Games & Godis

Posts Tagged ‘ospelat

Påsk! Fyra dagar av vårkänslor och rekreation, efter en lång mörk vinter av stress och elände. För Games & Godis del innebär helgen fyra dagar som åtminstone delvis kommer att tillbringas i soffan, för lite efterlängtad kvalitetstid med vår underhållningsmaskinpark, efter några veckors speltorka. Här ska spelas Brütal Legend (det är dags för det sista rycket där nu), Left 4 Dead 2, Mario Kart Wii, Disaster: Day of Crisis, Dragon Age: Origins och några till. Både Bayonetta och Saboteur ligger till exempel i högen av ännu inplastatBioShock, förstås – för några veckor sedan började jag till slut med mitt projekt att spela igenom denna moderna klassiker, parallellt med läsningen av Ayn Rands The Fountainhead. Hittills har jag avverkat drygt två banor i det förra och ett hundratal sidor av den sistnämnda. Jag ska avrapportera det där så småningom.

Därtill lär det påtas en smula bland några last gen-spel som ligger strödda kring vår gamla PS2. Fahrenheit, Odin Sphere, Okami och Shadow of the Colossus kan alla bli aktuella. Vem vet, kanske kommer det rentav att bloggas lite också.

Och låt oss inte glömma bort vår polare Jesus. Det är trots allt tack vare honom som de flesta av oss är lediga både på långfredagen och annandag påsk, och därmed får generöst med tid till, om man så önskar, spelande. Så varför inte lägga några minuter på flashspelet Run Jesus Run? På tio sekunder ger utvecklaren och webpionjären Alex Baio dig möjligheten att kuta runt och do Jesus stuff (genom att trycka på space-tangenten) – i tio sekunder. Hur många apostlar hinner du få ihop?

I sideboarden under vår tv står en Xbox 360, en gammal men regionfri dvd-spelare, en gammal VHS (så att vi kan se på Den Lilla Sjöjungfrun och våra gamla tv-inspelade Woody Allen, FFS), en PS2 och en GameCube. Jag vägrade länge Microsoft, men gav till slut efter för det tilltalande priset, det trevliga spelbiblioteket och de tendenser de visade att vilja röra sig från högljudda förstapersonsskjutare och bilspel, till en mer balanserad diet, som inkluderar såväl lena JRPG och licensierade Katamari-spel som en tung storybaserad shooter i Bioshock. Den gamla Xboxen var galet ful och alla jag kände som ändå suktade efter en köpte den, chippade den och tankade obscena mängder spel, musik och film till den. Inte min påse, bara. För stillöst. Tyvärr medförde den inställningen också att jag missade spel som Halo-serien, Jade Empire, Steel Batallion och Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth.

original-xbox

En annan konsol jag, hrm, råkade missa var – givetvis – Dreamcast. Jag har alltid varit dålig på Sega. Att jag tillhör den snäva falang som aldrig har spelat ett Sonic-spel säger väl egentligen det mesta. Deras självpåtagna underdogförhållande gentemot Nintendo kändes mest töntigt, och det uppenbart mer vuxna tilltalet framstod snarare som brådmoget. Dreamcast kom också under mina mörka år, perioden mellan ungefär 1995 och 2003 då spel skuffades undan för andra saker, som, typ, studier. För mig var Dreamcast mest det där varumärket som prydde Arsenals matchtröjor runt millenieskiftet.

Dreamcast_wikipedia_large

Det innebär givetvis att jag aldrig spelade Shenmue-spelen, Chu Chu Rocket, Ikaruga, Crazy Taxi, Skies of Arcadia och Samba de Amigo. Senare har vi givetvis kunnat avnjuta flera av de definierande Dreamcast-spelen på andra plattformar, framför allt Gamecube, men jag förstår ändå de talrika Dreamcast-nostalgikerna – de räcker att titta på konsolens (visserligen väldigt tidsbundet) futuristiska design för att fascineras och svepas med. Dessutom funderar jag fortfarande på att införskaffa en Dreamcast bara för att ta del av det stycke modern spelkanon som är Shenmue och Shenmue II.

