Games & Godis

Archive for februari 2009

Så, en ny dag gryr och vi lägger ännu några timmar mellan oss och nyheten om Microsofts nolltolerans mot bögar och misstänkta bögerier. När röken lagt sig och vi inte längre riskerar att kvävas av våra pk-boners kan vi mer nyktert betrakta situationen. Och det ser fortfarande inte riktigt bra ut. Idag läser jag förnumstiga rapporter om hur Microsoft faktiskt visst förstår problematiken, hur de inte alls hatar bögar och hur de verkligen vill att deras medlemmar på Xbox Live ska kunna uttrycka sin sexualitet. Kontentan av dessa artiklar är att ”Hey – ni som blev arga – se här, ni överreagerade”.

Jag kan emellertid inte skaka av mig känslan att man fortfarande skjuter över målet. Problemet med att tillåta uttryck som ”gay” i gamertagen är givetvis att det finns as som kommer att regga taggar som ”Godhatesgays” eller liknande dumheter (man tillåter inte heller, exempelvis, ”jew”). Med tanke på att ordet ”gay” på Xbox Live i uppskattningsvis 95-98% av fallen används som ett nedlåtande uttryck snarare än en uttryck för sexualitet är det antagligen ett bra beslut.

Det som retar mig är i stället att man fortfarande ser sig tvungna att hålla alla sina åtgärder mot den diskriminering som oundvikligen uppstår i en community som Xbox Live på en sådan minsta-gemensamma-nämnare-nivå. Så här twittrade Stephen Toulouse igår:

re: the consumerist story. Expression of any sexual orientation (straight or gay or otherswise) is not allowed in gamertags. However we’ve heard from the user base they want that capability, so I am examining how we can provide it in a way that wont get misused. I can’t say any more at the moment, except to say I’m working right now in finding a way to safely express relationship preference.

Man anar att en ren teknisk lösning är det mest önskvärda. Till MTV News säger Toulouse att en intressant lösning kan vara att ha boxar där du kan kryssa för sexuella preferenser. Vilket tvingar oss att fråga vilket problemet egentligen är här. Är det att hitta ett system där folk kan uttrycka sin sexualitet och sin identitet i sin gamertag, eller är problemet att det förekommer trakasserier mot sexuella och religiösa minoriteter På Xbox Live? För det man diskuterar, åtminstone det man delar med sig av till intresserade media, är lösningar enbart på det förstnämnda. Problemen ska styckas upp i lagom tuggstorlek, quick fixes ska appliceras och sen ska man helst kunna glömma bort alltsammans.

Positiva signaler kommer dock från Gay and Lesbian Alliance Against Defamation (GLAAD). De sätter sin fulla tillit till Microsoft och Stephen Toulouse och ser framtiden för hbt-personer på Xbox Live an med tillförsikt. Jag kan bara hoppas att de har rätt, och att Microsoft kommer till insikten att problem på Xbox Live främst bör betraktas ur ett socialt perspektiv – inte ett tekniskt.

Annonser
Etiketter: ,

Clive Barker, Andy Bell, Stephen Merritt, John Waters, Stephen Fry, Neil Patrick Harris, Chuck Palahniuk, Tom Lenk, Ian McKellen, Brian Molko, Miranda July, Kristanna Loken, Matt Lucas, Maja Ivarsson, Annie Leibovitz, Holly Johnson, k d lang, Gus van Sant, Derek Jacobi, Jón Þór Birgisson, Mark Lund, Lindsay Lohan, David Sedaris, Jane Lynch, Ellen DeGeneres, Junior Vasquez, Tobias Billström, Tracy Chapman, Cynthia Nixon, Kevin Williamson, David Hyde Pierce, Angelina Jolie, Alan Hollinghurst, Richard Chamberlain, Gore Vidal, Portia De Rossi, Ani Di Franco, Jodie Foster, Andy Dick, Harvey Fierstein, Jill Jackson, Todd Haynes, Ariel Levy, Angela Bowie, James Ivory, John Cameron Mitchell, Rosie O’Donnell, Katie Underwood, Tom Ford, Labi Siffre, Samantha Fox, Jean-Paul Gaultier, Samantha Ronson, Dave Geffen, Ola Salo, David Hockney, Michael Stipe, Neil Tennant, Chris Lowe, Alejandro Amenábar, Rupert Everett, Marc Almond, Dustin Lance Black, Peaches, Perez Hilton, George Michael, Colm Tóibín, David LaChapelle, Bret Easton Ellis, Sophie B. Hawkins, Brett Anderson, Sinead O’Connor, Julie Burchill, Rufus Wainwright, Kathleen Hanna, Stephen Daldry, Alan Ball, Alexander Bard, Me’shell Ndegeocello, Clay Aiken, Rob Halford, Elton John, Anne Heche, Tegan & Sara Quin, Anita Pallenberg, Marc Jacobs och Douglas Copeland.

