Games & Godis

Posts Tagged ‘sexism

Det här gjorde mig ledsen på riktigt. Jag har nu ännu inte själv sett avsnittet i fråga, eftersom jag (gasp) inte ens har sett klart första säsongen av Girls. Men jag känner inte heller att det behövs för att uttala mig.

Det handlar om hur Lena Dunham antas vara för ful för att det ska vara trovärdigt att Patrick Wilsons stilige doktor skulle vilja ha henne. En första reaktion är naturligtvis det ogina i att Woody Allen, denne krumme lille spelevink, genom åren har haft drösvis med gudinnelika kvinnor som kastat sig för hans fötter i (liksom i Dunhams fall) hans egna verk. Katherine Heigl som faller för (eller kanske nöjer sig med) Seth Rogens punschige slacker i Knocked Up är en annan given referens. Män är aldrig för fula för att få ens de mest fantastiska kvinnor.

Men om vi tittar förbi detta trots allt aningen dubiösa motargument mot det hat och förakt som nu (igen!) väller upp mot Lena Dunham framstår än tydligare det allra sorgligaste med den här soppan: den är baserad på antagandet att attraktion endast beror på dimensionen (konventionell) skönhet. Vad hände med resten? Det där vi brukar kalla kemi? Från andra fysiska kvaliteter som röst och doft till humor och intelligens? Bara att ha gemensamma intressen kan vara utgångspunkten för gemensam attraktion. Men alla dessa vuxna människor som citeras hos Jezebel är beredda att sätta sin trovärdighet på spel för att stenhårt driva tesen att utseende är dealmaker och dealbreaker.

Det är så djupt ledsamt.

Etiketter: ,

Den dansade en sommar, Deep Silvers Europa- och Australienexklusiva specialutgåva av Dead Island: Riptide. Och med sommar menar jag att det i tisdags mättes upp säsongens hittills högsta temperaturer i Brisbane, Australien.

Oförblommerad sexism i spelbranschen är sannerligen inget nytt. Snarare är det frånvaron av sådan som sticker ut. Ändå är somliga uttryck för branschens sjaskiga kvinnosyn grövre än andra. Den specialutgåva som utannonserades i förra veckan kvalar enkelt in bland dessa. Det rör sig alltså om en blodig, stympad, armlös kvinnotorso. Fläckad av blod, och med såväl ytliga sår som blottade revben och utstickande benpipor, men med ett par väl tilltagna och synbarligen intakta bröst hjälpligt dolda bakom en Union Jack-mönstrad bikinitopp. I nederkanten syns även en del av en matchande bikinitrosa.

Budskapet framgår väl ganska tydligt: även i döden (eller, i det här fallet, o-döden) ska kvinnokroppen sexualiseras. Kvinnan ska visas upp som trofé, och dessutom berövas såväl personlighet (huvud) som agens (armar).

En borde väl inte vara överraskad. Dead Island-franchisen har ju redan tidigare varit i blåsväder i samband med att en företagsam gamer upptäckte att den upplåsbara förmågan ”Gender Wars” (som låter protagonisten göra dubbel skada på fiender av motsatt kön – i sig en ganska vrickad idé) under utvecklingsstadiet gått under namnet ”Feminist Whore”. Den som har brytt sig om att spela originalspelet vet också att bland de talrika zombies en som spelare möter förekommer både män och kvinnor – men de skiljer sig åt på så vis att männen är unga, gamla, tjocka, smala, you name it, medan kvinnorna i princip enbart är unga, smala och klädda i små bikinis. For your viewing pleasure, he he he. Av de fyra valbara protagonisterna är den mest balanserade (och därmed det självklara valet för en som spelar det för första gången) givetvis en man.

Sedan reaktionerna på nätet antagit stormstyrka på bara några timmar efter utanonnseringen – ett välgörande sundhetstecken – gjorde Deep Silver en s.k. pudel och gick ut med en officiell ursäkt, som intressant nog inte specificerade huruvida produkten faktiskt skulle dras in eller inte (det framgår inte heller huruvida Deep Silver begriper varför så många blev så upprörda, men det är väl helt i linje med deras framtoning i övrigt).

Spelbranschen har massor av problem, och sexismen är rimligen det största av dem. Eftersom det i undersökning efter undersökning har etablerats att i princip lika många kvinnor som män spelar tv- och dataspel alienerar nämligen branschen med sin generellt skeva attityd till jämställdhet minst halva målgruppen. Det håller naturligtvis inte vare sig på kort eller lång sikt (jodå, det finns de som inte klagar, men vi kanske kan komma överens om att försöka tänka bort dem). Att stora branschaktörer 2013 försätter sig i en situation som denna är lika obegripligt som det är oförlåtligt.

Den här specialutgåvan har gått från idé till färdig produkt via utvecklare, fokusgrupper, mellanchefer och formgivare, och på något sätt lyckas Deep Silver ändå med konststycket att ha sämre självcensur än Rob Reiners påhittade Polymer Records hade för snart 30 år sen. Fundera på vad det betyder.

Gårdagens dataspelsgala lämnade mig splittrad. Jag har fortfarande en liten sol i magen efter att ha samtalat med de trevliga Blog ‘em up-gossarna Jimmy och Micke, samt Henrik, som bl.a. driver Nibelung Valesti och nättidningen DeCulture, och hunnit morsa på bl.a. genomtrevlige Martin Lindell. Men en detalj kastar en trist skugga över trevligheterna. Den som alls har rört sig i spelbloggosfären under dagen har redan läst om den beklämmande galaintroduktionen där, för att parafrasera mig själv, fyra tjejer i skimpy outfits dansade sexigt till Balkantechno, vilket möttes av brunstiga råmanden från såväl återförsäljarna på raden framför som spelutvecklarna bakom. Att vi sedan blev uppskopade av Christer Engströms smeksamma baryton i en smått fantastisk cover på Shirley Bassey hjälpte tyvärr inte.