Det nostalgiska, romantiska skimmer som i spelkretsar vilar över Dreamcast – egentligen en del av en arketypisk myt; den vackra Dreamcast dog ung och hann aldrig realisera sin fulla potential… – lär dock aldrig sprida sig till den första Xboxen. Microsofts vidunder hade tekniken, men verkligen inte stilen. Xbox var en vulgär 00-talsteen med tribaltatuering, sned truckerkepa och en fäbless för dålig MTV-rock (det genomgående testosteronstinna spelutbudet gjorde knappast saken bättre) jämfört med Dreamcasts svala, futuristiska elegans.

Kanske är Dreamcast den sista konsolen som vi överöser med samma nostalgiska kärlek vi vanligtvis reserverar för Master System, SNES och Saturn. Övergången mellan den förra generationen och den nuvarande är mer sömlös än de tidigare, med full bakåtkompatibilitet på Wii och mer begränsad på Xbox 360. PS3 var fullt bakåtkompatibel i sin första upplaga, och även om den detaljen senare plockades bort ryktas det ju nu att den ska återuppstå. Därtill släpps flera titlar ur den förra generationen, lätt uppvampade, som mer eller mindre fullpristitlar till de nya maskinerna – Bully (360, Wii) och Resident Evil 4 (Wii) är bara ett par exempel. Vad innebär det för grogrunden för hårdvarunostalgin kring den förra generationen? Och förvisso, vad innebär det långsiktigt för utvecklingen av nya spel, nya original-IP, när det fortfarande ligger så stora pengar i att rota i den egna backlogen?

lechucks-revenge_box_front_6498x8190Det fanns en tid då äventyrsspelen var den bästa kulturform jag kunde tänka mig. Space Quest. De två första Monkey Island. Lure of the Temptress. Beneath a Steel Sky. Men, som med så mycket annat här i livet, så växte vi isär, äventyrsspelen och jag. Åh, ibland återvände jag till mina gamla favoriter, och LeChuck’s Revenge eller Sam & Max hit the road (nej, jag vet – jag tröttnar heller aldrig på det där introt. ”Frrriends!?”) lyste från skärmen sent om natten i mitt lilla studentrum på Olofshöjd. Men jag gav mig aldrig in på några nya spår. Grim Fandango passerade praktiskt taget obemärkt förbi, liksom Blade Runner. ”De tar för mycket tid”, intalade jag mig. ”Jag håller mig till Civ, första GTA, NHL ’98. Grejer jag kan ge tjugo minuter i stöten och sen glömma.” Yeah. Visst – jag hade en hyfsat stressig tillvaro. Studier. Fester. The whole enchilada. Men mina tjugominutersnöjen med Civ 2 och Championship Manager 97/98 – och senare banaliteter som The Sims – spillde gärna över i flera timmar långa nattsittningar som spolierade både studier och socialt liv. Men på något sätt var det bestämt – inga äventyrsspel. Parasite Eve kan verka hur lockande det vill, det kommer inte över min tröskel. Så – är då Peter Forsberg roten till allt ont? Nej. Man kan tro det, det finns mycket som pekar på det, men faktiskt – nej. Ibland sätter man helt enkelt upp principer för sig själv som man vägrar ruckar på, hur bisarra och dåligt grundade de än är.

gamesvsgrim3

Så varför sitter jag här och grinar över det här nu, tio år senare? Well, jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till mina äventyrsspelen. Jag läser om dem , jag ser trailers och youtubeklipp, någon enstaka gång köper jag dem – men de spelas aldrig. Hur länge har The Longest Journey legat i hyllan och samlat damm? Grim Fandango? Samtidigt som jag uppenbarligen har tid att spela mediokra dussinspel.

Nej. Det måste bli ändring här. Watch this space.

sony-ps2-update

Den förra generationens spelkonsoler mår utmärkt – åtminstone de som tillverkats av Sony. Playstation 2 slog GameCube och Xbox på fingrarna rejält i förra ronden, och har haft en sådan särställning att den så sent som 2006 rentav sålde bättre än Xbox 360 på dess hemmamarknad. Att konsollen då kostade en fjärdedel av 360:s pris och hade ett enormt spelutbud kan givetvis ha spelat in, men Sony har också konsekvent stöttat sin gamla succé, och PS2 har förblivit en stabil plattform. Den stora förändringen har bestått i att både utvecklarna och hardcorespelarna har gått vidare till currentgen-konsolerna, medan PS2 har kommit att bli en viktig casual-plattform – bland dagens storsäljare till PS2 märks främst Buzz!, Singstar och Guitar Hero/Rock Band i olika versioner, samt de stora sportlicenserna och breda, väl marknadsförda grejer – för närvarande t.ex. Ghostbusters och senaste Transformers.

