Archive for februari 2009
Så, en ny dag gryr och vi lägger ännu några timmar mellan oss och nyheten om Microsofts nolltolerans mot bögar och misstänkta bögerier. När röken lagt sig och vi inte längre riskerar att kvävas av våra pk-boners kan vi mer nyktert betrakta situationen. Och det ser fortfarande inte riktigt bra ut. Idag läser jag förnumstiga rapporter om hur Microsoft faktiskt visst förstår problematiken, hur de inte alls hatar bögar och hur de verkligen vill att deras medlemmar på Xbox Live ska kunna uttrycka sin sexualitet. Kontentan av dessa artiklar är att ”Hey – ni som blev arga – se här, ni överreagerade”.
Jag kan emellertid inte skaka av mig känslan att man fortfarande skjuter över målet. Problemet med att tillåta uttryck som ”gay” i gamertagen är givetvis att det finns as som kommer att regga taggar som ”Godhatesgays” eller liknande dumheter (man tillåter inte heller, exempelvis, ”jew”). Med tanke på att ordet ”gay” på Xbox Live i uppskattningsvis 95-98% av fallen används som ett nedlåtande uttryck snarare än en uttryck för sexualitet är det antagligen ett bra beslut.
Det som retar mig är i stället att man fortfarande ser sig tvungna att hålla alla sina åtgärder mot den diskriminering som oundvikligen uppstår i en community som Xbox Live på en sådan minsta-gemensamma-nämnare-nivå. Så här twittrade Stephen Toulouse igår:
re: the consumerist story. Expression of any sexual orientation (straight or gay or otherswise) is not allowed in gamertags. However we’ve heard from the user base they want that capability, so I am examining how we can provide it in a way that wont get misused. I can’t say any more at the moment, except to say I’m working right now in finding a way to safely express relationship preference.
Man anar att en ren teknisk lösning är det mest önskvärda. Till MTV News säger Toulouse att en intressant lösning kan vara att ha boxar där du kan kryssa för sexuella preferenser. Vilket tvingar oss att fråga vilket problemet egentligen är här. Är det att hitta ett system där folk kan uttrycka sin sexualitet och sin identitet i sin gamertag, eller är problemet att det förekommer trakasserier mot sexuella och religiösa minoriteter På Xbox Live? För det man diskuterar, åtminstone det man delar med sig av till intresserade media, är lösningar enbart på det förstnämnda. Problemen ska styckas upp i lagom tuggstorlek, quick fixes ska appliceras och sen ska man helst kunna glömma bort alltsammans.
Positiva signaler kommer dock från Gay and Lesbian Alliance Against Defamation (GLAAD). De sätter sin fulla tillit till Microsoft och Stephen Toulouse och ser framtiden för hbt-personer på Xbox Live an med tillförsikt. Jag kan bara hoppas att de har rätt, och att Microsoft kommer till insikten att problem på Xbox Live främst bör betraktas ur ett socialt perspektiv – inte ett tekniskt.
We’ll have a gay ol’ time!
