Games & Godis

Posts Tagged ‘PS2

Den senaste generationenen gav oss mästerverk, den gav oss lättglömda skitspel, den gav oss några djupa besvikelser och en hel del trevliga överraskningar. Jag skulle vilja dela med mig av några av de sistnämnda.

1. Extramaterial i Buffy the Vampire Slayer: Chaos Bleeds (XB, GC, PS2)

35-1Spelet må ha varit en rätt rejält ostig historia. Annars lät det hyfsat lovande, med ett avlagt manus från den underbara seriens formidabla femte säsong, och flera av originalskådisarna i röstroller. Tyvärr förstörde frånvaron av (eller rättare sagt: ersättarna för) de övriga (framför allt stjärnorna Sarah Michelle Gellar och Alyson Hannigan) stämningen, samtidigt som manuset – säkert helt okej i sin ursprungliga tv-version – blir väl fyrkantigt och trist i spelformat. Men vi kunde enkelt bortse från allt detta och även repetitiva strider, trista bossar och lusig kontroll när vi fick underbart extramaterial i form av förvånande öppenhjärtiga intervjuer med Tony Head, Amber Benson, James Marsters och Nicholas Brendon. En perfekt liten present till oss Buffy-nördar.

2. Speederjakt på Endor i Rogue Squadron III: Rebel Strike (GC)

rebelstrikeDe flesta av oss har spelat otaliga Star Wars-spel genom åren. Vi älskade originalfilmerna som små, hatade de nya som vuxna och letar väl egentligen fortfarande efter den slutgiltiga tillämpningen av spelmediet på George Lucas universum. För min del är det framför allt tre saker jag är ute efter. Jag vill utkämpa tuffa dogfights mellan X-vingar och Tie Fighters, jag vill slåss med ljussabel med Wiimoten (helst med bättre kontroll än Red Steel) och jag vill uppleva Lukes och Leias halsbrytande speederjakt i Endors djungler från Return of the Jedi.

return-of-the-jedi-3Det förstnämnda fick jag uppleva under 90-talet i spel som X-Wing vs. Tie Fighter, det andra väntar jag fortfarande på och det tredje – första gången jag provade på det var i arkadspelet Return of the Jedi från 1984. Det isometriska perspektivet var enormt häftigt, men spelet var svårt för en tioåring och bestod följaktligen mest i att maxa farten och krascha sin speeder mot en knotig stubbe. Drömmen levde vidare. Och till slut fick jag lön för mitt trogna väntande. Factor 5:s i övrigt ganska mediokra Rebel Strike gav oss en tolkning av jakten som där och då var exakt vad jag hade önskat mig.

3. Upphovsrättsanarki i Animal Crossing (GC)

animalcrossingVi i väst fick inte stifta bekantskap med fenomenet Animal Crossing under N64-eran, men spelet fick ändå stor genomslagskraft när det landade här. Det fria upplägget och det faktum att spelet saknar slut (det sades att spelet skulle innehålla 25 år av händelser – jag väljer nog att bara ta dem på ordet) var och är ovanligt, och det twee-mjuka anslaget med fluffiga mjukisdjur som skuttar runt och bekymrar sig över sin inredning, huruvida deras slang är ohippt och det faktum att du inte har hört av dig på säkert tre dagar träffade de flesta som provade spelet rakt i hjärtat.

totakekeDen första karaktär du stöter på när du sätter på spelet är trubadurhunden K.K. Slider. Honom kan du även träffa i själva spelet, om du har tid över en lördagkväll (K.K.:s set börjar vid åtta, vid tågstationen). Sympatiskt nog tar han emot önskningar (så att vi kan få höra K.K. Love Song!), och dessutom, förutsatt att du har ledig plats i ditt inventory, delar han ut en bootleg av låten han just spelat – eftersom hans ”music wants to be free”! Piratpartister och libertarianer världen över jublade över erkännandet.

Lägg därtill det faktum att man enkelt kan få tag på flera NES-spel i fullständiga versioner, att spela i spelet (däribland första Legend of Zelda, Excite Bike, Super Mario Bros och Ice Climber – kort sagt några av konsolens allra populäraste spel än idag) – och bilden av Nintendo är plötsligt ganska långt ifrån den vi har idag, bara sex, sju år senare. Numera får vi betala 50 kronor för ett NES-spel till Virtual Console. Ord som ”avskrivet” och ”fan service” (det senare kan förstås diskuteras) för en tynande tillvaro i Kyotoföretagets vokabulär.

