Games & Godis

Posts Tagged ‘peka och klicka

kentuckyroutezero

Solen börjar sänka sig över bergen i bakgrunden. En skåpbil stannar vid en ödslig bensinmack med ett gigantiskt hästhuvud monterat på taket. Den utsökta vektorgafiken och sättet att leka med ljus och silhuetter får mig att tänka det uppenbara ”Limbo korsat med Another World!”, men det kan aldrig vara dåligt.

En man och en hund kliver ur skåpbilen, och går fram till mackföreståndaren, som sitter bekvämt i en stol mellan de båda bensinpumparna. Kentucky Route Zero (hörni, är det okej om jag förkortar det till KRZ?) är artsy intill fåfängans gräns, men etablerar en riktigt lyckad, magiskt realistisk stämning som genomsyrar hela akten (av totalt fem). Spelet låter spelaren själv etablera protagonisten Conways bakgrund genom sina dialogval (eller, möjligen, är alltihop påhitt. Heter han ens Conway? Vad är hans agenda? Det enda vi vet om honom är att vi inte vet något).

Interaktiviteten i övrigt är sparsam. Spelaren flyttar runt Conway och tillåts ibland låta honom interagera med sin omgivning och andra karaktärer. I gengäld får storyn ta plats, så vag och flyktig den är. Varje gång vi lär oss något nytt om spelvärlden eller karaktärerna i den dyker ett knippe nya frågor upp. Men att få closure är inte vad vi är ute efter.

Grafiskt är KRZ utsökt. Det är mörkt, med få ljuskällor. Några få nyanser av grått och brunt. Aldrig färglöst, alltid uttrycksfullt. Höjdpunkten är ett besök på en enslig gård där gränsen mellan verkligt och overkligt tycks flytande. Från det att man lämnar bilen, rör sig upp mot huset, in i det och så småningom tittar på en liten tv – och bortom den? – är kameran fast, men zoomar in för varje steg. Otroligt snyggt.

Det är svårt att inte tänka på Dear Esther, naturligtvis. Det finns flera likheter. Återstår att se om KRZ sammantaget kommer i närheten av det som spelupplevelse. Men det har börjat bra.

Okej, då har farfar på allvar gjort sin efterlängtade äventyrsspelscomeback. Vid tvåsnåret i natt hade jag klarat av första delen i Telltale Games Tales of Monkey Island. Här är några snabba reflektioner (möjligen en liten spoilervarning här).

news_talesofmonkeyisland3

1 – Karibien tycks inte ha förändrats så värst sen mitten av 90-talet. Det är fortfarande befolkat av gravt cyniska typer och fullständiga vettvillingar. Det drivs elakt och roligt med samlarnördar (”Yeah sure, I hate it, but that doesn’t mean I don’t want it!”) och kapten van Winslows torra, sakliga konstateranden om sina interna blödningar är väldigt skojiga. Men om humorn är intakt är det inte lika gott ställt med problemlösningen. Inte så att den är dålig – den är fullt adekvat. Klanderfri. Det är också problemet. I en serie som bygger på humor, och har humorn som en fundamental byggsten i pusslen, krävs det att utvecklarna fortsätter att tänja på gränserna. Här har man nöjt sig med okej, och det är inte riktigt gott nog i min bok.

2 – Fjolliga fransoser-stereotypen kan kanske kännas lite trött. Men den smärtälskande lilla submissive-apan markis De Singe har i labbet väger mer än upp för det. S/M är knappast salongsfähigt i vår vardag, och givetvis än mindre så i den mainstreamkänsliga spelvärlden. De Singes queerapa är ace, och jag vill bara ha mer av honom.

3 – Minspelet. Guybrushs minspel är helt awesome, och det ger verkligen en extra dimension åt dialogerna. När såg jag senast en spelkaraktär leverera ett trovärdigt hånleende? Aldrig, är givetvis när (tycker du att jag har missat något – tveka inte att tipsa). I Monkey Island 2 introducerade Lucasarts iMuse, som anpassade musiken i spelet efter situationen – när Guybrush hamnade i knipa stegrades den, t.ex. Tales är det första spel jag har spelat där karaktärernas minspel hela tiden känns helt on the money. I min spelvärld är det Monkey Island som flyttar fram gränserna.