De spel som kommer unikt till PS2 är allt färre. I höstas dök Yakuza 2 upp, och det droppar fortfarande in en del JRPG, med Shin Megami Tensei-serien i spetsen.

Så vad händer framöver med konsolen? När slutar utvecklarna helt att bry sig? Hur länge kommer Sony att fortsätta ge stöd? Vid det senaste årsskiftet kunde Sony notera totalt 136 miljoner sålda PS2 världen över – en siffra som känns lika oslagbar som den för Michael Jacksons Thriller i musikvärlden (även om siffran inte är helt okontroversiell). Tidigare i år meddelade Sony att PS2:s livscykel åtminstone kommer att omfatta både 2009 och 2010 – då maskinen fyller tio år, en förbluffande siffra som ytterligare understryker konsolens unicitet. Men håller den sig flytande på egna meriter? När Sony väl har börjat få ordning på försäljningsmarginalerna på PS3 – kommer det då fortfarande vara intressant att stötta den åldrande PS2:an?

fahrenheit_5

Själv använder jag alltmer sällan min gamla slimmade PS2. Ändå har jag en hel hög grejer som jag inte känner mig färdig med. Final Fantasy XII, The Warriors, Ico, Black (jodå, det förtjänar mer kärlek än det brukar få) och Psychonauts är alla spelade men inte genomspelade, och God of War, Syberia II, Fahrenheit, Ōkami och Shadow of the Colossus är alla så gott som helt ospelade (det är så lätt hänt att spel man köper hem bara blir liggande…). Med en lång, het sommar framför mig tror jag dock att det är nu deras chans kommer. För vad är väl solsken och bad mot lite friklättring eller en sval skogspromenad?

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090304]

Okej, det är dags för en helt vanlig spelbloggning igen. Det var ju några dagar sen.

I skåpet under teven har jag en hel del spel liggande med plasten kvar – don’t we all? Somliga grejer är så gamla som till GC (Donkey Kong Jungle Beat, Geist m.fl.) och PS2 (Okami, God of War m.fl.), men flest inplastade spel har jag ändå till min 360. Jag tänkte ta en snabb genomgång av dem.

 

Assassin’s Creed
asscUbisofts megaprojekt togs emot positivt med men vissa reservationer av kritikerna, och mer reservationslöst positivt av kunderna. Det ser fortfarande riktigt snyggt ut och upplägget med historiska miljöer och en liten VR-twist känns härligt corny. Jag tycker att kontrollen verkar lite kantig, av vad jag har sett, men jag har ju ännu inte provat själv. Det här ser jag fram emot.

 

Dead Space
dspaDet här hyllades som en dark horse till GOTY-titeln i vintras, och fick vanligtvis sansade unga gamers att vildögt prata om strategic dismemberment som det nya svart. Och jag är rätt jäkla sugen på att sätta tänderna i det här, faktiskt. Minus: jag anar att färgerna går i mörka toner här, vilket inte brukar vara någon fördel på min gamla och väldigt lilla tv – något som redan har fått mig attt skjuta upp några längre sessioner med spel som Bioshock och Dead Rising tills dess jag med gott samvete kan investera i en ny, samtida, tv. 

Eternal Sonata
etsoÄven känt under det betydligt rarare namnet Trusty Bell. Jag är ingen rollspelare av rang – jag gillar genren som sådan, men har svårt att lägga de lååånga tider som oftast krävs för att spela igenom ett helt rpg. I Eternal Sonata är det grafiken och musiken jag ser fram emot att avnjuta. Så får vi se om den lyckas med vad spel som Final Fantasy XII och Baten Kaitos misslyckats med – att hålla kvar mig ända till slutet.

 

Lego Indiana Jones/Kung Fu Panda
indyFöljde med den Falcon-box jag köpte när min gamla Halo-gröna Zephyr RLODade i höstas. Kan inte säga att jag direkt har slitet mitt hår i iver över något av de här spelen, även om jag förväntar mig lite habil underhållning av Indiana Jones. Potential för positiv överraskning här, kanske?