Annonser

Coast_2_CoastPlöstligt försvann den där stekande sommarsolen. Dags att stoppa in täcket i påslakanet igen, inte längre ha alla fönster på vid gavel och kanske rentav få sig lite sömn om nätterna, för en gångs skull. Puh. Men fördelarna med det regniga, grå vädret glömmer vi fort. Vi längtar tillbaka till värmen, till solen, till sorglösheten. Och det är där Outrun 2006 – Coast 2 Coast kommer in.

Coast 2 Coast var uppföljaren till, och vidareutvecklingen av Outrun 2 (konsolexklusivt för Xbox) från 2003, som gjorde spelet tillgängligt även för de som höll sig till PS2, PSP och PC.

Ingen spelserie har någonsin definierat sommaren så som Outrun med sina soldränkta highways. Inte Everybody’s Golf, inte Summer Games, inte Wonder Boy, inte ens Super Mario Sunshine, uh-uh. Ingen kommer i närheten. Och inte ens den bittraste cyniker kan förneka kraftfullheten i Segas 80-talsidealiserade tolkning av Kaliforniens motorvägar.

outrun2006c2c

Vi pratar inte om saker som ”bilfysik” eller ”körkänsla” i Outrun-spelen. Detta är renodlad arkadracing av Guds nåde. Realismen är varken närvarande eller önskad. I stället far ens röda Testarossa fram och tillbaka över skärmen utan att få bredställ – utom när man själv vill. Då är å andra sidan bredställen så sinnessjuka att de får Ridge Racer att framstå som Forza 2.

En annan sida hos Outrun som är lätt att glömma är att det också är väldigt sexistiskt. Föraren är alltid en man, och bredvid sig har han en spånig blondin. Period. Du kan välja nationalitet och rentav stjärntecken, men inte kön. Den kvinnliga passagerarens deltagande begränsar sig till förtjusta utrop (och avgivande av små röda hjärtan – det enda retrogulliga i den här historien) när man åker förbi en rival, ilsket gråtande och bultande med nävarna mot föraren när de inte når en checkpoint innan tiden är ute, och då och då små utrop som ”How far are you gonna take me?” och ”I wanna go far away!” (Yeah, I’d like to double her entendre!). Jag antar att utvecklarna Sumo Digital ville ha samma småkorkade happy-go-lucky-anda som i det första spelet och tyckte att blondingrejen var en viktig del av den stämningen. Vän av ordning kanske skulle säga att den sortens misogyni redan på 80-talet var mer daterad än originalets grafik är idag.

outrun_2006_xbox_08

Kan man bortse från det går det att ha kul med spelet. Vare sig man vanligtvis gillar racingspel eller inte så sitter man snart där och försöker skala av hundradelar i kurvorna, plötsligt knappt medveten om den oexakta fysiken och villigt glömmande somliga anakronismer, med blicken långt fram på vägen, översköljd av solen, farten och alla de vackra färgerna.

648957-ccc2_largeDet här är nästan för mycket. Nostalgifaktorn blir smått kvävande. Capcom brände förvisso sitt bästa krut på den första samlingen, men här finns mycket kvar att dregla över. 20 av din ungdoms arkadfavoriter, med fria credits. Woohoo!

Den här sortens samlingar blir tyvärr ofta bara liggande. Man blir överväldigad av nostalgi, provar sina favoriter ett par gånger, och lägger sedan spelet underst i högen. Det är i korta drag vad jag gjorde efter att jag skaffade det här för, vad kan det ha varit, drygt tre år sen. Men jag har också märkt att varje gång jag plockar fram det undrar jag varför jag inte gör det oftare.

Strider är den självklara medelpunkten. En ikonisk sidscrollande beat ‘em up med stil och attityd frustande ur öronen. Snyggt småstyltiga animationer mot serietidningsliknande – och väldigt vackra – bakgrunder. Goichi Suda lär ju ha hämtat en del idéer och inspiration härifrån. Häftig spelmekanik med snudd på sömlösa växlingar mellan klättrande, hoppande och springande (och dödande). Ofattbart coolt 1989 – classy retrokul idag.

strider-10

Min egen favorit är The Speed Rumbler (eller Rush & Crash som det – lite ärtigare – hette i mina tidiga tonårs arkadhallar) . En orättvist bortglömd klassiker. Som hjälten Super Joe (känd från Commando och givetvis Bionic Commando, men här återigen utan sin bioniska teleskoparm) kommer du sladdande hem en dag och hittar en lapp, fäst på väggen med en pil: ”In the 21st century, there is a terrorist group that attacks small towns. With only 24 hours left, your goal is to free your family and bring peace back to your home town”. Jag skulle säga, typ, Norman Mailer-klass – om än väl informativt och rentav peppande för att vara en klassisk skurklapp. Som av en händelse är lappen undertecknad ”Zapper” och innehåller också en skissad karta (läs: ett rakt streck med städer utmärkta likt pärlor i ett halsband) som leder från din hemstad Peace Village till ondskans hemvist på jorden, Zap Town. …Groovy.