Sammanfattningsvis – en helt okej start. När jag var klar körde jag igång allra första Secret of Monkey Island igen. Och bara fem minuter in i det spelet hann jag uppleva mer själ än jag gjorde i hela Tales. Vad säger det, att jag är en unken nostalgiker som borde låsa in mig med min gamla nummer av Datormagazin? Nja. Jag skulle snarare säga att källan som är Ron Gilberts Monkey Island-universum är vältappad vid det här laget, och det är bara naturligt att det bästa redan är urdrucket.

Det hindrar inte att jag kan känna ett styng i hjärtat över att aldrig mer få uppleva Red Herring-skämtet för första gången.

lucasartslog

I slutet av förra veckan skapade några poster från Lucasarts officiella twitterfeed en del buzz bland peka och klicka-fans världen över.

Amazing news coming Monday! Super excited! You have no idea how tough it is not to start yelling about it! But it’s secret! Until Monday!

I don’t want to tease, it is just tough not to say anything! I might be tempted, however. Have to think about it over the weekend. 😉

Okay, we will do hints. It is awesome news for our old school fans. (anything more direct might get me in trouble)

Igår fick vi veta vad som dolde sig bakom den självpåtagna peppen: Lucasarts släpper tio gamla titlar på Steam genom ett samarbete med Valve. Loom, The Dig, några Indiana Jones-spel och några Star Wars. Och lite till. Jaha, och? Jag hoppas att Lucasarts förstår att alla vi andra antingen redan har samlingar med allt vi behöver, eller helt enkelt (med viss rätt) sett de här spelen som abandonware och laddat ned dem för att spela med Scumm VM.

monkey-island

Jag tycker att det är lika trevligt som nästa snubbe att det återigen börjar röra på sig en smula i äventyrsspelsvärlden. Men där vi gamers ser en en snar framtid där utgivarna skämmer bort oss med nya coola IP ser de själva oss veteraner med Guybrush Threepwood och Future Wars i ryggraden som välfyllda spargrisar som bara väntar på att länsas. Fokus flyttas följaktligen från utveckling till senkommen exploatering av de gamla kundernas nostalgiska ådra.

Sic transit gloria.

talesofmi_guybrush_concept

lechucks-revenge_box_front_6498x8190Det fanns en tid då äventyrsspelen var den bästa kulturform jag kunde tänka mig. Space Quest. De två första Monkey Island. Lure of the Temptress. Beneath a Steel Sky. Men, som med så mycket annat här i livet, så växte vi isär, äventyrsspelen och jag. Åh, ibland återvände jag till mina gamla favoriter, och LeChuck’s Revenge eller Sam & Max hit the road (nej, jag vet – jag tröttnar heller aldrig på det där introt. ”Frrriends!?”) lyste från skärmen sent om natten i mitt lilla studentrum på Olofshöjd. Men jag gav mig aldrig in på några nya spår. Grim Fandango passerade praktiskt taget obemärkt förbi, liksom Blade Runner. ”De tar för mycket tid”, intalade jag mig. ”Jag håller mig till Civ, första GTA, NHL ’98. Grejer jag kan ge tjugo minuter i stöten och sen glömma.” Yeah. Visst – jag hade en hyfsat stressig tillvaro. Studier. Fester. The whole enchilada. Men mina tjugominutersnöjen med Civ 2 och Championship Manager 97/98 – och senare banaliteter som The Sims – spillde gärna över i flera timmar långa nattsittningar som spolierade både studier och socialt liv. Men på något sätt var det bestämt – inga äventyrsspel. Parasite Eve kan verka hur lockande det vill, det kommer inte över min tröskel. Så – är då Peter Forsberg roten till allt ont? Nej. Man kan tro det, det finns mycket som pekar på det, men faktiskt – nej. Ibland sätter man helt enkelt upp principer för sig själv som man vägrar ruckar på, hur bisarra och dåligt grundade de än är.

gamesvsgrim3

Så varför sitter jag här och grinar över det här nu, tio år senare? Well, jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till mina äventyrsspelen. Jag läser om dem , jag ser trailers och youtubeklipp, någon enstaka gång köper jag dem – men de spelas aldrig. Hur länge har The Longest Journey legat i hyllan och samlat damm? Grim Fandango? Samtidigt som jag uppenbarligen har tid att spela mediokra dussinspel.

