Games & Godis

Posts Tagged ‘retro

648957-ccc2_largeDet här är nästan för mycket. Nostalgifaktorn blir smått kvävande. Capcom brände förvisso sitt bästa krut på den första samlingen, men här finns mycket kvar att dregla över. 20 av din ungdoms arkadfavoriter, med fria credits. Woohoo!

Den här sortens samlingar blir tyvärr ofta bara liggande. Man blir överväldigad av nostalgi, provar sina favoriter ett par gånger, och lägger sedan spelet underst i högen. Det är i korta drag vad jag gjorde efter att jag skaffade det här för, vad kan det ha varit, drygt tre år sen. Men jag har också märkt att varje gång jag plockar fram det undrar jag varför jag inte gör det oftare.

Strider är den självklara medelpunkten. En ikonisk sidscrollande beat ‘em up med stil och attityd frustande ur öronen. Snyggt småstyltiga animationer mot serietidningsliknande – och väldigt vackra – bakgrunder. Goichi Suda lär ju ha hämtat en del idéer och inspiration härifrån. Häftig spelmekanik med snudd på sömlösa växlingar mellan klättrande, hoppande och springande (och dödande). Ofattbart coolt 1989 – classy retrokul idag.

strider-10

Min egen favorit är The Speed Rumbler (eller Rush & Crash som det – lite ärtigare – hette i mina tidiga tonårs arkadhallar) . En orättvist bortglömd klassiker. Som hjälten Super Joe (känd från Commando och givetvis Bionic Commando, men här återigen utan sin bioniska teleskoparm) kommer du sladdande hem en dag och hittar en lapp, fäst på väggen med en pil: ”In the 21st century, there is a terrorist group that attacks small towns. With only 24 hours left, your goal is to free your family and bring peace back to your home town”. Jag skulle säga, typ, Norman Mailer-klass – om än väl informativt och rentav peppande för att vara en klassisk skurklapp. Som av en händelse är lappen undertecknad ”Zapper” och innehåller också en skissad karta (läs: ett rakt streck med städer utmärkta likt pärlor i ett halsband) som leder från din hemstad Peace Village till ondskans hemvist på jorden, Zap Town. …Groovy.

b_2277

Det är kanske inte direkt Ghosts ‘n Goblins-svårt, men det är ändå en hyfsad utmaning, särskilt som du hela tiden är under intensiv attack från minst ett par stångande motståndarbilar och några killar till fots med gevär. Dessutom dyker det allt som oftast upp tanks eller pansarbilar som är väldigt tuffa att ta sig förbi. Du styr bilen som du ser den på skärmen – alltså, för att köra uppåt på skärmen trycker du spaken uppåt, oavsett i vilken riktning bilden befinner sig. En liten omställning för oss som spelat original-GTA och, tja, Super Cars 2/R.C. Pro Am/Nitro till leda. Ändå – ett retrospel som verkligen funkar.

Captain Commando är en väldigt rar Final Fight-klon. Som Captain Commando eller någon av hans tre vänner – en mumie med knivar, en ninja eller en bebis med man-sized exosuperdräkt – ska du rumla och spöa dig fram genom horder av bovar som ser ut som något ur en parodi på en David Lee Roth-video från 1987. Det är givetvis rasande kompetent underhållning.

Magic Sword, King of Dragons och Knights of the Round (”Round”? Round vadå?) är fantasybrawlers med rollspelsinslag, som är nog så trevliga att fördriva tiden med men mest av allt får mig att sakna Taitos klassiker Cadash. Är det nu jag ska säga att jag överväger att börja jaga ett import-ex av Taito Memories Vol. 2?

648957-ccc2_largeDet här är nästan för mycket. Nostalgifaktorn blir smått kvävande. Capcom brände förvisso sitt bästa krut på den första samlingen, men här finns mycket kvar att dregla över. 20 av din ungdoms arkadfavoriter, med fria credits. Woohoo!

Den här sortens samlingar blir tyvärr ofta bara liggande. Man blir överväldigad av nostalgi, provar sina favoriter ett par gånger, och lägger sedan spelet underst i högen. Det är i korta drag vad jag gjorde efter att jag skaffade det här för, vad kan det ha varit, drygt tre år sen. Men jag har också märkt att varje gång jag plockar fram det undrar jag varför jag inte gör det oftare.

Strider är den självklara medelpunkten. En ikonisk sidscrollande beat ‘em up med stil och attityd frustande ur öronen. Snyggt småstyltiga animationer mot serietidningsliknande – och väldigt vackra – bakgrunder. Goichi Suda lär ju ha hämtat en del idéer och inspiration härifrån. Häftig spelmekanik med snudd på sömlösa växlingar mellan klättrande, hoppande och springande (och dödande). Ofattbart coolt 1989 – classy retrokul idag.

strider-10

Min egen favorit är The Speed Rumbler (eller Rush & Crash som det – lite ärtigare – hette i mina tidiga tonårs arkadhallar) . En orättvist bortglömd klassiker. Som hjälten Super Joe (känd från Commando och givetvis Bionic Commando, men här återigen utan sin bioniska teleskoparm) kommer du sladdande hem en dag och hittar en lapp, fäst på väggen med en pil: ”In the 21st century, there is a terrorist group that attacks small towns. With only 24 hours left, your goal is to free your family and bring peace back to your home town”. Jag skulle säga, typ, Norman Mailer-klass – om än väl informativt och rentav peppande för att vara en klassisk skurklapp. Som av en händelse är lappen undertecknad ”Zapper” och innehåller också en skissad karta (läs: ett rakt streck med städer utmärkta likt pärlor i ett halsband) som leder från din hemstad Peace Village till ondskans hemvist på jorden, Zap Town. …Groovy.

