Games & Godis

Posts Tagged ‘jämställdhet

damsel1-editingscreenshotI morgon har Anita Sarkeesians (Feminist Frequency) webserie Tropes vs. Women in Video Games äntligen premiär för de av oss som stöttat projektet på Kickstarter. Första avsnittet ut blir första delen av Damsels in distress, som tar upp en av de största kulturella klyschorna över huvud taget, som givetvis har varit – och är – en storsäljare även i spelvärlden. I den första delen kommer det att handla om hur kvinnan i nöd porträtteras i äldre spel, där prinsessan Peach naturligtvis är en centralfigur.

Jag förväntar mig knappast att bli överraskad eller chockad av Sarkeesians serie. Men jag hoppas att den är så klok och underhållande som jag förväntar mig, och att den har ett tilltal som är tillräckligt öppet, ärligt och brett för att få dem att lyssna som verkligen behöver få höra.

För jag kan inte nog understryka hur viktigt det här projektet är. Detta är en chans som inte får försittas. Jag är så oerhört trött på den generellt låga nivån när jämställdhet diskuteras. Trött på alla ömma manstår, på allt påklistrat höger-vänsterperspektiv på jämställdhet, på alla vanföreställningar om elitfeminister och alla påtvingade ställningstagande till SCUM Manifesto.

Om Anita Sarkeesian et al spelar sina kort rätt kan hon få låna ett öra av generationer av mer eller mindre unga män som annars ägnar dagarna åt att spela CoD och hata på Aftonbladets spelrecensioner, och därmed bli en pusselbit i detta viktiga förändringsarbete. Även den minsta attitydförändring till det bättre hos denna ganska rigida grupp vore en fantastisk framgång. Jag hoppas innerligt att detta kan vara fröet till något stort.

Annonser
Etiketter:

[Nedanstående text publicerades tidigare idag i en marginellt annorlunda version på Eurogamer.se]

Med knappt två veckor kvar tills testosteronspäckade actionspektaklet Bulletstorm når butikerna har ordkriget om spelet i amerikansk media redan nått kokpunkten. Fox News-journalisten John Brandon frågade sig retoriskt om Bulletstorm är det värsta spelet någonsin, och hann i artikeln föra fram åsikter som att spelet vänder sig till nioåringar och att dessa nioåringar genom spel som detta lär sig att problem bäst löses med våld och sexuella anspelningar, samt kalla ESRB (den amerikanska motsvarigheten till PEGI) ”värdelöst”.

Både People Can Fly och Epic avstår från att kommentera, men EA tar spelet i försvar, och jämför det med överdrivna skildringar av våld och sex på film, såsom Tarantinos hämndsaga Kill Bill – alltså, visst är det blodigt och överdrivet, men det vänder sig också till en publik som ska kunna förväntas hantera sådant innehåll. ”Kreativ underhållning för vuxna”, som EA uttrycker det.

Business as usual, alltså. Brandons artikel är inte väsentligt annorlunda än de indignerade moralmackor som med jämna mellanrum dyker upp i svensk media. Och Fox vore inte Fox utan en hälsovådlig dos grova felvinklingar till förmån för den egna tesen, vilket Rock Paper Shotgun redan pekat ut åt oss. EA:s försvar framstår som både rimligt och förnuftigt.

Så, egentligen återstår bara för oss att hånskratta åt moralisterna, kicka igång Bulletstorm-demot och förpassa den här historien till, eh, historien?

Det är frestande, men kanske inte den mest konstruktiva ansatsen. Felet med en förbluffande övervikt av den kritik som riktas mot spelbranschen och allt som har med den att göra är ju att den är så långt ifrån den rådande verkligheten att man knappt kan göra annat än att hånskratta åt och glömma den. Så är fallet även här. De experter John Brandon lutar sig mot kommer med graverande påståenden som antingen de eller Brandon inte ens bemödar sig ange några som helst belägg för – som psykologen Carole Liebermans utspel om att sex i spel har lett till en ökning av våldtäkter.

För samtidigt som den sortens påståenden absolut bör tas med en nypa salt är det kanske oklokt att därmed helt bortse från det faktum att väldigt många spel faktiskt förmedlar fullkomligt absurda avbildningar av kvinnor och av sex, med de facepalm-framkallande pinsamheterna i God of War III som någon sorts officiell lågpunkt. Bekymrar vi oss alls om det, eller slänger vi bara ut babyn med badvattnet när vi totalt avfärdar de trubbiga moralistiska angreppen på vår favoritsysselsättning?

