Games & Godis

Posts Tagged ‘L4D

Unga tar inget ansvar, sägs det. Men om det inte vore för de unga, vem skulle då deala med den sedan länge pågående zombieapokalypsen? De unga håller zombiehorderna från din dörr, glöm aldrig det.

zombies

Zombies har länge varit det svarta fåret i skräckfamiljen, där vampyren (”vampyrtrend”? Inte då) sedan länge varit den mest omhuldade medlemmen. Zombien har länge skamset fått huka bakom medelmåttor som spöken och varulvar, men på sistone – man brukar säga sen Alex Garland-filmatiseringen 28 Days Later hade premiär 2002 – har såväl biobesökare som kulturkoftor tagit de folkilskna odöda till sina hjärtan. Det vi gamers vetat åtminstone sen 1993 är nu allmängods – zombies är het skit. Och att spel som I MAED A GAM3 W1TH ZOMBIES 1N IT!!!1 och Zombie Apocalypse gör succé är regel snarare än undantag.

Ja, världen är en bra plats att leva i. Good things do come to those who wait.

crashcourse

Det sista uttrycket där kommer extra väl till pass just den här veckan, för i morgon släpps nämligen nytt DLC till Left 4 Dead; Crash Course. Säkert med viss rätta sett som damage control från Valves sida för att återvinna spelarbasens förtroende efter kontroversen kring uppföljaren Left 4 Dead 2 är Crash Course icke desto mindre hett emotsett – framför allt som väntan på tvåan börjar kännas lång, så här långt efter att hardcorespelarna rensat även de mest bisarra achievements i första spelet (spela igenom en hel kampanj utan friendly fire? Utan att någon tar skada från special infected? Uh).

Valves senaste tillskott till L4D knyter ihop de två första kampanjerna, No Mercy och Death Toll. Vad hände mellan räddningen via helikopter på Mercy Hospitals tak och starten på Death Toll, vid den raserade bron? Vi som har tagit tiden att lyssna igenom Valves Developer’s Commentary känner igen idén att helikopterpiloten upptäcktes ha blivit biten, och sköts av Zoey, varpå helikoptern kraschade. Idén skrotades i originalspelet eftersom teamet tyckte att det skulle kännas för snopet, att det skulle ta udden av triumfen att ha klarat av finalen i No Mercy. Nu har man svängt – och givetvis öppnar detta även upp för åtminstone två ytterligare episoder, som filler mellan de övriga kampanjerna. Lägg därtill spekulationerna kring möjligheten att inkorporera element från de nya spelen, som närstridsvapen och nya special infected.

l4d-new-campaignCrash Course omfattar endast två segment, till skillnad från originalkampanjernas fem, men de två är i gengäld längre. Anledningen sägs vara att man märkt att de vanliga kampanjerna är för långa för de flesta spelare i versus mode – få spelar igenom en hel kampanj i ett sträck. Säkerligen kan konspirationsteoretikern spinna ihop något substantiellt på det där ganska kvickt.

En mindre kontrovers har uppstått kring det faktum att den nya episoden är gratis till PC, men kostar 560 MS-points på Xbox Live Arcade. Valve förklarar detta med att Microsoft, som ju äger plattformen Xbox Live, insisterade på en avgift, medan Valve på sin egen tjänst Steam kunde göra som de ville – i det här fallet ge bort DLC:n gratis. Naw.

Med massivt konsumentintresse för både uppföljare och DLC till det första spelet, och med ledarna för bojkotten plötsligt välvilligt inställda till deras strategier tycks Valve ha klarat av sommarens förtroendekris galant. Och på något sätt – är man bäst på zombies så är man. Valve vet vad vi vill ha, och de portionerar ut det generöst men vet samtidigt att ta betalt. För mig är det inte girighet – det är bara Adam Smiths principer i sin skiraste form. Så keep it coming, för all del.