Posted on: 26 februari 2009
- In: Games
- 2 Comments
Clive Barker, Andy Bell, Stephen Merritt, John Waters, Stephen Fry, Neil Patrick Harris, Chuck Palahniuk, Tom Lenk, Ian McKellen, Brian Molko, Miranda July, Kristanna Loken, Matt Lucas, Maja Ivarsson, Annie Leibovitz, Holly Johnson, k d lang, Gus van Sant, Derek Jacobi, Jón Þór Birgisson, Mark Lund, Lindsay Lohan, David Sedaris, Jane Lynch, Ellen DeGeneres, Junior Vasquez, Tobias Billström, Tracy Chapman, Cynthia Nixon, Kevin Williamson, David Hyde Pierce, Angelina Jolie, Alan Hollinghurst, Richard Chamberlain, Gore Vidal, Portia De Rossi, Ani Di Franco, Jodie Foster, Andy Dick, Harvey Fierstein, Jill Jackson, Todd Haynes, Ariel Levy, Angela Bowie, James Ivory, John Cameron Mitchell, Rosie O’Donnell, Katie Underwood, Tom Ford, Labi Siffre, Samantha Fox, Jean-Paul Gaultier, Samantha Ronson, Dave Geffen, Ola Salo, David Hockney, Michael Stipe, Neil Tennant, Chris Lowe, Alejandro Amenábar, Rupert Everett, Marc Almond, Dustin Lance Black, Peaches, Perez Hilton, George Michael, Colm Tóibín, David LaChapelle, Bret Easton Ellis, Sophie B. Hawkins, Brett Anderson, Sinead O’Connor, Julie Burchill, Rufus Wainwright, Kathleen Hanna, Stephen Daldry, Alan Ball, Alexander Bard, Me’shell Ndegeocello, Clay Aiken, Rob Halford, Elton John, Anne Heche, Tegan & Sara Quin, Anita Pallenberg, Marc Jacobs och Douglas Copeland.
Människor vi ser upp till (eller bort emot), begåvade och vackra och beundransvärda. Men det är inte den sortens folk du skulle möta i en omgång Left 4 Dead eller Grid över Xbox Live. För att de är kändisar? Njaej, fördelen med XLA är ju tvärtom att den är rätt demokratisk på det sättet – väljer man att spela utanför vänkretsen blandas det friskt. På gott och ont. Nej, anledningen till att du inte får spela med de här ståtliga männen och kvinnorna är att de är öppna med sin homo- eller bisexualitet. Och att vara gay är inte okej i Microsofts ögon.
David Hyde Pierce - 2 gay 2 play
Nyheten är provocerande på så många plan. Först och främst: at face value. Vad i helvete, liksom. I vilken del av västvärldens offentlighet kan det rimligen inte vara okej att vara öppen med sin homo- eller bisexualitet? Och det är inte bara att vara gay och tala om det som är fel i Microsofts skygglappsförsedda korpgluggar. Att använda ord eller heta något som anspelar på homosexualitet är också dumt.
Rosie O'Donnell - 2 gay 2 play
Man dånar. Man dånar, inser att man nu navigerar i luriga pk-vatten, man försöker distansera sig lite lagom coolt, inser att man fortfarande är förbannad och släpper hela pk-grejen. Sen ploppar det plötsligt upp en nyhet på Kotaku: Microsoft rannsakar sig själva. Och de vet att fokusera på vad som är viktigt:
Expression of any sexual orientation (straight or gay or otherswise (sic)) is not allowed in gamertags.
However we’ve heard from the user base they want that capability, so I am examining how we can provide it in a way that wont get misused.
I can’t say any more at the moment, except to say I’m working right now in finding a way to safely express relationship preference.
Surely you jest, madame? Nähä. Efter allt som har dykt upp i frågan har man alltså landat i en lösning som består i att folk kanske ändå kan få ha gamertags som anspelar på deras sexuella läggning. Men vilken seger för friheten, hörni! Man får tro att Stephen Toulouse tycker att det är en strålande lösning på problemet att tjejen som blev bannad för att hon på sin bio-sida – inte i sin gamertag – skrev att hon är lesbisk både blivit trakasserad på Xbox Live och fått sin gamertag spärrad av Microsofts Xbox Live Team. Och här tänker man att de kanske borde ha lagt sin energi på att tillrättavisa de som ägnat sig åt trakasserierna. Tji fick man.
Peaches - 2 gay 2 play
Man kan se det så här också. Spelvärlden är numera att anse som ganska mainstream. Men en stor del av gamervärlden är fortfarande att anse som en subkultur. Ju mer hardcore, desto mer subkultur. Och en av de platser där hardcorescenen kultiveras allra mest är över just Xbox Live. Det är en tummelplats för nördar – goter, sci-fi-freaks, fantasyälskare, etc., etc. Är det någonstans man borde underblåsa en anda av tolerans och förståelse är det där. Så skulle man kunna skapa en community värdig namnet. Men Microsoft väljer alltså att gå åt andra hållet. Det är beklämmande.