 

 

Lost Planet
lostNär jag köpte 360 var Lost Planet ett av de spel som lockade mest. Det berodde till stor del på de fräscha bilder man marknadsförde det med – snygga vintermiljöer och lyxig b-action. Nu känns det kanske inte lika hett längre, men jag beställde faktiskt bara hem detta härom veckan, så att det fortfarande ligger inplastat beror inte på att jag inte är sugen på det. Faktiskt känns det som en klockren söndagsunderhållning någon slö, regnig senvinterhelg.

Prey
preyEnligt en vato är Prey ”ett riktigt b-spel, på det bra sättet”. Låter inte alls dumt. Alltför många spel är b-spel på det dåliga sättet – bättre då med de få som förstår att omfamna sin b-status och kanske rentav vältra sig i den. Storyn, om en ung cherokeeindian som kidnappas av aliens och använder uråldrig cherokeemagi för att rädda sig själv och sin flickvän, är samtidigt pretentiös och urfånig, en lovande kombo som faktiskt får mig att vilja pilla av plasten på det här rätt omgående. 

Project Gotham Racing 3
pgr3Racingspel är för mig nästan alltid bäst i teorin. När jag läser en recension som skvallrar om realistisk fysik, coola bilar, smart AI och utmanande banor kan jag vara beredd att slanta upp direkt, men när jag väl sitter där tar det en halvtimme innan jag är dödligt uttråkad. Underligt, men insikten om detta har räddat mig från saker som att köpa en PS3 bara för att kunna spela det där ursnygga F1-spelet (i en halvtimme, då). Jag kan ibland sakna 90-talets kart-trend – varför kan vi inte få se GTA Kart? Final Fantasy Kart? Kartutmaningarna i Bully var ju så där lagom kul, tyvärr. Nå – PGR3, då. Well, en regnig dag kommer jag säkert att ha jävligt roligt med det. I en halvtimme.

Stranglehold
stghEn rak uppföljare på Hard Boiled med inblandning av John Woo själv – förutsättningarna för Midways Stranglehold var fantastiska. Explosioner, vita duvor som tar flykt, slow motion-fajter (”Tequila Time”!) och givetvis möjligheten att själv få styra Tequila, spelad av Chow Yun-Fat är sånt som lockar varje vän av finkultur.

 

Viva Piñata
viva360:ns Animal Crossing. Rare satsade dock på lite mindre diskreta färger… Jag har nog knappt ens sett rörliga bilder av Viva Piñata, men det verkar onekligen lovande. Helt crazy piñatadjur som blöder godis när man slår dem, sådär lagom flippat. Samtidigt, hur ofta känner man att man har tid att ge sig på ännu ett sandlådespel utan slut?

 

 

Jeez, nio spel. Inga fritidsproblem här, hörni. För det är ju inte så att jag inte har några andra spel som pockar på – bara en sån sak som att jag ännu inte har spelat igenom hela Lost & Damned (så här långt: både högt och lågt – återkommer med slutomdöme snart, snart, lovar). Men jag kan ju ha missat att jag har ett mästerverk som ligger och samlar damm. Så vilket av spelen borde jag plasta av först? Tips är varmt välkomna!

Etiketter:
Etiketter: ,

Okej, det är dags för en helt vanlig spelbloggning igen. Det var ju några dagar sen.

I skåpet under teven har jag en hel del spel liggande med plasten kvar – don’t we all? Somliga grejer är så gamla som till GC (Donkey Kong Jungle Beat, Geist m.fl.) och PS2 (Okami, God of War m.fl.), men flest inplastade spel har jag ändå till min 360. Jag tänkte ta en snabb genomgång av dem.

 

Assassin’s Creed
asscUbisofts megaprojekt togs emot positivt med men vissa reservationer av kritikerna, och mer reservationslöst positivt av spelarna. Det ser fortfarande riktigt snyggt ut och upplägget med historiska miljöer och en liten VR-twist känns härligt corny. Jag tycker att kontrollen verkar lite kantig, av vad jag har sett, men jag har ju ännu inte provat själv. Det här ser jag fram emot.

 

Dead Space
dspaDet här hyllades som en dark horse till GOTY-titeln i vintras, och fick vanligtvis sansade unga gamers att vildögt prata om strategic dismemberment som det nya svart. Och jag är rätt jäkla sugen på att sätta tänderna i det här, faktiskt. Minus: jag anar att färgerna går i mörka toner här, vilket inte brukar vara någon fördel på min gamla och väldigt lilla tv – något som redan har fått mig attt skjuta upp några längre sessioner med spel som Bioshock och Dead Rising tills dess jag med gott samvete kan investera i en ny, samtida, tv. 

