Games & Godis

Posts Tagged ‘GameCube

Ja, jag kan redan se hur ni letar efter kommentera-knappen för att flejma skiten ur det här. Men ge mig några minuter.

Året är 1991. Med A Link to the past tar Nintendo Zelda-serien in i 16-bitarsformatet with a bang. Grym musik, fantastisk bandesign och en levande, myllrande värld ger Hyrule ett nytt djup och gamers över hela världen ett nytt favoritspel.

Året är 1998. Ocarina of time är världens mest emotsedda spel, och blir det första spelet någonsin i Famitsus då tolvåriga historia att få en perfekt betygspoäng, 40/40. Link och Zelda tar steget in i 3D, och det är vackert, storslaget och klassiskt från dag ett.

Året är 2002. Wind Waker betyder den emotsedda Gamecubedebuten för Zelda, men de bilder som Ocarina-fansen har drömt våta drömmar om sen 2000 års Nintendo Space World syns inte skymten av. Hyrule är plötsligt celshadat, och Link är en ung krabat som lämnar sin hemö i det hav som plötstligt utgör spelvärld för att rädda sin lillasyster från pirater. Var är Zelda? Var är Ganon? Var är de djupa skogarna, de episka miljöerna? Och vem är den där gay snubben i gröna trikåer?  Besvikelsen var stor hos många, men så småningom lärde sig de flesta att älska grafiken, öarna, vindmagin – ja, till och med Tingle.

Året är 2006. Med dubbel utgivning, både till den döende röda dvärgen Gamecube och till rykande färska supernovan Wii, är Twilight Princess en magnifik triumf för Nintendo. Toppbetyg i flera aktade spelpublikationer, strålande försäljningssiffror och . Äntligen får spelarna uppleva den dramatiska kampen mellan en vuxen Link och en monstruös Ganon, som man längtat efter i ett halvt decennium. Detta är en återgång till det Hyrule vi besökte i Ocarina of Time, en värld av gräsbevuxna kullar, djupa skogar och höga berg. Influenserna från Peter Jacksons enormt framgångsrika Sagan om ringen-filmer är tydlig.

Och liksom Jacksons mastodonttrilogi har Twilight Princess flera stora problem.

Ett av dem är de storslagna miljöerna. Vari ligger det roliga i att rida fram på en styltig Epona över ett illa renderat fält för umptionde gången? Visst hade Wind Waker liknande problem, men det celshadade havet tålde åtminstone att vila ögonen på. Den förlamande bristen på humor och självironi är ett annat, större problem. Så angeläget är spelet att leva upp till hardcorejönsarnas krav på ett ”mörkt, episkt Zelda” att man snubblar över sina egna fötter i ivern att måla den ena scenen med en mörkare palett än nästa. Detta är väldigt långt ifrån Tingle och de skrockande, tjocka köpmännen på Windfall Island. För min del blir följden av all denna epik, allt detta ”mörker”, att jag inte orkar bry mig om storyn för en sekund.

Att Link är vuxen känns också fel. Genom hela serien har han varit en pojke – med undantag för delar av Ocarina of Time, och förstås, Majora’s Mask. Hans ungdom har varit en vital del i förmedlingen av känslan av utsatthet – den ensamme pojken som utamn egen förskyllan tvingas kämpa mot Ganon och hans överlägsna horder av ondskefulla monster. Här förväntas jag ha samma sympati för en högst kapabel ung man med knivskarpa kindben.

Wind Waker vann våra hjärtan delvis för att det så effektivt, och så konsekvent, ställde våra förväntningar om Link, Zelda och Hyrule på huvudet och så skickligt gjorde något nytt av de nattståndna obligatoriska Zelda-ingredienserna – för att det på ett så smart och kärleksfullt sätt omdanade sin spelvärld utan att någonsin tappa dess själ. Twilight Princess är tvärtom extremt traditionellt, det vill bekräfta i stället för att utmana. Somliga kallar det fan service – jag kallar det förlamande fantasilöst.

Annonser

A long, long time ago it was…

bk-logo2

Vi köpte Baten Kaitos för den vackra grafiken, förälskade oss i det för det enkla men ändå djupa stridssystemet och stod ut med det trots de outhärdliga röstskådisarna.

Det är den korta versionen. För en lite längre – fortsätt läsa nedan.

Monolith Soft, mest kända för Xenosaga-serien till PS2 och tri-Crescendo, som släppte Eternal Sonata (originaltiteln Trusty Bell får mig fortfarande att smälta, trots att jag inte ens har spelat det än) härom året, slog sina påsar ihop för att skapa ett nytt original-IP, exklusivt för Gamecube. Spelet gavs ut 2003 och fick en prequel med suffixet Origins 2006.

SadalsuudMiljöerna rör sig från det sagolikt fantasyvackra till det flat out knarkiga. Första världen, Sadal Suud (bild ovan) sätter standarden direkt. En fantasieggande värld bland molnen, markstycken som slitits loss från jorden och nu svävar i himlen, en värld där marken bara är en legend och där resor mellan de olika länderna företas medelst svävande luftskepp. Det är precis sådär luftigt och pseudopoetiskt som vi vill ha våra jrpg:n.  Protagonisten Kalas (nej, med engelskt uttal) är en trulig ung man med blått hår och, när spelet så sakteliga kickar igång, minnesförlust. Déja Vú! I spelets början träffar han den unga magikern Xelha, och tillsammans dras de in i kampen mot den uråldrige guden Malpercio.