Någonstans blir det ju som att oskyldigt anklagas för mord, och sedan använda orimligheten i den anklagelsen för att rationalisera bort det faktum att man faktiskt har misshandlat någon. Vi som skriver om spel är, kollektivt, ofta väldigt bra på att själva indignerat stoppa huvudet i sanden.

Jag menar inte att sätta mig på några höga hästar här. I flera av mina egna favoritspel förekommer fördomar mot och avbildningar av bland andra kvinnor och homosexuella som jag absolut inte själv skulle kunna stå för. Men på samma sätt som en bok eller film med delvis moraliskt tveksamt innehåll inte nödvändigtvis måste sågas i sin helhet får man ibland svälja en del otrevligt för att avnjuta ett bra spel.

Och precis på samma sätt bör vi som gamers kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Är det en fördel att Bulletstorm enbart tycks vända sig till manliga spelare (protagonisten Grayson Hunt kallar i slutet av demot spelaren för ”son”) eller att den kvinnliga birollskaraktären är en hårdför fetvurping som kläcker ett nedlåtande ”ladies first” när man styr den manliga huvudpersonen genom en port före henne? Är det något vi ska bejaka, eller något vi kanske bara ska tolerera?

De senaste veckorna har vi haft en intressant debatt i Spelsverige (och framför allt i spelbloggosfären) om sexism och kvinnors situation i spelbranschen, både som producenter och som konsumenter. Och det är sannerligen en debatt värd att föras. Jag har själv deltagit i den här debatten, och känner att det är dags för lite synpunkter ur mitt eget – manliga – perspektiv.

Teresa Axner ägnade härom dagen ett inlägg på Roleplaying is so gay åt att svara på frågan vad män ska med jämställdhet till. What’s in it for us?

Well – som man och gamer tillhör jag den stora generella målgruppen för en herrans massa spel. Ändå är det sällan jag känner att jag kan identifiera mig med de tysta, starka och psykotiskt aggressiva männen som utgör en förbluffande stor del av protagonisterna i de spel jag konsumerar. Det blir ju om inte annat lite enformigt. Kratos, Tommy Vercetti, Soap McTavish, Altaïr… Ingen av dem har mer djup än en utstansad kartongfigur. Och det är inte ens särskilt mycket bättre ställt med birollskaraktärerna, iskarna – där utvecklare och manusförfattare ändå har större frihet att ta ut svängarna. När det gäller protagonisten finns det ju ofta anledning att låta denna vara något av en tabula rasa – tänk Tintin.

Så spelutvecklarna fokuserar på manliga karaktärer – men ändå tycks det förtvivlat svårt att ge dem något som helst djup. De kvinnliga är tydligen upptagna på annat håll, och i den mån de finns är de ofta lika platta som sina manliga kollegor. Så var finns de genomtänkta, intressanta, flerbottnade och någonstans trovärdiga manliga karaktärerna – som är människor, och inte trötta klichéer? Här är tre favoriter – tre exempel att lära av.

Guybrush Threepwood (Monkey Island-serien)

Pojken som vill vara en skräckinjagande pirat men i själva verket är tunn och feg samt saknar skäggväxt – och dessutom har ett synnerligen fjompigt namn. Guybrush fuskar, ljuger och stjäl sig fram genom livet för att uppväga sin brist på mod, styrka och dådkraft. Han ironiserar bakom ryggen på sina plågoandar och lismar för dem ställd inför utsikten att drabbas av deras vrede. Han är, kort sagt, precis som vi klena typer där vi sitter hemma i soffan och gömmer oss bakom ännu en testosteronförgiftad träskalle till protagonist. Och vi älskar honom för det. För Guybrush strutsar konsekvent samma ideal som vi själva inte heller kan uppfylla, och som vi själva dagligen sliter vårt hår över. Och han vinner till slut – men får aldrig den respekt från omgivningen som är det han i själva verket eftersträvar mest av allt. Sa någon ”layers of meta”?