Eternal Sonata
etsoÄven känt under det betydligt rarare namnet Trusty Bell. Jag är ingen rollspelare av rang – jag gillar genren som sådan, men har svårt att lägga de lååånga tider som oftast krävs för att spela igenom ett helt rpg. I Eternal Sonata är det grafiken och musiken jag ser fram emot att avnjuta. Så får vi se om den lyckas med vad spel som Final Fantasy XII och Baten Kaitos misslyckats med – att hålla kvar mig ända till slutet.

 

Lego Indiana Jones/Kung Fu Panda
indyFöljde med den Falcon-box jag köpte när min gamla Halo-gröna Zephyr RLODade i höstas. Kan inte säga att jag direkt har slitet mitt hår i iver över något av de här spelen, även om jag förväntar mig lite habil underhållning av Indiana Jones. Potential för positiv överraskning här, kanske?

 

 

Lost Planet
lostNär jag köpte 360 var Lost Planet ett av de spel som lockade mest. Det berodde till stor del på de fräscha bilder man marknadsförde det med – snygga vintermiljöer och lyxig b-action. Nu känns det kanske inte lika hett längre, men jag beställde faktiskt bara hem detta härom veckan, så att det fortfarande ligger inplastat beror inte på att jag inte är sugen på det. Faktiskt känns det som en klockren söndagsunderhållning någon slö, regnig senvinterhelg.

Prey
preyEnligt en vato är Prey ”ett riktigt b-spel, på det bra sättet”. Låter inte alls dumt. Alltför många spel är b-spel på det dåliga sättet – bättre då med de få som förstår att omfamna sin b-status och kanske rentav vältra sig i den. Storyn, om en ung cherokeeindian som kidnappas av aliens och använder uråldrig cherokeemagi för att rädda sig själv och sin flickvän, är samtidigt pretentiös och urfånig, en lovande kombo som faktiskt får mig att vilja pilla av plasten på det här rätt omgående. 

Project Gotham Racing 3
pgr3Racingspel är för mig nästan alltid bäst i teorin. När jag läser en recension som skvallrar om realistisk fysik, coola bilar, smart AI och utmanande banor kan jag vara beredd att slanta upp direkt, men när jag väl sitter där tar det en halvtimme innan jag är dödligt uttråkad. Underligt, men insikten om detta har räddat mig från saker som att köpa en PS3 bara för att kunna spela det där ursnygga F1-spelet (i en halvtimme, då). Jag kan ibland sakna 90-talets kart-trend – varför kan vi inte få se GTA Kart? Final Fantasy Kart? Kartutmaningarna i Bully var ju så där lagom kul, tyvärr. Nå – PGR3, då. Well, en regnig dag kommer jag säkert att ha jävligt roligt med det. I en halvtimme.

Stranglehold
stghEn rak uppföljare på Hard Boiled med inblandning av John Woo själv – förutsättningarna för Midways Stranglehold var fantastiska. Explosioner, vita duvor som tar flykt, slow motion-fajter (”Tequila Time”!) och givetvis möjligheten att själv få styra Tequila, spelad av Chow Yun-Fat är sånt som lockar varje vän av finkultur.

 

Viva Piñata
viva360:s Animal Crossing. Rare satsade dock på lite mindre diskreta färger… Jag har nog knappt ens sett rörliga bilder av Viva Piñata, men det verkar onekligen lovande. Helt crazy piñatadjur som blöder godis när man slår dem, sådär lagom flippat. Samtidigt, hur ofta känner man att man har tid att ge sig på ännu ett sandlådespel utan slut?

 

 

Jeez, nio spel. Inga fritidsproblem här, hörni. För det är ju inte så att jag inte har några andra spel som pockar på – bara en sån sak som att jag ännu inte har spelat igenom hela Lost & Damned (så här långt: både högt och lågt – återkommer med slutomdöme snart, snart, lovar). Men jag kan ju ha missat att jag har ett mästerverk som ligger och samlar damm. Så vilket av spelen borde jag plasta av först? Tips är varmt välkomna!