Nej. Det måste bli ändring här. Watch this space.

För en knapp månad sen skrev C-J på Blog ‘em up om Sierras slutliga fall. För alla oss som var med på det glada 80-talet var det läsning som smärtade i bröstet. Leisure Suit Larry-, King’s Quest- och Police Quest-serierna var viktiga milstolpar för oss unga gamers. Vi hade sett Super Mario, Spy Hunter och IK+, och vi hade hört talas om det där som Infocom höll på med. Men Sierras spel var något helt nytt. Grafiken var en primitiv fejk-3D och gränssnittet helt textbaserat, och det kändes outsägligt sci-fi. Borta var de rigida mallar vi var vana vid – detta var full frihet. Man kunde göra vad som helst. Förutsatt att det rymdes inom spelets snäva syntax, givetvis. Illusionen var ju egentligen inte särskilt bra, men vi föll så gärna för den.

Nu är Sierra dött och begravet. Deras ande lever vidare på sajter som Sierra Forums (och i gamerhjärtan överallt), och de gamla spelen finns tillgängliga i trevliga samlingar. Men någon ny publik finner man knappast, och Sierraspelen har givetvis sedan länge hotat att enkom vara en affär för allt äldre nördar och deras flyende hårfästen.

Entré: holländaren Martin Kool.

multiplayer_sq

Med sitt projekt Sarien.net (med undertiteln ”Instant Adventure Gaming”) har han konverterat ett antal klassiska Sierra-spel så att de finns tillgängliga i Flash direkt i browsern. Tala om peka och klicka! Utgångsläget har uppdaterats, så att du förutom din egen avatar även ser andra spelares avatarer på skärmen. Bakgrunden är då gemensam, men inte objekten – spolar du på bartoaletten i Larry så dör din avatar, men inte de eventuella andra avatarer som befinner sig i rummet. Dessutom, och detta är fyndigt, ser du alla kommandon de andra spelarna ger. När min Larry förtvivlat kände hjärtat ge upp av syrebrist inne på WC:t stod en annan Larry bredvid och beordrade datorn ”open motherfucking door”. Givetvis kan man också välja att spela helt solo. Man kan också välja att skippa textkommandon och istället använda det enkla peka- och klickagränssnitt som Kool tagit fram.

Tillgängliga spel är för närvarande Space Quest (1986), Space Quest II (1987), Police Quest (1987), Leisure Suit Larry (1987) och ett licensspel Sierra gjorde för Disney, The Black Cauldron (1986). Endast de tidiga CGA-/EGA-spelen, alltså. Uppgift saknas om när (om) King’s Quest I-III, Gold Rush och Manhunter kan komma att dyka upp. Bara utsikten att de kan komma att göra det är väldigt kittlande.

Allt är nu inte klockrent med Kools Flash-emuleringar. Grafiken laggar rejält, och en del kommandon vill inte fungera. Enligt infon på Sarien.net kan spelen rentav få din browser att krascha ibland. Men det är detaljer. Det viktiga i sammanhanget är att spelen är mer lättillgängliga än de varit på länge. Inga installationer, inget strul – bara surfa in på sajten, klicka på ditt favoritspel och kör. Som exempel på ett interaktivt museum är det så bra och inbjudande att jag nästan blir tårögd – och än mer så blir jag av den strålande kulturgärningen i sig.

Uppdatering: C-J skriver om Kools projekt på Blog ‘em up.