Etiketter: , , ,

Gossip Gamers påminner mig om att jag missade Gamespots intervju med Valves Doug Lombardi (se nedan) härom veckan. Lombardi tar tillfället i akt att svara på en del av den kritik som har riktats mot Valve sedan de utannonserade en oväntat tidig uppföljare till förra årets tunga GOTY-kandidat Left 4 Dead. Jag har tidigare skrivit om uppföljaren och om den kritik som riktats mot den. Spelarbasen som förväntat sig långvarigt och aktivt stöd till spelet räknar med att bli lämnade i sticket (”4 dead”?) eftersom man menar att Valve till uppföljaren använder idéer som kunde ha impementerats i uppdateringar till första spelet. Dessutom, och det här är den delen av kritiken jag själv kan skriva under på, riskerar Valve splittra spelarbasen i två – de som satsar på tvåan och de som håller fast vid ettan. Båda grupperna blir förlorare eftersom utbudet av seriösa medspelare minskar – en potentiell dödsstöt för varje onlinespel. Just därför vore det förtvivlat intressant att få veta hur Valve ser på frågan.

http://image.com.com/gamespot/images/cne_flash/production/media_player/proteus/one/proteus2.swf

Lombardi bemöter båda dessa huvudlinjer i kritiken i Gamespots intervju. Han menar att mycket av kritiken var små detaljer som blåstes upp – till exempel att spelet ska utspela sig i dagsljus. I själva verket, menar Lombardi, är det bara den första kampanjen som gör det. Om ett par veckor ska den andra kampanjen, som fått namnet Swamp Fever visas upp på Comic-Con i San Diego. När Gamespot frågar om en eventuell möjlighet till ”cross-play” mellan del ett och två svarar Lombardi extremt svävande.

It’s something that we’re trying to work out right now, the details of it. So nothing specific to say today, but we understand that it’s a very valid thing to be working on and looking at.

Tyvärr låter Gamespots utsände honom komma undan med ett så svepande statement. Om han inte är mer nyfiken, eller om han bara hajar vinken och villigt låter Valve komma undan är oklart. Speljournalistik är ofta en svår balansgång mellan kritiskt granskande och skygglappsförsett medhårsslickande, och reklamtunga aktörer som Gamespot tenderar ofta att låta den vågskålen tippa över åt fel håll.

Valve släpper också ett gäng nya bilder från spelet. Och visst ser det bra ut. Men jag oroar mig för karaktärernas uppenbart usla sinne för mode. I det första spelet klädde sig samtliga karaktärer illa – möjligen med undantag för Louis, vars grå slacks och vita skjorta dock var alldeles för safe för att outfiten skulle rendera honom någon som helst cred. I tvåan kunde vi på förhand sätta vårt hopp till Nick, med sin vita kostym. Visst var de oroväckande högt skuren, men ändå. De nya bilderna släcker dock allt hopp om någon sorts stilmässig treat.

12bbe6d762559ecd744b6ef2e11a3c64

Nicks kavaj är stor som ett tält, och ärmarna går långt över skjortmanschetten, ut över handryggen. Eller är det rentav en horribel kortärmad skjorta han har på därunder? Han lanseras som den sportiga, fashionabla killen, men hans vita kostym ser snarare ut som något han slitit åt sig under en plundringsräd i en butik än något måttsytt från Jil Sander. Rochelles jeans och cerisa toppen är ospännande men funkar. Återigen, observera att hon är tjej – hon klär sig ju i rosa.

113f2ea421a6611c2e3617c616b7cc6c

Ellis är en ung bilmek. En klassisk gay-arketyp, så här borde finnas stor potential. Och Valve tar detta faktum hela vägen. Skitiga coveralls nedrullade till midjan – check. T-shirt med ärmar i avvikande färg – check. Kepa – check. Tribalgaddning på överarmen – check. Grop i hakan – jajamen. Oljefläckar på de tydligt markerade kindbenen – självklart. Det är inte vackert att se på, men det är åtminstone konsekvent.

Den här gången avstår vi från bilder på Coach, utan konstaterar bara att han är en bra representant för omvärldens bild av amerikaner – obesity och hårresande färgkombinationer. Chic!

66fb15e08fd5f67cbbdf70b49034a5fbfee93ca4_fullHärom dagen klättrade medlemsantalet i Steam-gruppen för bojkott av Left 4 Dead 2 upp över 30 000. De protesterande känner sig svikna av Valve eftersom den DLC man lovats till det första Left 4 Dead inte har dykt upp och att ansträngningarna i stället tycks ha fokuserats på att ta de bästa idéerna och hälla dem i en fristående uppföljare.

Min egen första reaktion när jag hörde talas om uppföljaren var huvudsakligen positiv. Mer och bättre av det goda. Sedan insåg jag att risken fanns att den – stora och engagerade – community som finns kring L4D riskerar att splittras, vilket gör det svårare att få till den positiva multiplayerupplevelse som har varit L4D:s stora lockelse och unique selling point.

