmen The Wrestler och Curt Hennig djupare än man först kan tro. Bakom den atletiska fasaden missbrukade Hennig steroider och smärtstillande medel, och han dog vårvintern 2003, 44 år gammal, på ett hotellrum i Tampa, Florida, av akut kokainförgiftning.

Så det är inte utan en rätt otippad känsla av vördnad jag konstaterar att THQ i slutet av innevarande månad ger ut WWE Legends of Wrestlemania, med bland många andra Mr. Perfect som spelbar karaktär. Som den blödiga nostalgiker jag är kommer jag säkert att köpa det här, trots att en snabb genomspelning av demot knappast gav löften om någon storartad spelupplevelse. Men jag tror att min skräckblandade fascination för den kanske allra mest white-trashiga underhållningsformen tillsammans med utsikten att spela fånigt testosteronstinna multiplayermatcher mot någon polare kan uppväga det.

Och så får man ju chansen att spela som den störste av dem alla – Mr. Perfect.

Vi var till slut och såg Aronofskys fantastiska The Wrestler i kväll (det är för övrigt vetenskapligt bevisat: Mickey Rourke blev fucking RÅNAD). Knappa två timmars solid filmkonst. Underbart.

Smått underbart verkade också det gamla NES-spel som The Ram ägnar några minuter åt under en avslagen eftermiddag tillsammans med en halvintresserad grabb från grannskapet som hellre sitter och pratar om Call of Duty 4 (Och The Ram ba ”What? Call it duty for?”) än wrestlar med kantiga 8-bitarsgubbar. Och faktum är att det inte är något snabbt ihopsatt filmklipp vi ser på skärmen, utan faktiskt ett riktigt, fungerande spel, framtaget av Kristyn Hume (grafik) och Randall Furino (programmering) (och med musik av Joel Feinberg), eftersom regissör Aronofsky ville att skådespelarna de facto skulle spela ett tv-spel i stället för att låtsas spela. Autencitet över allt annat.

Wrestle Jam 88
Så Hume och Furino fick lägga ett antal veckor på att ta fram ett rudimentärt 8-bitarsspel med allt vad det innebar av anpassning av handkontroller och medveten konstruktion av tidsenligt småkorkad AI. Resultatet är, åtminstone i filmen, snudd på klockrent. Och bara själva tanken med att ta fram ett eget spel för en 45 sekunder lång (briljant!) filmsekvens i en film med väldigt tajt budget – det är sånt som får en blödig mogengamers ögon att tåras.

[Den intresserade kan läsa mer om produktionen av Wrestle Jam ’88Kotaku]

Etiketter: , ,