Människor vi ser upp till (eller bort emot), begåvade och vackra och beundransvärda. Men det är inte den sortens folk du skulle möta i en omgång Left 4 Dead eller Grid över Xbox Live. För att de är kändisar? Njaej, fördelen med XLA är ju tvärtom att den är rätt demokratisk på det sättet – väljer man att spela utanför vänkretsen blandas det friskt. På gott och ont. Nej, anledningen till att du inte får spela med de här ståtliga männen och kvinnorna är att de är öppna med sin homo- eller bisexualitet. Och att vara gay är inte okej i Microsofts ögon.

David Hyde Pierce - 2 gay 2 play

David Hyde Pierce - 2 gay 2 play

Nyheten är provocerande på så många plan. Först och främst: at face value. Vad i helvete, liksom. I vilken del av västvärldens offentlighet kan det rimligen inte vara okej att vara öppen med sin homo- eller bisexualitet? Och det är inte bara att vara gay och tala om det som är fel i Microsofts skygglappsförsedda korpgluggar. Att använda ord eller heta något som anspelar på homosexualitet är också dumt.

Rosie O'Donnell - 2 gay 2 play

Rosie O'Donnell - 2 gay 2 play

Man dånar. Man dånar, inser att man nu navigerar i luriga pk-vatten, man försöker distansera sig lite lagom coolt, inser att man fortfarande är förbannad och släpper hela pk-grejen. Sen ploppar det plötsligt upp en nyhet på Kotaku: Microsoft rannsakar sig själva. Och de vet att fokusera på vad som är viktigt:

Expression of any sexual orientation (straight or gay or otherswise (sic)) is not allowed in gamertags.
However we’ve heard from the user base they want that capability, so I am examining how we can provide it in a way that wont get misused.
I can’t say any more at the moment, except to say I’m working right now in finding a way to safely express relationship preference.

Surely you jest, madame? Nähä. Efter allt som har dykt upp i frågan har man alltså landat i en lösning som består i att folk kanske ändå kan få ha gamertags som anspelar på deras sexuella läggning. Men vilken seger för friheten, hörni! Man får tro att Stephen Toulouse tycker att det är en strålande lösning på problemet att tjejen som blev bannad för att hon på sin bio-sida – inte i sin gamertag – skrev att hon är lesbisk både blivit trakasserad på Xbox Live och fått sin gamertag spärrad av Microsofts Xbox Live Team. Och här tänker man att de kanske borde ha lagt sin energi på att tillrättavisa de som ägnat sig åt trakasserierna. Tji fick man.

Peaches - 2 gay 2 play

Peaches - 2 gay 2 play

Man kan se det så här också. Spelvärlden är numera att anse som ganska mainstream. Men en stor del av gamervärlden är fortfarande att anse som en subkultur. Ju mer hardcore, desto mer subkultur. Och en av de platser där hardcorescenen kultiveras allra mest är över just Xbox Live. Det är en tummelplats för nördar – goter, sci-fi-freaks, fantasyälskare, etc., etc. Är det någonstans man borde underblåsa en anda av tolerans och förståelse är det där. Så skulle man kunna skapa en community värdig namnet. Men Microsoft väljer alltså att gå åt andra hållet. Det är beklämmande.

Fotnot: Som ett litet mikrostatement försökte jag just lägga in ”Have a gay ol’ time!” som motto på min gamertag. Men döm om min förvåning – ordet ”gay” är blockerat. Quel chock! Vi kompromissar – ”Have a G A Y ol’ time” är numera mitt motto. Vilket är ditt?

Jag - 2 gay 2 play?

Jag - 2 gay 2 play?

Etiketter: ,

En snabb-blog från jobbet innan jag ger mig ut i pendlarkaoset:

Edge skriver läsvärt om framtida utmaningar i spelbranschen.