Någonstans måste de starka reaktionerna kännas väldigt otacksamma för Valve. Man har byggt upp en stor fanbas kring sina franchises, och har hela tiden-  rättvist – setts som det gamervänliga spelföretaget. Samtidigt vill man givetvis, som alla andra, ta sin chans på de stora pengarna. Fansen å sin sida menar givetvis att deras konsekventa och långtida stöd har varit en essentiell del i att företaget idag har en så framskjuten och upphöjd position i spelvärlden att de har möjlighet att casha in. En härlig röra, helt enkelt.

left_4_dead_2_impressions

Samtidigt är det svårt att inte tycka att klagomålen till viss del missar målet. Ett av kraven som ställs är att innehållet i den tänkta uppföljaren görs tillgängligt för gratis nedladdning åt de som har köpt det första spelet. Ett av delmålen är att se till att Valve håller sitt löfte om kontinuerliga, kostnadsfria uppdateringar. Man medger att Valve självklart behöver släppa nya spel för att kunna överleva och utvecklas, men menar samtidigt att det är en självklarhet att Left 4 Dead ska ackompanjeras av samma rikliga flöde av gratis uppdateringar som Team Fortress 2.

Jämförelsen med de stora sportspelen är snudd på oundviklig. Under många år har utgivare som EA Sports och Konami kunnat skeppa ut uppföljare med uppdateringar och förändringar som i många fall varit huvudsakligen kosmetiska (men inte alltid). Och även om somliga knorrar säljer spel som FIFA, Tiger Woods och Football Manager som isglass en het sommardag. Vad får vi då när vi köper de här spelen? En (i bästa fall) förfinad spelmotor, uppdaterad statistik, förbättrad grafik och några nya finesser. That’s it.

l4d2_response

Givetvis är gratis gott. Givetvis vill alla vi som spelar och älskar Left 4 Dead få tillgång till nya kampanjer, nya vapen, nya karaktärer och nya spelmekaniska finesser. Givetvis vill vi att livslängden på vårt spel ska förlängas. Och givetvis måste Valve samtidigt få en möjlighet att precis som alla andra utgivare slå mynt av de spelkoncept de får fram och lyckas göra populära. Det är inte svårt att köpa flera av bojkottarnas argument, men det är inte heller svårt att förstå att Valve vill ta den möjlighet de ser att stärka sina ekonomiska muskler. Deras beprövade altruism är en riskabel affärsmodell, hur sympatisk den än må vara.

En kompromiss känns just nu som det mest tilltalande alternativet – och kanske ett inte helt orimligt sådant, ändå. Infrastrukturen finns för att kunna distribuera stora sjok av DLC, och precedenterna finns för att ta priser motsvarande nära nog fullpris för ett nytt spel över Xbox Live (och det finns alltid den möjligheten att släppa kampanjer i episodformat). Valve lär å ena sidan se möjligheten att nå en bredare kund grupp, å andra sidan inse risken av att avvika från sin inslagna väg, och spelarnas förtroende är en svårköpt vara – värd att vårda, oavsett hur skakiga grunderna må vara för dess plötsliga misstroendevotum.

66fb15e08fd5f67cbbdf70b49034a5fbfee93ca4_fullHärom dagen klättrade medlemsantalet i Steam-gruppen för bojkott av Left 4 Dead 2 upp över 30 000. De protesterande känner sig svikna av Valve eftersom den DLC man lovats till det första Left 4 Dead inte har dykt upp och att ansträngningarna i stället tycks ha fokuserats på att ta de bästa idéerna och hälla dem i en fristående uppföljare.

Min egen första reaktion när jag hörde talas om uppföljaren var huvudsakligen positiv. Mer och bättre av det goda. Sedan insåg jag att risken fanns att den – stora och engagerade – community som finns kring L4D riskerar att splittras, vilket gör det svårare att få till den positiva multiplayerupplevelse som har varit L4D:s stora lockelse och unique selling point.

Någonstans måste de starka reaktionerna kännas väldigt otacksamma för Valve. Man har byggt upp en stor fanbas kring sina franchises, och har hela tiden-  rättvist – setts som det gamervänliga spelföretaget. Samtidigt vill man givetvis, som alla andra, ta sin chans på de stora pengarna. Fansen å sin sida menar givetvis att deras konsekventa och långtida stöd har varit en essentiell del i att företaget idag har en så framskjuten och upphöjd position i spelvärlden att de har möjlighet att casha in. En härlig röra, helt enkelt.

left_4_dead_2_impressions

Samtidigt är det svårt att inte tycka att klagomålen till viss del missar målet. Ett av kraven som ställs är att innehållet i den tänkta uppföljaren görs tillgängligt för gratis nedladdning åt de som har köpt det första spelet. Ett av delmålen är att se till att Valve håller sitt löfte om kontinuerliga, kostnadsfria uppdateringar. Man medger att Valve självklart behöver släppa nya spel för att kunna överleva och utvecklas, men menar samtidigt att det är en självklarhet att Left 4 Dead ska ackompanjeras av samma rikliga flöde av gratis uppdateringar som Team Fortress 2.