b_2277

Det är kanske inte direkt Ghosts ‘n Goblins-svårt, men det är ändå en hyfsad utmaning, särskilt som du hela tiden är under intensiv attack från minst ett par stångande motståndarbilar och några killar till fots med gevär. Dessutom dyker det allt som oftast upp tanks eller pansarbilar som är väldigt tuffa att ta sig förbi. Du styr bilen som du ser den på skärmen – alltså, för att köra uppåt på skärmen trycker du spaken uppåt, oavsett i vilken riktning bilden befinner sig. En liten omställning för oss som spelat original-GTA och, tja, Super Cars 2/R.C. Pro Am/Nitro till leda. Ändå – ett retrospel som verkligen funkar.

Captain Commando är en väldigt rar Final Fight-klon. Som Captain Commando eller någon av hans tre vänner – en mumie med knivar, en ninja eller en bebis med man-sized exosuperdräkt – ska du rumla och spöa dig fram genom horder av bovar som ser ut som något ur en parodi på en David Lee Roth-video från 1987. Det är givetvis rasande kompetent underhållning.

Magic Sword, King of Dragons och Knights of the Round (”Round”? Round vadå?) är fantasybrawlers med rollspelsinslag, som är nog så trevliga att fördriva tiden med men mest av allt får mig att sakna Taitos klassiker Cadash. Är det nu jag ska säga att jag överväger att börja jaga ett import-ex av Taito Memories Vol. 2?

648957-ccc2_largeDet här är nästan för mycket. Nostalgifaktorn blir smått kvävande. Capcom brände förvisso sitt bästa krut på den första samlingen, men här finns mycket kvar att dregla över. 20 av din ungdoms arkadfavoriter, med fria credits. Woohoo!

Den här sortens samlingar blir tyvärr ofta bara liggande. Man blir överväldigad av nostalgi, provar sina favoriter ett par gånger, och lägger sedan spelet underst i högen. Det är i korta drag vad jag gjorde efter att jag skaffade det här för, vad kan det ha varit, drygt tre år sen. Men jag har också märkt att varje gång jag plockar fram det undrar jag varför jag inte gör det oftare.

Strider är den självklara medelpunkten. En ikonisk sidscrollande beat ‘em up med stil och attityd frustande ur öronen. Snyggt småstyltiga animationer mot serietidningsliknande – och väldigt vackra – bakgrunder. Goichi Suda lär ju ha hämtat en del idéer och inspiration härifrån. Häftig spelmekanik med snudd på sömlösa växlingar mellan klättrande, hoppande och springande (och dödande). Ofattbart coolt 1989 – classy retrokul idag.

strider-10

Min egen favorit är The Speed Rumbler (eller Rush & Crash som det – lite ärtigare – hette i mina tidiga tonårs arkadhallar) . En orättvist bortglömd klassiker. Som hjälten Super Joe (känd från Commando och givetvis Bionic Commando, men här återigen utan sin bioniska teleskoparm) kommer du sladdande hem en dag och hittar en lapp, fäst på väggen med en pil: ”In the 21st century, there is a terrorist group that attacks small towns. With only 24 hours left, your goal is to free your family and bring peace back to your home town”. Jag skulle säga, typ, Norman Mailer-klass – om än väl informativt och rentav peppande för att vara en klassisk skurklapp. Som av en händelse är lappen undertecknad ”Zapper” och innehåller också en skissad karta (läs: ett rakt streck med städer utmärkta likt pärlor i ett halsband) som leder från din hemstad Peace Village till ondskans hemvist på jorden, Zap Town. …Groovy.

b_2277

Det är kanske inte direkt Ghosts ‘n Goblins-svårt, men det är ändå en hyfsad utmaning, särskilt som du hela tiden är under intensiv attack från minst ett par stångande motståndarbilar och några killar till fots med gevär. Dessutom dyker det allt som oftast upp tanks eller pansarbilar som är väldigt tuffa att ta sig förbi. Du styr bilen som du ser den på skärmen – alltså, för att köra uppåt på skärmen trycker du spaken uppåt, oavsett i vilken riktning bilden befinner sig. En liten omställning för oss som spelat original-GTA och, tja, Super Cars 2/R.C. Pro Am/Nitro till leda. Ändå – ett retrospel som verkligen funkar.