Fotnot: Som ett litet mikrostatement försökte jag just lägga in ”Have a gay ol’ time!” som motto på min gamertag. Men döm om min förvåning – ordet ”gay” är blockerat. Quel chock! Vi kompromissar – ”Have a G A Y ol’ time” är numera mitt motto. Vilket är ditt?
Jag - 2 gay 2 play?
En lång rubrik på en bloggpost så kort att du hinner läsa den under samma tid det tar att nysa
Posted on: 25 februari 2009
- In: Games
- Kommentera
En snabb-blog från jobbet innan jag ger mig ut i pendlarkaoset:
Edge skriver läsvärt om framtida utmaningar i spelbranschen.
Sympatiska Konami
Posted on: 22 februari 2009
- In: Games
- 3 Comments
I onsdags släpptes Konamis uppdatering till PES 2009. De övergångar som ägt rum under vinterns transferfönster integreras nu i spelet, vilket gör att alla privatspanare slipper att själva lägga in Ola Toivonen (och hans höga armföring) i PSV, och den lille tsaren Arsjavin (eller ”den lille ‘tarden” som en kamrat ständigt läser det som) i Arsenal. Uppdateringen var ursprungligen tänkt att kosta en smula, men är nu gratis. Sympatiskt, och ett smart sätt av Konami att köpa sig förtroende hos sina kunder.
EA, å sin sida introducerade i och med förra höstens upplaga av FIFA sin Live Season. Den innebär i princip att EA skickar ut sin tolkning av de licensierade lagens form och styrka för dagen till betalande användare. Eller – en liga är gratis. Sen får man glatt betala. Ansatsen är inte ointressant. Men samtidigt är det privatspanande jag nämnde ovan en viktig del av fotbollsspelspelandet för många gamers. Ingen jag känner, och inte heller jag själv, köper rakt av de uppskattningar av spelarnas skicklighet som Konami och EA gör i sina spel, och därför tweakar man gärna dem själv. Oftast är det ett rätt kärt besvär – man får ju det exakt som man vill ha det. Olyckligt nog finns den möjligheten inte längre i FIFA. Varför skulle den det, kan man anta att de har resonerat – det finns ju Live Season att tillgå för att rätta till diskrepanserna! Och där missar man poängen med ett par lagårdslängder.
Jag gillar Allsvenskan. Jag har till och med ett lag jag brinner för. Givetvis tycker jag att det är kul att ha möjligheten att spela med mitt lag. Eller, ska vi säga, jag tyckte att tanken var väldigt lockande. Men det var innan jag hade spelat själva spelet. När jag gjorde det insåg jag nämligen att de snyggare ansiktsanimationer och mer exakta avbildningar man kommit att förvänta sig av FIFA (behöver jag verkligen tillägga ”jämfört med PES”?) inte riktigt gällde för Allsvenskan. Spelarna har generiska, opersonliga ansikten och hårfärg och frisyr som bara ungefär matchar deras verkliga förebilder. Uppskattningen av spelarnas skicklighet är obalanserad till, så att säga, fördel för de mest kända lagen. Sålunda är AIK starkare än Kalmar och Hammarby mycket bättre än Trelleborg eller Örebro. Oavsett hur verkligheten ser ut. I de mindre kända lagen är laguppställningarna tveksamma, och en spelare som i verkligheten är på sin höjd en bänkvärmare kan vara bäst i laget. Det är inget annat än uselt. Och som lök på laxen saknas möjligheten att redigera.
Jag har aldrig köpt det EA-hat som under många år har frodats bland gamers, framför allt på nätet. Det känns fattigt och förenklande att enkom hänvisa till att EA är ett ondskefullt storföretag som endast bryr sig om vinst. Men i fallet FIFA känns beskrivningen inte helt off. Man inriktar sig på casualspelarna och kan cyniskt offra alla som är hardcore än genomsnittet. Man vet att man ändå kommer att fortsätta att sälja mängder av världens mest intensivt marknadsförda fotbollsspel. Det försprång PES haft bland kritikerna håller till och med det på att försvinna.