Jämförelsen med de stora sportspelen är snudd på oundviklig. Under många år har utgivare som EA Sports och Konami kunnat skeppa ut uppföljare med uppdateringar och förändringar som i många fall varit huvudsakligen kosmetiska (men inte alltid). Och även om somliga knorrar säljer spel som FIFA, Tiger Woods och Football Manager som isglass en het sommardag. Vad får vi då när vi köper de här spelen? En (i bästa fall) förfinad spelmotor, uppdaterad statistik, förbättrad grafik och några nya finesser. That’s it.

l4d2_response

Givetvis är gratis gott. Givetvis vill alla vi som spelar och älskar Left 4 Dead få tillgång till nya kampanjer, nya vapen, nya karaktärer och nya spelmekaniska finesser. Givetvis vill vi att livslängden på vårt spel ska förlängas. Och givetvis måste Valve samtidigt få en möjlighet att precis som alla andra utgivare slå mynt av de spelkoncept de får fram och lyckas göra populära. Det är inte svårt att köpa flera av bojkottarnas argument, men det är inte heller svårt att förstå att Valve vill ta den möjlighet de ser att stärka sina ekonomiska muskler. Deras beprövade altruism är en riskabel affärsmodell, hur sympatisk den än må vara.

En kompromiss känns just nu som det mest tilltalande alternativet – och kanske ett inte helt orimligt sådant, ändå. Infrastrukturen finns för att kunna distribuera stora sjok av DLC, och precedenterna finns för att ta priser motsvarande nära nog fullpris för ett nytt spel över Xbox Live (och det finns alltid den möjligheten att släppa kampanjer i episodformat). Valve lär å ena sidan se möjligheten att nå en bredare kund grupp, å andra sidan inse risken av att avvika från sin inslagna väg, och spelarnas förtroende är en svårköpt vara – värd att vårda, oavsett hur skakiga grunderna må vara för dess plötsliga misstroendevotum.

Bästa nyheten hittills från E3 – nej, det är inte att Xbox Live ska hookas upp med Facebook och Twitter – är givetvis att 2008 års mästerverk Left 4 Dead redan ett år efter release får en uppföljare. Fem helt nya kampanjer, dessutom med en övergripande story arc, nya roliga skjutvapen, möjligheten att använda närstridsvapen (som baseballträn, stekpannor och de obligatoriska motorsågarna – varför ska Gears of War-spelarna få ha allt kul?), spel i dagsljus, och en första kampanj där viruset ännu inte riktigt har fått fäste bland befolkningen. Dessutom utspelar sig hela härligheten i den ångande amerikanska södern – från Savannah i första kampanjen till New Orleans i den sista. Det talas också om en träskkampanj däremellan (här ryser alla som har spelat Resident Evil 4 av välbehag).

e3-2009-left-4-dead-2-20090529060941539

Det låter snudd på olidligt lovande. Särskilt som jag har fallit tillbaka in i original-Left 4 Dead igen de senaste veckorna. Lite Survival, lite versus men framför allt de underbara kampanjerna, faktiskt oftast på normal svårighetsgrad. Sällskapet är ju väldigt blandat, och oftast tar det några försök att hitta rätt. Men när jag väl hamnar i samma spel som tre andra för mig helt okända människor och får till den där tillitsfulla stämningen, den instinktiva vi-känslan, då är det suveränt roligt.

Left%204%20Dead

Det är för mig essensen av Left 4 Dead: väloljat samarbete, vaksamhet, tillit, offervilja. Lagarbete är viktigare än enskild skicklighet; lagets styrka överstiger, om man gör det rätt, alltid summan av ingående individers skills. Det må vara en läxa som kan få moraliskt dubiösa implikationer, men i L4D går laget alltid före individen. Valves budskap är glasklart.

l4dgroupportrait

Man kan dock få för sig att de Washington-baserade och vansinnigt fan service-orienterade utvecklarna även har ytterligare ett budskap åt oss, som snarare än moraliskt dubiöst än downright reaktionärt. Eller kanske bara korkat. Låt oss kika lite på karaktärersgalleriet i första spelet. Vi har Bill, den lakoniske Vietnamveteranen. Louis, den lite naive kontorskillen och gängets token black guy. Francis, den tuffe motorcykelbusen. Och så Zoey, tjejen. Student, sägs det i en bisats.