Den som gillar sina rollspel komplicerade gör rätt i att lägga sin tid på Baten Kaitos. Alla vapen, rustningar, föremål, färdigheter och besvärjelser representeras av så kallade Magnus, magiska kort som innehåller essensen av det de representerar. Varje karaktär har en individuell kortlek, som spelaren får fylla upp med de Magnus sällskapet har samlat på sig. I strid har du tillgång till en handfull Magnus åt gången, och de dras slumpmässigt ur din lek – varför det gäller att noga balansera offensiva och defensiva Magnus. Och för att ta sig framåt behöver man faktiskt lägga lite tid på att pilla med kortlekarna. Det ska erkännas att det tog mig en stund att sätta mig in i systemet – det var ändå ett par tre år sen jag senast rörde spelet.

Men när man väl har spelat ett tag och tagit sig igenom några strider slutar det att vara en börda och blir som en drog. Man itererar fram sina kortlekar till perfektion (ju mäktigare ens karaktärer bli, desto större kortlekar kan de ha – men på något vis blir de aldrig tillräckligt stora). Är Xelha svag i defensiven? Byt ut några svaga offensiva kort mot habila defensiva och prova igen. Blev Kalas för jämntjock i förra bossfajten? Skaffa fler magiavslutningar så blir det åka av. Givetvis får man också fler och bättre Magnus efter så gott som varje strid, vilket innebär än fler ändringar. Ändå blir det sällan tråkigt – loot-reflexerna sätter in omgående.

Rösterna då. De är, enkelt uttryckt, fasansfulla. Flera av röstskådisarna har tidigare haft roller i väl ansedda serier som Tekken och Shenmue. Det hörs inte här (eller – nog kan man ana släktskap med de adrenalinstinna utropen i Tekken. Synd då att replikerna här levereras med ett fightingspels käcka schvung trots att Baten Kaitos är ett storydrivet rollspel…). Inte nog med att ljudet på röstinspelningarna är så burkigt att all eventuell suspension of belief genast bryts, inlevelsen på dem är också under all kritik. Från imperieavfällingen Lyude, vars repliker levereras som under ett massivt kodeinrus, till andrafiolshuvudrollen Xelha, som låter lika påklistrat äppelkäck vare sig hon pratar om återföreningen med en gammal barndomsvän eller massakrer på gruvarbetarfamiljer. Lägg därtill att dialogerna ofta är rejält utdragna och du har ett kraftfullt impediment på den genomsnittlige gamerns ambition att ta sig igenom hela spelet.

Vilket är synd. För storyn är – om än klichéfylld – både svängig och fängslande, och har ett par twistar som inte skäms för sig ens i sällskap med de bästa. Spelvärt vårvintern 2010? Tja, de färgsprakande miljöerna är onekligen en endorfinkick i det Sverige som de senaste månaderna har sett ut som The Day After Tomorrow, och stridssystemet är som sagt lika beroendeframkallande idag som det var 2003. Det som talar emot spelet är väl det lite hackiga tempot, grindandet och de fasansfulla rösterna. Det finns absolut rollspel som både är bättre och mer lättillgängliga på marknaden idag. Baten Kaitos blir en förtjusande fix från en era som var, en uppiggande påminnelse om genrens japanska rötter för alla som förlorat sig i de senaste månadernas granitkäkade Bioware-epos.

Härom dagen ägnade jag en tanke åt den slitstarka gamla veteranen PlayStation 2. Och jag konstaterade att jag faktiskt har runt dussinet spel till konsolen jag fortfarande vill spela innan vi lägger PS2 till handlingarna en gång för alla. Och jag får väl erkänna att det ligger en hög dammiga GameCube-spel i någon låda här. Jag har ett långt sommarlov i år, och… tja, you do the math.

Under de kommande veckorna kommer Games & Godis under vinjetten Last Gen Standing presentera ett antal spel jag – och kanske du? – mer eller mindre missade innan current-gentåget gick. Nedan syns de spel jag har lyckats hitta som jag inte riktigt känner mig klar med. Sannolikt – och kanske, för mitt sociala livs skull, förhoppningsvis – hinner jag inte med ens hälften i sommar. Så jag tar tacksamt emot tips, förslag och önskningar om vilka spel som är värda att satsa på, eller bara intressanta att läsa om.

speltorn

Några är som ni ser rentav ännu inplastade. Andra är ganska välspelade – som RE4, Beyond Good & Evil, FFXII och Baten Kaitos – men ännu inte avklarade. När jag tänker på det finns det faktiskt till och med ytterligare några grejer som nog skulle tåla en vända till. Vi får väl se, kanske kan någon av dem dyka upp under samma vinjett. Så stay tuned, true believers. Snart är det dags att damma av de gamla last gen-häckarna.

DSC_00024