Det ser mörkt ut för den goda sidan. Men jag ska åtminstone göra vad jag kan. Mitt knappt spelade FIFA 09 går för en billig peng på en begagnatsajt nära dig (ett ex mindre sålt i detaljhandeln!) och jag överger mitt ivrigt uppdaterade PES 2008 för den senaste upplagan. Okej – who’s with me?!
Afternoon on ice
Posted on: 22 februari 2009
- In: Games
- Kommentera
Nostalgifesten fortsätter. Kommer på att jag har mitt gamla NHL 94 liggande och bestämmer mig för att det är en bra idé att riskera att offra en eftermiddag. Och så blir det. Den, tror jag, andra installationen av EA:s hockeyserie är ett av de konsolspel jag tillbringat mest tid med över huvud taget.
Fem minuter långa perioder, automatiska kedjebyten (så att man kan fokusera på att tackla ned motståndare och målburar vid avblåsningarna – ett ”minispel” som är oändligt mycket roligare än till exempel one-on-one med målisen i de senaste FIFA-spelen. Två nedtacklade motståndare (inklusive målbur) är godkänt, tre är bra, fyra är klart achievement-worthy och fem är världsklass), penalties on och manuell målvakt, givetvis. Jag kör, som alltid, med Pittsburgh – Lemieux, Jagr, Larry Murphy – vilka lirare. I första matchen får jag pinsamt smörj av Ottawa med 1-2 efter sudden, i den andra återställer jag ordningen med 4-1 mot ett hårt spelande Hartford, den tredje blir en kathartisk 7-2-viktoria mot Winnipeg Jets och så småningom börjar jag få upp ångan med 8-0 mot Edmonton och 9-1 mot Florida. Tvåsiffrigt får vänta.
Efter en stund har jag både Nintendotumme och tunnelseende. Min trogna AsciiPad börjar gå upp i limningen – en sönderrostad skruv? Får undersöka senare, för tillfället får det duga med en kvick frystejplagning. Och bara. En. Match. Till. För tvåsiffrigt. Den HÄR gången kommer jag att greja det! Tills jag inser att större delen av eftermiddagen har förflutit och det börjar mörkna, Och jag påminns om att jag fortfarande knappt har tagit plasten av mitt NHL 09. De säger ju att det ska vara sjyst. Det bästa, rentav, sedan 94-upplagan. Det låter ju lovande, får man ju säga.
I veckan dök mitt auktionsköpta Super Metroid upp. Jag och min bror köpte spelet på släppdagen för någonstans strax under tusenlappen – fantastiskt vilken toleransnivå vi faktiskt hade på 90-talet – men efter några år lånades spelet ut till någon kompis till brorsan, en kompis som så småningom föll ur bekantskapskretsen. Någonstans där gick vi miste om en bunt gamla favoritspel, däribland första Donkey Kong Country och då Super Metroid. Men nu har den tomma kartongen äntligen fått ett innehåll igen.
For the record – jag håller Super Metroid som min antagligen största spelupplevelse någonsin. Snäppet vassare än A Link to the past, Wind Waker och några gubbspel till. Den kalla men ändå trolska musiken, den serietidningssnygga grafiken, den perfekt stegrade svårighetsgraden och de suveräna bossfighterna gör detta till en fulländad klassiker. Och vilken njutning det är att få sätta tänderna i det igen efter mer än tio år.
Föst raderar jag de gamla sparfilerna – här ska vi inte låta den tidigare ägarens dumheter besudla min spelsamling. Försöker dra mig till minnes hur jag brukade vilja ha kontrollen. Gläds över att jag har möjligheten att välja helt fritt – ingen självklarhet för ett spel från 1994. Jag njuter mig igenom introt och beger mig in i forskningsbasen på Ceres. Det känns som om det var igår, nästan bokstavligen.