Captain Commando är en väldigt rar Final Fight-klon. Som Captain Commando eller någon av hans tre vänner – en mumie med knivar, en ninja eller en bebis med man-sized exosuperdräkt – ska du rumla och spöa dig fram genom horder av bovar som ser ut som något ur en parodi på en David Lee Roth-video från 1987. Det är givetvis rasande kompetent underhållning.

Magic Sword, King of Dragons och Knights of the Round (”Round”? Round vadå?) är fantasybrawlers med rollspelsinslag, som är nog så trevliga att fördriva tiden med men mest av allt får mig att sakna Taitos klassiker Cadash. Är det nu jag ska säga att jag överväger att bärja jaga ett import-ex av Taito Memories Vol. 2?

TheNostalgiaoftheInfiniteOmslaget till originalutgåvan av Ico inspirerades av Giorgio di Chiricos Det oändligas nostalgi (t.h.). Redan där särskiljer sig Fumito Uedas och Team Icos debutspel rejält från den anonyma floden av mainstreamspel. Ueda sökte sig faktiskt till spelbranschen först efter att ha försökt livnära sig på sin bildkonst.

En inspiration som Ueda har angett som viktig är Eric Chahi. Det känns helt självklart. Chahis Another World från 1991 satte en ny standard för spel på flera plan (pun intended). Vi hade sett plattformsspel med pusselinslag förr, sure, men vi hade inte sett det cinematiska anslaget eller den galet snygga polygongrafiken. Och känslan av utsatthet, och så småningom tilliten och medkänslan, stod inte direkt som spön i backen 1991. Då som nu.

Ico känns som en naturlig vidareutveckling av Chahis idéer – något jag hoppas och tror att Ueda skulle ta som det finaste beröm. Spelen har betydligt mer gemensamt än det sympatiska faktum att de båda saknar HUD. Det är tio år mellan dem, men den minimalistiska ansatsen är densamma.

AW

Another World, 1991. Fr.v.: Lester, Buddy

icoyorda

Ico, 2001. Fr.v.: Ico, Yorda

Ico och Yorda talar olika språk, men den tysta, den taktila och den talade kommunikationen mellan dem är ändå glasklar. När spelet börjar är de båda fångar. Genom en slump befrias Ico ur sitt fängelse och när han irrar runt i borgen han befinner sig i råkar på han på Yorda, blek och vitklädd, omgiven av ett vitt skimmer, sittande i en bur. Han lyckas befria henne, och tillsammans söker de finna en väg ur borg, i sin tur omgiven av hav, som omsluter dem. Tanken att man i rollen som Ico måste skydda Yorda till varje pris är självklar långt innan den har hunnit formuleras.

Spelet är vid det här laget faktiskt nästan tio år gammalt – det släpptes 2001, när PS2 var ung – och det märks till viss del. Framför allt i det att de ofta bruna bakgrunderna är grovhuggna nog för att inte sällan göra stegar och klättringsbara rör luriga att hitta. Bitvis är spelet extremt brunt – det är rentav svårt att låta bli att dra vissa paralleller till en klassiker i sammanhanget; Faxanadu.

ico-screenshot

Kontrollen var säkert toppen med 2001-mått mätt, men idag känns den lite oexakt, och icke-intuitiv. Det gäller i än högra grad kameran. I början hände det några gånger att jag förlorade Yorda i ett av de där svarta hålen som dyker upp eftersom jag trodde att hon fortfarande höll mig i handen, dold för kameran i ett hörn. I själva verket fanns det ett öppet svart hål där, som jag inte såg. Däremot används rumblefunktionen på ett utmärkt sätt – spelet hittar precis rätt ryckighet i handkontrollen när Ico och Yorda springer hand i hand. Det blir en fin illustration av kontrasten mellan Icos pojkaktiga iver och Yordas stillsamma, serena försiktighet.

Flera moment i spelet känns väldigt bekanta. Och inte från mina första duster med det när jag först köpte det för några år sedan, utan – slår det mig snart – från Nintendos största mästerverk från den förra generationen. Ico var, och det här har jag givetvis innan jag själv spelat spelet kunnat läsa mig till, en tacksam inspiration till väldigt stora delar av Wind Waker. Det som Ico gjorde bra tog Nintendo, satte i en ny kontext, och slipade till perfektion.

