Let’s talk about games, baby

Posted by: Peter on: 17 mars 2009

• In: Games
• 7 Comments

I kvällens Debatt skulle det handla om datorspel – i dyningarna av den diskussion som förutsägbart dykt upp efter den tragiska skjutningen i Tyskland. Men mycket till konstruktiv debatt blev det väl inte, va.

Janne Josefsson som den heligt indignerade moderatorn gav en mossig Anders Bergsten fritt spelrum att högljutt sörja sin generations oklanderliga värderingars drunkningsdöd i samtidens moraliska septiktank (”Man får poäng när man sparkar på huvet!”). Jag skulle kunna fortsätta raljera över dessa vilsna farbröder och deras respektive mentala ålderskrämpor tills chocobosarna kommer hemskuttandes, men det tjänar knappast något till. Tyvärr gjorde inte heller den andra sidans argument det, trots att det var upplagt för att en gång för alla tillintetgöra de vanföreställningar om den kanske mest inflytelserika samtida kulturformen som anakronistiskt tillåts härja i allt från fikarum till plenisalen.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gjorde ett bra försök, men lyckades inte riktigt klippa igenom de – granted – tumstjocka sjok av spindelväv som omger de här åldrande männen och deras ingrodda åsikter. Vare sig Pegi eller hänvisningar till skadlig verkan av illegal nedladdning bet riktigt, och så småningom föll Per in i att diskutera på Josefssons och Bergstens villkor. Kudos för bra jämförelse mellan det omtalat råa våldet i Manhunt och det i senaste blockbustern i James Bond-franchisen. Den senare självklar familjeunderhållning för alla över 15, den förra ett suspekt särintresse även för de som har åldern – 18, inte 15 – inne.

Bloggaren Hanna Fridén introducerade ett potentiellt intressant resonemang om vad som händer när man väver samman sex och våld i spel, men det gavs inte riktigt det utrymme det förtjänade. Den tråden kunde ha utvecklats gett en annan lyster åt den här debatten.

En annan som gjorde ett gott intryck var läkaren och hjärnforskaren Per Hamid Ghatan, som faktiskt gjorde ett seriöst försök att ta in flera perspektiv i sitt resonemang, och även hänvisade till (visserligen inte namngivna) forskningsrapporter om psykologisk och fysiologisk påverkan av spelande. Men inte heller han lyckades styra upp det här styltiga spektaklet från den svartvitgrumliga fars det från början var dömt att urarta i.

Den tråkiga slutsatsen är väl helt enkelt den att spel fortfarande har en väldigt lång väg att gå för att accepteras som en kulturform bland andra. Och innan det sker kommer det att vara fortsatt svårt att verkligen se identifiera, diskutera och hantera de moraliska problem – rasism, sexism, etc. – som de facto finns i spelbranschen idag. Det är helt enkelt för enkelt att avfärda kritikerna.

Uppdatering: C-J följer ekot från förr i ett lysande inlägg på Blog ‘em up. Skynda och läs.

Etiketter: moralpanik, våld