Långsamt, luktandes på de proverbiala rosorna, tar jag mig ned i Brinstar och hämtar min morphing ball och de första missilerna (och kommer på mig själv att längta efter att så småningom få tag på supermissiler). När jag kommer tillbaka upp till Crateria och går ut från hissrummet rycker jag till av att se två ondsinta space pirates som klättrar på väggarna. Och lite känns det som att jag genom att ha hunnit glömma bort en sån sak kommer att få uppleva en hel del av det här spelet för första gången igen – på samma sätt som jag ofta kommer på mig själv med att vilja se diverse favoritfilmer igen för första gången. Life is sweet.
Ute i kylan
Posted on: 19 februari 2009
Ibland tänker jag att min flickvän älskar Keita Takahashi mer än mig. Hon var skeptisk när jag kom hem med en Playstation 2 för några år sen, men hennes skepsis byttes mot koncentrerad spelglädje när jag visade henne We love Katamari. 360:n blev en accepterad möbel (let’s face it – den är inte diskret) i och med julklapps-Mirror’s Edge, men det är först nu, efter att jag gav henne Beautiful Katamari i lördags, som jag kan ana verkligt varma, spirande känslor. Så jag sitter här, bannlyst från att spela Lost & Damned, och tänker svarta tankar om jävla Takahashi. Men så kommer jag på att han ju inte var inblandad alls i Beautiful. Och att spelet verkar vara så kort att jag snart kan få tillbaka min konsol.
En till tanke dyker upp. Takahashi har ju faktiskt släppt ett spel alldeles nyligen – Noby Noby Boy, till PSN. Jag känner igen en öppning för att skaffa en PS3 när jag ser den.
Brutal Deluxe!
Posted on: 19 februari 2009
- In: Games
- Kommentera
Speedball 2 ja. Jag älskade det här så hårt på Amigatiden. Det var en strid på kniven där ett tag om vilket spel jag knäckte flest Tac-2 i – Speedball 2 eller Sensible Soccer 92/93 (den bäst balanserade upplagan, men vi tar det i ett senare inlägg). Jag tankade hem det som första XLA-spel när jag skaffade 360 för knappt två år sen och återseendet var varmt och kärt. Och för några veckor sedan fann vi varandra igen, efter nästan ett år. Gamla Bitmap Brothers-spel, och kärleken till dem, rostar aldrig.
Samtidigt är Speedball 2 kanske det allra mest irriterande jävla spel jag har spelat. Få spel har någonsin gjort mig så rasande som det. Lite grand som ett syskon – du älskar dem, men de kan som inga andra spela på precis rätt strängar för att göra dig svinförbannad på en sekund blankt. Även idag när jag spelar kan en match mot Super Nashwan eller Fatal Justice förvrida mitt förnöjda leende till en grimas, och få mina händer att krampaktigt bända handkontrollen åt fel håll, när man missar öppet mål eller med en millimeterrörelse flyttar målvakten ur skottlinjen precis när skottet kommer – eller ännu bättre, hänger in ett självmål precis när man har brutit ett anfall. Grrr. Och ändå – känslan när man skär som en smörkniv genom motståndarförsvaret, tajmar tacklingarna perfekt, kastar bollen mot målvakten, iskallt prejar honom och drämmer in bollen i öppet mål med multiplikatorerna på max – då är Speedball 2 fortfarande ett av de bästa spel jag har spelat.
