Games & Godis

Posts Tagged ‘fluff

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090217]

Det började strax innan jul. Jag var utarbetad och trött och ville helst av allt bara vara hemma och inte låtsas om omvärlden, ni vet, där man går runt och pysslar och påtar och livet är lite som en Murakamiroman innan allt börjar hända. Och, eftersom det är det den här bloggen ska handla om, man har tid att verkligen sitta ned och lägga tid på spelande. Vid den tiden på året finns det alltid ett stort utbud av nya titlar att välja bland. Den i särklass mest tilltalande på förhand var Left 4 Dead. Zombies, co-op och Source. Rätt bra förutsättningar. Men bara zombies gör inget jullov, ask anybody. Och jag hade otypiskt nog nästan tre hela lediga veckor. Ös på! Varken Prince of Persia eller Fable är väl egentligen min typ av spel. Egentligen. Men de kändes båda sådär soft julloviga. Lite saga, lite humor, lite glada färger. Mmm. Fable dröjde dock – slut på lagret. Det dök upp först i förra veckan. Innan dess hann jag provspela Prince of Persia och intala mig själv att ”Rart! Jag lägger det här så länge och fortsätter senare”. Eller hur. Sedan dess har jag lagt säkert tio speltimmar på Speedball 2 och Hexic (och åtskilligt mer på Left 4 Dead) och inga alls på Ubisofts mastodontproduktion. Hade jag haft någon självrespekt hade jag lagt ut det på Tradera i förrgår.

Men Fable 2, då. Ordet på gatan var splittrat. Vi hade de cyniska tvivlarna som hånade Molyneux för ännu ett vrålhypat misslyckande utan utmaning, och vi hade entusiasterna som gottade sig i de många fyndigheterna (som Anchorman-referensen i beskrivningen av en billig parfym – sånt måste uppmuntras) och den mysiga stämningen. Och det ÄR mysigt. Men illusionen hinner knappt ens etableras innan den krossas obönhörligt av extremt repetitiv isk-dialog. Interaktionen är – alltså, varför skriver jag ut detta oerhört uppenbara? – grymt ytlig och därför trist. Det går inte att kommunicera med någon av de talrika iskarna utan att hänfalla åt crazybuskis och därför låter man snart hellre bli. Och då har väl ändå en stor del av poängen med spelet gått förlorad. Dessutom suger kontrollen. Min hjältinna vänder som en Finlandsfärja och att gå runt en stubbe kan bli ett helt äventyr. När jag utan framgång försöker bli av med en efterhängsen isk som är i vägen när jag ska gå till sängs med min make och bestämmer mig för att kasta moralen överbord och helt sonika hugga ihjäl honom lyckas jag samtidigt ta kål på maken. Rätt kul som ren buskis. Som spel som ska bygga mycket på relationer – mer tveksamt.

fable2screen1

En del av mig vill verkligen gilla det här. Men även den delen är väl medveten om att den måste blunda hårt för så många svagheter. Frånvaron av egentlig utmaning, de vulgära interaktionerna med iskar och det sanslöst tröga menysystemet gör att jag tänker efter två gånger innan jag sätter mig ned med Fable 2. Faktum är att det inte känns helt olikt det komplett meningslösa A Kingdom for Keflings. Spel där ens egen interaktion snarare är rekvisita. Spel som är som sockervadd – sött och fluffigt men helt innehållslöst, och som lämnar en fadd eftersmak.

Men jo, jag kommer nog att fortsätta spela Fable 2. Lite till. Även om man vet hur tom känslan är som väntar, så är det svårt att slita sig från föreställningen om hur härligt det där fluffiga, rosa sockervaddet känns mot tungan.

Annonser
Etiketter: ,

Det började strax innan jul. Jag var utarbetad och trött och ville helst av allt bara vara hemma och inte låtsas om omvärlden, ni vet, där man går runt och pysslar och påtar och livet är lite som en Murakamiroman innan allt börjar hända. Och, eftersom det är det den här bloggen ska handla om, man har tid att verkligen sitta ned och lägga tid på spelande. Vid den tiden på året finns det alltid ett stort utbud av nya titlar att välja bland. Den i särklass mest tilltalande på förhand var Left 4 Dead. Zombies, co-op och Source. Rätt bra förutsättningar. Men bara zombies gör inget jullov, ask anybody. Och jag hade otypiskt nog nästan tre hela lediga veckor. Ös på! Varken Prince of Persia eller Fable är väl egentligen min typ av spel. Egentligen. Men de kändes båda sådär soft julloviga. Lite saga, lite humor, lite glada färger. Mmm. Fable dröjde dock – slut på lagret. Det dök upp först i förra veckan. Innan dess hann jag provspela Prince of Persia och intala mig själv att ”Rart! Jag lägger det här så länge och fortsätter senare”. Eller hur. Sedan dess har jag lagt säkert tio speltimmar på Speedball 2 och Hexic (och åtskilligt mer på Left 4 Dead) och inga alls på Ubisofts mastodontproduktion. Hade jag haft någon självrespekt hade jag lagt ut det på Tradera i förrgår.

Men Fable 2, då. Ordet på gatan var splittrat. Vi hade de cyniska tvivlarna som hånade Molyneux för ännu ett vrålhypat misslyckande utan utmaning, och vi hade entusiasterna som gottade sig i de många fyndigheterna (som Anchorman-referensen i beskrivningen av en billig parfym – sånt måste uppmuntras) och den mysiga stämningen. Och det ÄR mysigt. Men illusionen hinner knappt ens etableras innan den krossas obönhörligt av extremt repetitiv isk-dialog. Interaktionen är – alltså, varför skriver jag ut detta oerhört uppenbara? – grymt ytlig och därför trist. Det går inte att kommunicera med någon av de talrika iskarna utan att hänfalla åt crazybuskis och därför låter man snart hellre bli. Och då har väl ändå en stor del av poängen med spelet gått förlorad. Dessutom suger kontrollen. Min hjältinna vänder som en Finlandsfärja och att gå runt en stubbe kan bli ett helt äventyr. När jag utan framgång försöker bli av med en efterhängsen isk som är i vägen när jag ska gå till sängs med min make och bestämmer mig för att kasta moralen överbord och helt sonika hugga ihjäl honom lyckas jag samtidigt ta kål på maken. Rätt kul som ren buskis. Som spel som ska bygga mycket på relationer – mer tveksamt.

fable2screen1

En del av mig vill verkligen gilla det här. Men även den delen är väl medveten om att den måste blunda hårt för så många svagheter. Frånvaron av egentlig utmaning, de vulgära interaktionerna med iskar och det sanslöst tröga menysystemet gör att jag tänker efter två gånger innan jag sätter mig ned med Fable 2. Faktum är att det inte känns helt olikt det komplett meningslösa A Kingdom for Keflings. Spel där ens egen interaktion snarare är rekvisita. Spel som är som sockervadd – sött och fluffigt men helt innehållslöst, och som lämnar en fadd eftersmak.

Men jo, jag kommer nog att fortsätta spela Fable 2. Lite till. Även om man vet hur tom känslan är som väntar, så är det svårt att slita sig från föreställningen om hur härligt det där fluffiga, rosa sockervaddet känns mot tungan.

Etiketter: ,