Har vi inte kommit längre än så här 2010? Det blir avsevärt svårare att försvara spelbranschen mot oinsatt kritik när den envisas med att skämma ut sig på det här viset. Vad man visar upp för omvärlden är att man fortfarande inte vill komma ut ur pojkrummen, att man inte vill göra upp med ens de segaste fördomarna om spelbranschen som en i första, andra och tredje hand unket manlig angelägenhet. Det enda positiva med eländet var väl att det tycks ha fått Rydling äntligen vaknade ur sin bloggkoma. Hur fint det än är väger det dock inte riktigt upp nesan.

Men det finns kanske ändå hopp. Priset till årets bästa spelbloggare från Level7.nu gick nämligen till ingen mindre än Xboxflickan. Det är ett sträckt långfinger till de haters som desperat försöker få spelbranschen att förbli en illa ventilerad herrklubb. Under de kanske 18 månader som jag har följt bloggen har Angelica gått från klarhet till klarhet, och lyckas förmedla en enorm spelglädje utan att bindas av de trista förväntningar som tycks genomsyra spelvärlden. Göra Megaman i pärlplattor eller såga itu folk i Gears of War 2? Varför begränsa sig när man kan göra båda! Med humor, charm och en befriande chosefrihet har hon bloggat sig rakt in i Spelsveriges hjärtan. Väldigt roligt, och väldigt välförtjänt. Dessutom: en amatörbloggare slog ut heltidsskribenterna – eat that!

Resten av galan var business as usual. Priserna delades ut i ett föredömligt högt tempo, och framför allt Activision och Nordisk Film var flitiga besökare på scen för Modern Warfare 2 (Årets Lansering, Årets online samt Folkets val) respektive Uncharted 2 (Årets action samt Årets spel). Överraskningarna var få (Dragon Age Årets rollspel? Och FIFA 10 Årets sportspel?? YOU DON’T SAY), möjligen var Scribblenauts en liten outsider som Årets barnspel.

Nu vill du förstås läsa och se mer om galan! Det gör du lämpligen på följande länkar: Aftonbladet TV – Blog ‘em up (vars rubbe jag snodde utan att märka det. Ledsen, Jimmy!) AriezAgletDiscordia

Coast_2_CoastPlöstligt försvann den där stekande sommarsolen. Dags att stoppa in täcket i påslakanet igen, inte längre ha alla fönster på vid gavel och kanske rentav få sig lite sömn om nätterna, för en gångs skull. Puh. Men fördelarna med det regniga, grå vädret glömmer vi fort. Vi längtar tillbaka till värmen, till solen, till sorglösheten. Och det är där Outrun 2006 – Coast 2 Coast kommer in.

Coast 2 Coast var uppföljaren till, och vidareutvecklingen av Outrun 2 (konsolexklusivt för Xbox) från 2003, som gjorde spelet tillgängligt även för de som höll sig till PS2, PSP och PC.

Ingen spelserie har någonsin definierat sommaren så som Outrun med sina soldränkta highways. Inte Everybody’s Golf, inte Summer Games, inte Wonder Boy, inte ens Super Mario Sunshine, uh-uh. Ingen kommer i närheten. Och inte ens den bittraste cyniker kan förneka kraftfullheten i Segas 80-talsidealiserade tolkning av Kaliforniens motorvägar.

outrun2006c2c

Vi pratar inte om saker som ”bilfysik” eller ”körkänsla” i Outrun-spelen. Detta är renodlad arkadracing av Guds nåde. Realismen är varken närvarande eller önskad. I stället far ens röda Testarossa fram och tillbaka över skärmen utan att få bredställ – utom när man själv vill. Då är å andra sidan bredställen så sinnessjuka att de får Ridge Racer att framstå som Forza 2.

En annan sida hos Outrun som är lätt att glömma är att det också är väldigt sexistiskt. Föraren är alltid en man, och bredvid sig har han en spånig blondin. Period. Du kan välja nationalitet och rentav stjärntecken, men inte kön. Den kvinnliga passagerarens deltagande begränsar sig till förtjusta utrop (och avgivande av små röda hjärtan – det enda retrogulliga i den här historien) när man åker förbi en rival, ilsket gråtande och bultande med nävarna mot föraren när de inte når en checkpoint innan tiden är ute, och då och då små utrop som ”How far are you gonna take me?” och ”I wanna go far away!” (Yeah, I’d like to double her entendre!). Jag antar att utvecklarna Sumo Digital ville ha samma småkorkade happy-go-lucky-anda som i det första spelet och tyckte att blondingrejen var en viktig del av den stämningen. Vän av ordning kanske skulle säga att den sortens misogyni redan på 80-talet var mer daterad än originalets grafik är idag.

outrun_2006_xbox_08

Kan man bortse från det går det att ha kul med spelet. Vare sig man vanligtvis gillar racingspel eller inte så sitter man snart där och försöker skala av hundradelar i kurvorna, plötsligt knappt medveten om den oexakta fysiken och villigt glömmande somliga anakronismer, med blicken långt fram på vägen, översköljd av solen, farten och alla de vackra färgerna.