Left_4_Dead_2_Cast

I tvåan, meddelar Valve, kommer man att överge de här fyra karaktärerna för fyra nya: Nick, killen i flashig kostym; Ellis, mekanikern; Rochelle, tjejen; samt Coach, den stora killen. Samtidigt uttrycker de sin sorg över att lämna de gamla karaktärerna som ju var så bra. Eh? Första spelets karaktärer var plattare och tunnare än en sida i telefonkatalogen. Och det är fortfarande smärtsamt uppenbart att Valve än en gång får tvinga sig själva att lägga in en kvinnlig karaktär. Och vi klär henne i rosa igen, grabbar, för att vara på den säkra sidan.

euro-oct7-witch

Det vore inte svårt att dra ett ganska långtgående resonemang kring misogynin i Left 4 Dead – den urfåniga vandrande penis till machostereotyp som är Francis, det faktum att Zoey i trailern och på samtliga kampanjaffischer bär pistol – det svagaste vapnet – medan de manliga karaktärerna alla bär automatvapen eller hagelgevär (Rochelle har i alla fall fått det lite bättre…), eller – herregud – att de använder sig av ”häxan” som en av de otäckaste special infected. Häxjakten i Europa och USA ända fram till 1800-talet erbjöd ett tacksamt (och blodigt) verktyg för att hålla kvinnor och det hot mot den patriarkala samhällsordningen de utgjorde, i schack, och häxan som skräckinjagande symbol är för de flesta idag en mossig anakronism.

Frågan är dock om vi orkar. Zombiefilmer är så tacksamma för symbolik. Rasism. Konsumtionssamhället. Dödsångest. Vår allmänna beröringsskräck. I Valves fall anar man att Left 4 Dead är mobboffrens revansch – de snygga donnorna som inte ägnade dem en blick i high school är gräsliga häxor, de hjärndöda muskelbergen som tryckte in dem i skåpen i omklädningsrummet är hjärndöda muskelberg som råmar och förstör och de coola killarna i huvtröjor är skrikande hunters. Och du ska döda dem allihop.

Men vi låter nördarna hållas. Vi fortsätter spela och njuta av Left 4 Dead, vi fortsätter bränna häxor med molotovcocktails och vi fortsätter att längta efter andra delen i vad som kan komma att bli en av de bästa spelserierna någonsin. Om än med en synnerligen fadd bismak.

Mm, fredagkväll med Left 4 Dead. Efter ett håglöst försök att klara Blood Harvest på Expert (tillsammans med ett gäng amerikaner jag spelat med förut, dock nu med en bonus i form av brusig rundgång på allt som sas via headseten) bestämde jag mig för att ge Fable 2 ännu en chans. Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg min något tveksamma attityd till det Molyneux senaste hypemonster, men här är vi inte långsinta.

Jag tänker att lite fluff i spelform behöver inte vara fel när klockan närmar sig midnatt en slö fredag, men jag vet inte, kanske är kvällen för slö, för jag känner mig mindre motiverad än någonsin att hitta The Hero of Will eller charma bybor by the dozen (en och en tycks ju för övrigt inte vara möjligt). I stället är det fortfarande samma sak som är det mest utmanande (och möjligen till och med roligaste) i spelet; att få till en riktigt lång bonuskedja i smedjan.

Nej - det är INTE min avatar på bilden...

Nej - det är INTE min avatar på bilden...

Det är faktiskt rätt krävande – uppmärksamhet och reflexer måste vara på topp. En vit prick rör sig över den metronomliknande bågen ovan och du måste trycka på A-knappen när den befinner sig över ett raskt krympande grönt fält för att lyckas med ett hammarslag. Dessutom rör sig det gröna fältet för varje slag – ena gången är det långt från den vita markörens startpunkt, andra gången alldeles invid. Reflexer och fokus, som sagt.

Poängen är att det inte är mycket till dynamiskt spelmoment, hur utmanande det än är (och det är tveksamt om det är särskilt kul). Snarare är det så att det tilltalar min mest anala sida, perfektionisten i mig. Och nej, det är inte ett faktum som får mig att ändra min syn på Fable 2 till det bättre. Men – skam den som ger sig. Några timmar till får jag allt lägga innan jag ger ett slutligt omdöme.

Att bli fortsättad.

Etiketter: ,