Brucie Kibbutz (GTAIV)

Niko Bellics kompis Brucie är kanske den mest älskvärda karaktären i hela GTA-serien. Han är en supermachoman och ultranarcissist som älskar sig själv och sin manlighet, och som projicerar det över hela sin tillvaro. Hans glädje och lust över att vara man överskuggar allt – inklusive hans självutnämnda status som häradsbetäckare. Brucie är inte intresserad av kvinnor, han är intresserad av att vara den sorts hingst han föreställer sig att en (skissartad och fullständigt personlighetslös) kvinna vill bli imponerad, förförd och påsatt av. Han är Alvin Pepler the Jewish Marine på ryssfemmor och Viagra. När Niko inte imponeras av Brucies kopiösa maskulinitet och därtill ständigt flikar in små skämt på hans och hans manlighets bekostnad vinnlägger sig Brucie ännu mer om att vinna Nikos gunst. Att säga att Brucies uppvaktning av Niko har klara homoerotiska toner är en underdrift – den är mättad med homoerotik. Huruvida sen Brucie är bög och försöker upprätthålla en heteroimage genom att överkompensera med vad han ser som grundstenarna i manlig heterosexualitet, eller om han helt enkelt bara är så uppfylld av sin egen skruvade bild av manligheten att han inte noterar att Niko – en annan man – faktiskt är föremålet för hans affektion, får vi inte veta, och det är heller inte viktigt. Det viktiga är att Rockstar har skapat en karaktär full av intressanta motsägelser, som används för att dela ut några välriktade kängor mot rådande mansideal – och som dessutom är fantastiskt underhållande.

King of all Cosmos (Katamari-serien)

Kosmoskungen är en av de konstigaste karaktärer jag har stött på i ett spel. Bekymmerslöst ödelägger han hela solsystemet, och det kommer an på hans tystlåtne och stoiske son att reda ut hela röran. Om sonen lyckas med någon del av det digra arbetet belönas han med en lång utläggning med vag koppling till honom själv och hans arbete, men som desto mer handlar om kungen av kosmos och hans syn på det hela. Vid ett misslyckande fokuserar kungen emellertid desto mer på sin son, och låter honom veta hur enormt värdelös och obetydlig han är. King of all Cosmos är rakt igenom egocentrerad, och bortser helt från sin sons behov av trygghet och omsorg, medan sonen oförtrutet kämpar på med de uppgifter han har framför sig – uppgifter som, till skillnad från det minst sagt komplexa förhållandet till fadern, är gripbara och har en tydlig lösning. Man kan bara gissa hur mycket av Keita Takahashis egen relation till sin far som återspeglas i detta – eller hur mycket det handlar om den moderna manlighet vi behöver för att ersätta det förlegade, gamla – oförståeliga – mansideal som våra fäders generation representerade.

– G&G presenterar sin första gästbloggare. Take it away, Teresa Axner! –

Jag: Jag har blivit ombedd att gästblogga om God of War III. Har ni sett det? det är helt otroligt – kvinnorna i spelet är helt bokstavligen antingen sex- eller pusselobjekt. Fantastiskt sätt att få kvinnor som spelar att känna sig inkluderade…
Vän 1: Du, jag tycker man ska tänka sig noga för innan man börja angripa spelbraschen på det där sättet.
Vän 2: Eller hur, alltså, vad har de för plikt gentemot dig? De ska ju skaffa kunder, och det är killar som spelar såna spel. Spelföretagens syfte måste ju vara att gå med vinst, inte att vara politiska verktyg. Man kan ju inte bestämma vad de får göra för spel.

Det här är för all del en nerkokning och dramatisk förenkling av samtalet jag hade med några kompisar häromdagen. Men det är ett samtal som jag haft ganska många gånger i olika varianter. Det går till så här: Jag börjar prata om ett spel eller en film eller whathaveyou som kanske är jättebra, kanske suger, men som hur som helst har problematiska element. Min samtals-partner utgår genast ifrån att min tes är att just det här spelet/filmen är en särskilt ond och illvillig produkt som genast måste förbjudas/vars upphovsman måste brännas på bål. Sedan tar det oss en halvtimme att i bästa fall hitta varann, i sämsta fall gå ur samtalet med en djup och liksom klibbig frustration. Men nu har jag alltså, tack vare Games & Godis, fått ett gyllene tillfälle att sammanfatta mina avsikter! Du som ofta finner dig försvara spelbraschens yttrandefrihet mot arga feminister, ta en titt. Du kanske lär dig något:

Jag är inte här för att tjäna spelbranschen och jag skiter i om de skaffar kunder eller ej. Jag representerar heller inte svenska staten och dess ständiga försök att censurera saker (wait, what?). Jag ägnar mig åt kulturkritik, och spel, in case you hadn’t noticed, är en av de mest centrala kulturformerna i vår civilisation. TV-spel skapar inte sexismen. Men de speglar vår kultur i precis samma mått som våra böcker, vårt språk, våra kläder och våra kroppar gör. Vi lever i en sexistisk kultur, alltså blir våra spel sexistiska. Genom att titta på spel (filmer, böcker, modetidningar etc) kan vi avslöja vad vi egentligen berättar för varann om vilka vi får vara. Mitt mål är att lära mig mer om allt som finns i vår kultur som vi är blinda för, och genom att avslöja konstigheterna i kulturen förhoppningsvis göra den bättre.

Låt mig ge ett exempel. Jag är ett stort fan av TV-serien Supernatural. Den är välskriven, har ett bra mythos och är otroligt charmig. Samtidigt kan jag se att det inte finns mycket till plats för vare sig kvinnor eller icke-vita i Supernaturalvärlden. Det är faktiskt så påfall-lande att cracked.com publicerade det hysteriskt träffsäkra flödesschemat ”What Happens to Every Female on Supernatural” där det finns två slutstationer: ”Disappears from plot due to lack of personality” eller ”dies”. Att Supernatural är så centrerad kring vita män skulle jag inte ha minsta problem med, ifall det fanns motsvarande mängd filmer och TV-serier där kvinnor och/eller icke-vita tar en central roll och gör viktiga grejer. Så är inte fallet. Det finns ett mönster i vårt samhälle där berättelser om vita män genomgående anses ”allmängiltiga” medan berättelser om kvinnor (för att inte tala om bruna kvinnor) anses vara specifika och inte universellt gångbara. Betyder detta att jag har börjat propagera för att Supernatural ska läggas ner? Måste jag göra avbön för det i serien jag tycker är bra? Jag tycker inte det. Däremot har jag börjat samtala med andra fans om vad det är vi egentligen tittar på, och om vad det kan lära oss om oss själva och vårt samhälle.

När kvällstidningarna har rubriker om moraliskt förkastliga spel kanske deras mål är att få dem förbjudna. När gamertjejer pratar om kulturen de älskar men ibland inte känner sig välkomna i, kan man ganska säkert göra antagandet att detta INTE är vad de är ute efter. Vi vill inte förstöra spelhobbyn, vi vill bara vara med i klubben på samma villkor som alla andra. Om jag ordnar en klassfest där alla utom Karl-Bertil är bjudna, ger den temat ”Karl-Bertil är dum i huvudet” och Karl-Bertil sedan säger till mig att skärpa mig – vem är det som förstör stämningen, han eller jag?

Ärligt talat har jag svårt att se vad som är så svårt att fatta med det här. Jag har också svårt att förstå varför intelligenta, ödmjuka män som känner och respekterar mig omedelbart, reflexmässigt, antar att jag är ute efter att kontrollera folks känslor, att tvinga in tonårstjejer i en offerroll, att belägga en hel bransch med gammalhollywoodska censurlagar – enbart baserat på att jag berättar att jag ser jobbiga grejer i ett spel. Grejer som gör att jag känner mig oönskad som deltagare, och som de andra deltagarna möjligtvis kan vilja veta om, eftersom de uppenbarligen är osynliga för dem. Varför finns det inga andra lägen än total acceptans respektive förbudskrav?

Den här mentaliteten begränsar sig naturligtvis inte till män. I kvinnotunga geekkretsar finns samma tanke, att ett ifrågasättande av ett verk innebär ett utpekande av det individuella verket och upphovsmannen som Satan själv. Man måste välja. Antingen gillar jag 30 Rock, och då måste jag vägra lyssna när någon påpekar att det pågår en del jävligt märkliga grejer vad gäller kön och ras där. Eller så gillar jag det inte, och då måste jag ösa skit på det, mysa över min godhet och blunda för alla grejer som den serien gör så jävla rätt.