Givetvis är det också så att Ico har tagit mycket inspiration från just Zelda-serien, och framför allt då de båda delar som släpptes till Nintendo64. Men det är inte heller framför allt i bandesign eller spelmekanik som Icos originalitet eller storhet ligger. Den stämning som enhälligt stämplades som unik 2001 är fortfarande, beklagligt nog, sällsynt än idag. Vilket inte minst speglas av den enorma uppmärksamhet som både uppföljaren Shadow of the Colossus (2005) och nu senast The Last Guardian har rönt.

Åtta år må ha gått, men Ico är och förblir ett majestätiskt spel, en sann klassiker.

yorda

Härom dagen ägnade jag en tanke åt den slitstarka gamla veteranen PlayStation 2. Och jag konstaterade att jag faktiskt har runt dussinet spel till konsolen jag fortfarande vill spela innan vi lägger PS2 till handlingarna en gång för alla. Och jag får väl erkänna att det ligger en hög dammiga GameCube-spel i någon låda här. Jag har ett långt sommarlov i år, och… tja, you do the math.

Under de kommande veckorna kommer Games & Godis under vinjetten Last Gen Standing presentera ett antal spel jag – och kanske du? – mer eller mindre missade innan current-gentåget gick. Nedan syns de spel jag har lyckats hitta som jag inte riktigt känner mig klar med. Sannolikt – och kanske, för mitt sociala livs skull, förhoppningsvis – hinner jag inte med ens hälften i sommar. Så jag tar tacksamt emot tips, förslag och önskningar om vilka spel som är värda att satsa på, eller bara intressanta att läsa om.

speltorn

Några är som ni ser rentav ännu inplastade. Andra är ganska välspelade – som RE4, Beyond Good & Evil, FFXII och Baten Kaitos – men ännu inte avklarade. När jag tänker på det finns det faktiskt till och med ytterligare några grejer som nog skulle tåla en vända till. Vi får väl se, kanske kan någon av dem dyka upp under samma vinjett. Så stay tuned, true believers. Snart är det dags att damma av de gamla last gen-häckarna.

DSC_00024

sony-ps2-update

Den förra generationens spelkonsoler mår utmärkt – åtminstone de som tillverkats av Sony. Playstation 2 slog GameCube och Xbox på fingrarna rejält i förra ronden, och har haft en sådan särställning att den så sent som 2006 rentav sålde bättre än Xbox 360 på dess hemmamarknad. Att konsollen då kostade en fjärdedel av 360:s pris och hade ett enormt spelutbud kan givetvis ha spelat in, men Sony har också konsekvent stöttat sin gamla succé, och PS2 har förblivit en stabil plattform. Den stora förändringen har bestått i att både utvecklarna och hardcorespelarna har gått vidare till currentgen-konsolerna, medan PS2 har kommit att bli en viktig casual-plattform – bland dagens storsäljare till PS2 märks främst Buzz!, Singstar och Guitar Hero/Rock Band i olika versioner, samt de stora sportlicenserna och breda, väl marknadsförda grejer – för närvarande t.ex. Ghostbusters och senaste Transformers.

De spel som kommer unikt till PS2 är allt färre. I höstas dök Yakuza 2 upp, och det droppar fortfarande in en del JRPG, med Shin Megami Tensei-serien i spetsen.

Så vad händer framöver med konsolen? När slutar utvecklarna helt att bry sig? Hur länge kommer Sony att fortsätta ge stöd? Vid det senaste årsskiftet kunde Sony notera totalt 136 miljoner sålda PS2 världen över – en siffra som känns lika oslagbar som den för Michael Jacksons Thriller i musikvärlden (även om siffran inte är helt okontroversiell). Tidigare i år meddelade Sony att PS2:s livscykel åtminstone kommer att omfatta både 2009 och 2010 – då maskinen fyller tio år, en förbluffande siffra som ytterligare understryker konsolens unicitet. Men håller den sig flytande på egna meriter? När Sony väl har börjat få ordning på försäljningsmarginalerna på PS3 – kommer det då fortfarande vara intressant att stötta den åldrande PS2:an?

fahrenheit_5

Själv använder jag alltmer sällan min gamla slimmade PS2. Ändå har jag en hel hög grejer som jag inte känner mig färdig med. Final Fantasy XII, The Warriors, Ico, Black (jodå, det förtjänar mer kärlek än det brukar få) och Psychonauts är alla spelade men inte genomspelade, och God of War, Syberia II, Fahrenheit, Ōkami och Shadow of the Colossus är alla så gott som helt ospelade (det är så lätt hänt att spel man köper hem bara blir liggande…). Med en lång, het sommar framför mig tror jag dock att det är nu deras chans kommer. För vad är väl solsken och bad mot lite friklättring eller en sval skogspromenad?