Jag tror att Fable 2 suger
Posted on: 18 februari 2009
Det började strax innan jul. Jag var utarbetad och trött och ville helst av allt bara vara hemma och inte låtsas om omvärlden, ni vet, där man går runt och pysslar och påtar och livet är lite som en Murakamiroman innan allt börjar hända. Och, eftersom det är det den här bloggen ska handla om, man har tid att verkligen sitta ned och lägga tid på spelande. Vid den tiden på året finns det alltid ett stort utbud av nya titlar att välja bland. Den i särklass mest tilltalande på förhand var Left 4 Dead. Zombies, co-op och Source. Rätt bra förutsättningar. Men bara zombies gör inget jullov, ask anybody. Och jag hade otypiskt nog nästan tre hela lediga veckor. Ös på! Varken Prince of Persia eller Fable är väl egentligen min typ av spel. Egentligen. Men de kändes båda sådär soft julloviga. Lite saga, lite humor, lite glada färger. Mmm. Fable dröjde dock – slut på lagret. Det dök upp först i förra veckan. Innan dess hann jag provspela Prince of Persia och intala mig själv att ”Rart! Jag lägger det här så länge och fortsätter senare”. Eller hur. Sedan dess har jag lagt säkert tio speltimmar på Speedball 2 och Hexic (och åtskilligt mer på Left 4 Dead) och inga alls på Ubisofts mastodontproduktion. Hade jag haft någon självrespekt hade jag lagt ut det på Tradera i förrgår.
Men Fable 2, då. Ordet på gatan var splittrat. Vi hade de cyniska tvivlarna som hånade Molyneux för ännu ett vrålhypat misslyckande utan utmaning, och vi hade entusiasterna som gottade sig i de många fyndigheterna (som Anchorman-referensen i beskrivningen av en billig parfym – sånt måste uppmuntras) och den mysiga stämningen. Och det ÄR mysigt. Men illusionen hinner knappt ens etableras innan den krossas obönhörligt av extremt repetitiv isk-dialog. Interaktionen är – alltså, varför skriver jag ut detta oerhört uppenbara? – grymt ytlig och därför trist. Det går inte att kommunicera med någon av de talrika iskarna utan att hänfalla åt crazybuskis och därför låter man snart hellre bli. Och då har väl ändå en stor del av poängen med spelet gått förlorad. Dessutom suger kontrollen. Min hjältinna vänder som en Finlandsfärja och att gå runt en stubbe kan bli ett helt äventyr. När jag utan framgång försöker bli av med en efterhängsen isk som är i vägen när jag ska gå till sängs med min make och bestämmer mig för att kasta moralen överbord och helt sonika hugga ihjäl honom lyckas jag samtidigt ta kål på maken. Rätt kul som ren buskis. Som spel som ska bygga mycket på relationer – mer tveksamt.
En del av mig vill verkligen gilla det här. Men även den delen är väl medveten om att den måste blunda hårt för så många svagheter. Frånvaron av egentlig utmaning, de vulgära interaktionerna med iskar och det sanslöst tröga menysystemet gör att jag tänker efter två gånger innan jag sätter mig ned med Fable 2. Faktum är att det inte känns helt olikt det komplett meningslösa A Kingdom for Keflings. Spel där ens egen interaktion snarare är rekvisita. Spel som är som sockervadd – sött och fluffigt men helt innehållslöst, och som lämnar en fadd eftersmak.
Men jo, jag kommer nog att fortsätta spela Fable 2. Lite till. Även om man vet hur tom känslan är som väntar, så är det svårt att slita sig från föreställningen om hur härligt det där fluffiga, rosa sockervaddet känns mot tungan.
Knark, vapen och horor
Posted on: 18 februari 2009
- In: Games
- 4 Comments
I natt släpptes första omgången DLC till GTA4. Ett spel som jag älskade de första två veckorna och sedan blev alltmer besviken på. Mycken potential till kul men med en spelvärld som var 110% yta och inget som helst djup. Man borde gotta sig åt den snygga piledrivern man just utsatte en stackars korvförsäljare för men i stället funderar man över varför butiken vars fasad man just kört in både en bil och en korvvagn i förefaller helt oskadd. Ändå kommer jag att betala 1600 Microsoft points för The Lost & the Damned. Helt enkelt för att jag ändå hade kul med den senaste upplagan av GTA – Rockstar vet att hålla en hög lägstanivå – och för att konceptet känns tillräckligt spännande för att jag villigt ska låta min nyfikenhet ta överhanden. Återkommer med rapport.
Games & Godis 