Etiketter: ,

I onsdags släpptes Konamis uppdatering till PES 2009. De övergångar som ägt rum under vinterns transferfönster integreras nu i spelet, vilket gör att alla privatspanare slipper att själva lägga in Ola Toivonen (och hans höga armföring) i PSV, och den lille tsaren Arsjavin (eller ”den lille ‘tarden” som en kamrat ständigt läser det som) i Arsenal. Uppdateringen var ursprungligen tänkt att kosta en smula, men är nu gratis. Sympatiskt, och ett smart sätt av Konami att köpa sig förtroende hos sina kunder.

PES
EA, å sin sida introducerade i och med förra höstens upplaga av FIFA sin Live Season. Den innebär i princip att EA skickar ut sin tolkning av de licensierade lagens form och styrka för dagen till betalande användare. Eller – en liga är gratis. Sen får man glatt betala. Ansatsen är inte ointressant. Men samtidigt är det privatspanande jag nämnde ovan en viktig del av fotbollsspelspelandet för många gamers. Ingen jag känner, och inte heller jag själv, köper rakt av de uppskattningar av spelarnas skicklighet som Konami och EA gör i sina spel, och därför tweakar man gärna dem själv. Oftast är det ett rätt kärt besvär – man får ju det exakt som man vill ha det. Olyckligt nog finns den möjligheten inte längre i FIFA. Varför skulle den det, kan man anta att de har resonerat – det finns ju Live Season att tillgå för att rätta till diskrepanserna! Och där missar man poängen med ett par lagårdslängder.

FIFA 09
Jag gillar Allsvenskan. Jag har till och med ett lag jag brinner för. Givetvis tycker jag att det är kul att ha möjligheten att spela med mitt lag. Eller, ska vi säga, jag tyckte att tanken var väldigt lockande. Men det var innan jag hade spelat själva spelet. När jag gjorde det insåg jag nämligen att de snyggare ansiktsanimationer och mer exakta avbildningar man kommit att förvänta sig av FIFA (behöver jag verkligen tillägga ”jämfört med PES”?) inte riktigt gällde för Allsvenskan. Spelarna har generiska, opersonliga ansikten och hårfärg och frisyr som bara ungefär matchar deras verkliga förebilder. Uppskattningen av spelarnas skicklighet är obalanserad till, så att säga, fördel för de mest kända lagen. Sålunda är AIK starkare än Kalmar och Hammarby mycket bättre än Trelleborg eller Örebro. Oavsett hur verkligheten ser ut. I de mindre kända lagen är laguppställningarna tveksamma, och en spelare som i verkligheten är på sin höjd en bänkvärmare kan vara bäst i laget. Det är inget annat än uselt. Och som lök på laxen saknas möjligheten att redigera.

EA tar en tur i pengabingen
Jag har aldrig köpt det EA-hat som under många år har frodats bland gamers, framför allt på nätet. Det känns fattigt och förenklande att enkom hänvisa till att EA är ett ondskefullt storföretag som endast bryr sig om vinst. Men i fallet FIFA känns beskrivningen inte helt off. Man inriktar sig på casualspelarna och kan cyniskt offra alla som är hardcore än genomsnittet. Man vet att man ändå kommer att fortsätta att sälja mängder av världens mest intensivt marknadsförda fotbollsspel. Det försprång PES haft bland kritikerna håller till och med det på att försvinna.

Det ser mörkt ut för den goda sidan. Men jag ska åtminstone göra vad jag kan. Mitt knappt spelade FIFA 09 går för en billig peng på en begagnatsajt nära dig (ett ex mindre sålt i detaljhandeln!) och jag överger mitt ivrigt uppdaterade PES 2008 för den senaste upplagan. Okej – who’s with me?!

Nostalgifesten fortsätter. Kommer på att jag har mitt gamla NHL 94 liggande och bestämmer mig för att det är en bra idé att riskera att offra en eftermiddag. Och så blir det. Den, tror jag, andra installationen av EA:s hockeyserie är ett av de konsolspel jag tillbringat mest tid med över huvud taget.