Är det här samma märkliga blindhet som får somliga läsare av feministiska bloggar att utan att särskilt noggrant kontrollera vad inläggen faktiskt handlar om slänga sig direkt på kommentarerna för att där gå till angrepp mot sina allra bästa stråfeminister? Öppen fråga: Varför läser ni inte vad vi skriver? Varför går ni in i ett samtal med oss utan en antydan till försök att höra vad vi säger? Förr eller senare kommer vi att komma till saker vi verkligen tycker olika om. Jag är helt beredd att acceptera att du och jag har fullständigt olika syn på till exempel God of War IIIs spelbarhet. Men när du angriper mig för saker jag aldrig påstått, vad är vinsten med det? Vi som skriver sådana här bloggar får ofta höra att det skulle tjäna feminismens sak ifall vi var lite mindre aggressiva. Dude. Det är en sida som är aggressiv här, och inte består den av de kvinnor som sakligt och osentimentalt delar med sig av sina erfarenheter.

Mitt syfte med att ifrågasätta (inte förbjuda, ifrågasätta) God of War III är att inleda ett samtal om vilka berättelser vi skapar och vad de säger om vår kultur. Vad är ditt syfte med att försvara spelet till varje pris?

Teresa Axner är kulturkritiker och geekfeminist, och skriver för bl.a. Weird Science och egna bloggen Roleplaying is so gay.

Lika olika

Posted on: 08 mars 2010

Sen jag började blogga på Games & Godis, för ett drygt år sen, har fler och fler svenska spelbloggar ploppat upp. Flera av dem drivs av spelälskande tjejer, och det är awesome. Dock märks det fortfarande tydligt, t.ex. i diverse kommentarstrådar, att det fortfarande kan vara djupt kontroversiellt att vara tjej i gamervärlden. Och det går väl att argumentera för att det till största delen beror på anonyma förlorare som döljer sina sociala tillkortakommanden bakom neanderthalartade invektiv över headsetet på Xbox Live, eller fega och/eller larviga troll, men det kan inte vara hela sanningen. För pratar vi om strukturella problem, vilket är vad det handlar om här, kan man per definition inte avfärda det som ett uttryck för ett fåtal avvikande individers inskränkthet. Problemet ligger hos var och en av oss.

Nördkulturen blomstrar, världen över. Paradigmskiftet väntar inte runt knuten, det har redan skett. Nördarna behöver inte skämmas längre. Men det är fortfarande helt olika saker att vara en pojknörd eller en flicknörd. Är du en pojknörd har du minst 40 år av stolt nördhistoria att falla tillbaka på, från Gary Gygax till Bayonetta. Är du däremot en flicknörd är det lite mer slim pickings. Vare sig flashbacks till Liz Lemons bedårande tragiska tonår i 30 Rock eller ens miljonsäljande vampyrserier står sig för en sekund mot det digra kulturarv som tillkommer pojknörden. Möjligheten till omedelbar identifikation är minst sagt obalanserad.

Och som i alla manliga sammanhang med en historia har det genom åren cementerats väldigt tydliga hierarkier bland pojknördarna – kalla det Flugornas Herre-syndromet. De som återfinns i toppen av dem är dock inte där för sina biffiga pecs eller sin grymma fastball – här är hårdvalutan dåraktigt ingående kunskaper om saker som av de flesta uppfattas som rent nonsens. Här kan flicknördarna, med sitt avsevärt mindre gemensamma arv, lättare välja vilken väg de vill gå. Och att tävla med anala källartroll om detaljer på Doctor Dooms rustning genom tiderna är sällan särskilt lockande. Inte sällan förekommer därför mellan pojk- och flicknördar konversationer som ungefär följer mönstret: Pojknörd säger A, flicknörd försöker med B, pojknörd framhärdar i A och flicknörd funderar på om inte C ändå. Ha, säger pojknörden – du tvekar, du vet ju inte. Typiskt tjejer.

Jag målar med ganska breda penslar här, förstås. Vad jag försöker säga är nog att manliga nördar i mycket större utsträckning än kvinnliga exkluderar hellre än inkluderar, och att ungefär det omvända gäller för tjejer. Och det är de här ungefärliga förväntningarna jag inte gillar att jag har, även om jag tror att jag har en hyfsad uppfattning om var de kommer ifrån. För att undvika fördomar vill jag helst kunna låta bli att bedöma mina mednördar baserat på deras kön över huvud taget. Kunskapstungt och exkluderande är okej för både pojk- och flicknördar, och så vidare. Och det är därför det gör mig glad att vi har en så livskraftig och myllrande spelbloggflora, från Sugoi till Discordia, från Gaming Mama till Radio Speltorsk-bloggen – och tillbaka igen. Vi vältrar oss i våra olikheter, men förenas i vår nördighet.

Denna text är en per den 11/3 lätt remixad version av originaltexten.