Inte mitt hattrick - men ändå
Fem minuter långa perioder, automatiska kedjebyten (så att man kan fokusera på att tackla ned motståndare och målburar vid avblåsningarna – ett ”minispel” som är oändligt mycket roligare än till exempel one-on-one med målisen i de senaste FIFA-spelen. Två nedtacklade motståndare (inklusive målbur) är godkänt, tre är bra, fyra är klart achievement-worthy och fem är världsklass), penalties on och manuell målvakt, givetvis. Jag kör, som alltid, med PittsburghLemieux, Jagr, Larry Murphy – vilka lirare. I första matchen får jag pinsamt smörj av Ottawa med 1-2 efter sudden, i den andra återställer jag ordningen med 4-1 mot ett hårt spelande Hartford, den tredje blir en kathartisk 7-2-viktoria mot Winnipeg Jets och så småningom börjar jag få upp ångan med 8-0 mot Edmonton och 9-1 mot Florida. Tvåsiffrigt får vänta.

A real trouper of a console, I tellz you
Efter en stund har jag både Nintendotumme och tunnelseende. Min trogna AsciiPad börjar gå upp i limningen – en sönderrostad skruv? Får undersöka senare, för tillfället får det duga med en kvick frystejplagning. Och bara. En. Match. Till. För tvåsiffrigt. Den HÄR gången kommer jag att greja det! Tills jag inser att större delen av eftermiddagen har förflutit och det börjar mörkna, Och jag påminns om att jag fortfarande knappt har tagit plasten av mitt NHL 09. De säger ju att det ska vara sjyst. Det bästa, rentav, sedan 94-upplagan. Det låter ju lovande, får man ju säga.

I veckan dök mitt auktionsköpta Super Metroid upp. Jag och min bror köpte spelet på släppdagen för någonstans strax under tusenlappen – fantastiskt vilken toleransnivå vi faktiskt hade på 90-talet – men efter några år lånades spelet ut till någon kompis till brorsan, en kompis som så småningom föll ur bekantskapskretsen. Någonstans där gick vi miste om en bunt gamla favoritspel, däribland första Donkey Kong Country och då Super Metroid. Men nu har den tomma kartongen äntligen fått ett innehåll igen.

smr

For the record – jag håller Super Metroid som min antagligen största spelupplevelse någonsin. Snäppet vassare än A Link to the past, Wind Waker och några gubbspel till. Den kalla men ändå trolska musiken, den serietidningssnygga grafiken, den perfekt stegrade svårighetsgraden och de suveräna bossfighterna gör detta till en fulländad klassiker. Och vilken njutning det är att få sätta tänderna i det igen efter mer än tio år.

Föst raderar jag de gamla sparfilerna – här ska vi inte låta den tidigare ägarens dumheter besudla min spelsamling. Försöker dra mig till minnes hur jag brukade vilja ha kontrollen. Gläds över att jag har möjligheten att välja helt fritt – ingen självklarhet för ett spel från 1994. Jag njuter mig igenom introt och beger mig in i forskningsbasen på Ceres. Det känns som om det var igår, nästan bokstavligen.

samus_l

Långsamt, luktandes på de proverbiala rosorna, tar jag mig ned i Brinstar och hämtar min morphing ball och de första missilerna (och kommer på mig själv att längta efter att så småningom få tag på supermissiler). När jag kommer tillbaka upp till Crateria och går ut från hissrummet rycker jag till av att se två ondsinta space pirates som klättrar på väggarna. Och lite känns det som att jag genom att ha hunnit glömma bort en sån sak kommer att få uppleva en hel del av det här spelet för första gången igen – på samma sätt som jag ofta kommer på mig själv med att vilja se diverse favoritfilmer igen för första gången. Life is sweet.

Fatta värsta sånt klibbet alltså

Ibland tänker jag att min flickvän älskar Keita Takahashi mer än mig. Hon var skeptisk när jag kom hem med en Playstation 2 för några år sen, men hennes skepsis byttes mot koncentrerad spelglädje när jag visade henne We love Katamari. 360:n blev en accepterad möbel (let’s face it – den är inte diskret) i och med julklapps-Mirror’s Edge, men det är först nu, efter att jag gav henne Beautiful Katamari i lördags, som jag kan ana verkligt varma, spirande känslor. Så jag sitter här, bannlyst från att spela Lost & Damned, och tänker svarta tankar om jävla Takahashi. Men så kommer jag på att han ju inte var inblandad alls i Beautiful. Och att spelet verkar vara så kort att jag snart kan få tillbaka min konsol.

En till tanke dyker upp. Takahashi har ju faktiskt släppt ett spel alldeles nyligen – Noby Noby Boy, till PSN. Jag känner igen en öppning för att skaffa en PS3 när jag ser den.

Etiketter: ,