b_2277

Det är kanske inte direkt Ghosts ‘n Goblins-svårt, men det är ändå en hyfsad utmaning, särskilt som du hela tiden är under intensiv attack från minst ett par stångande motståndarbilar och några killar till fots med gevär. Dessutom dyker det allt som oftast upp tanks eller pansarbilar som är väldigt tuffa att ta sig förbi. Du styr bilen som du ser den på skärmen – alltså, för att köra uppåt på skärmen trycker du spaken uppåt, oavsett i vilken riktning bilden befinner sig. En liten omställning för oss som spelat original-GTA och, tja, Super Cars 2/R.C. Pro Am/Nitro till leda. Ändå – ett retrospel som verkligen funkar.

Captain Commando är en väldigt rar Final Fight-klon. Som Captain Commando eller någon av hans tre vänner – en mumie med knivar, en ninja eller en bebis med man-sized exosuperdräkt – ska du rumla och spöa dig fram genom horder av bovar som ser ut som något ur en parodi på en David Lee Roth-video från 1987. Det är givetvis rasande kompetent underhållning.

Magic Sword, King of Dragons och Knights of the Round (”Round”? Round vadå?) är fantasybrawlers med rollspelsinslag, som är nog så trevliga att fördriva tiden med men mest av allt får mig att sakna Taitos klassiker Cadash. Är det nu jag ska säga att jag överväger att bärja jaga ett import-ex av Taito Memories Vol. 2?

sony-ps2-update

Den förra generationens spelkonsoler mår utmärkt – åtminstone de som tillverkats av Sony. Playstation 2 slog GameCube och Xbox på fingrarna rejält i förra ronden, och har haft en sådan särställning att den så sent som 2006 rentav sålde bättre än Xbox 360 på dess hemmamarknad. Att konsollen då kostade en fjärdedel av 360:s pris och hade ett enormt spelutbud kan givetvis ha spelat in, men Sony har också konsekvent stöttat sin gamla succé, och PS2 har förblivit en stabil plattform. Den stora förändringen har bestått i att både utvecklarna och hardcorespelarna har gått vidare till currentgen-konsolerna, medan PS2 har kommit att bli en viktig casual-plattform – bland dagens storsäljare till PS2 märks främst Buzz!, Singstar och Guitar Hero/Rock Band i olika versioner, samt de stora sportlicenserna och breda, väl marknadsförda grejer – för närvarande t.ex. Ghostbusters och senaste Transformers.

De spel som kommer unikt till PS2 är allt färre. I höstas dök Yakuza 2 upp, och det droppar fortfarande in en del JRPG, med Shin Megami Tensei-serien i spetsen.

Så vad händer framöver med konsolen? När slutar utvecklarna helt att bry sig? Hur länge kommer Sony att fortsätta ge stöd? Vid det senaste årsskiftet kunde Sony notera totalt 136 miljoner sålda PS2 världen över – en siffra som känns lika oslagbar som den för Michael Jacksons Thriller i musikvärlden (även om siffran inte är helt okontroversiell). Tidigare i år meddelade Sony att PS2:s livscykel åtminstone kommer att omfatta både 2009 och 2010 – då maskinen fyller tio år, en förbluffande siffra som ytterligare understryker konsolens unicitet. Men håller den sig flytande på egna meriter? När Sony väl har börjat få ordning på försäljningsmarginalerna på PS3 – kommer det då fortfarande vara intressant att stötta den åldrande PS2:an?

fahrenheit_5

Själv använder jag alltmer sällan min gamla slimmade PS2. Ändå har jag en hel hög grejer som jag inte känner mig färdig med. Final Fantasy XII, The Warriors, Ico, Black (jodå, det förtjänar mer kärlek än det brukar få) och Psychonauts är alla spelade men inte genomspelade, och God of War, Syberia II, Fahrenheit, Ōkami och Shadow of the Colossus är alla så gott som helt ospelade (det är så lätt hänt att spel man köper hem bara blir liggande…). Med en lång, het sommar framför mig tror jag dock att det är nu deras chans kommer. För vad är väl solsken och bad mot lite friklättring eller en sval skogspromenad?

För en knapp månad sen skrev C-J på Blog ‘em up om Sierras slutliga fall. För alla oss som var med på det glada 80-talet var det läsning som smärtade i bröstet. Leisure Suit Larry-, King’s Quest- och Police Quest-serierna var viktiga milstolpar för oss unga gamers. Vi hade sett Super Mario, Spy Hunter och IK+, och vi hade hört talas om det där som Infocom höll på med. Men Sierras spel var något helt nytt. Grafiken var en primitiv fejk-3D och gränssnittet helt textbaserat, och det kändes outsägligt sci-fi. Borta var de rigida mallar vi var vana vid – detta var full frihet. Man kunde göra vad som helst. Förutsatt att det rymdes inom spelets snäva syntax, givetvis. Illusionen var ju egentligen inte särskilt bra, men vi föll så gärna för den.

Nu är Sierra dött och begravet. Deras ande lever vidare på sajter som Sierra Forums (och i gamerhjärtan överallt), och de gamla spelen finns tillgängliga i trevliga samlingar. Men någon ny publik finner man knappast, och Sierraspelen har givetvis sedan länge hotat att enkom vara en affär för allt äldre nördar och deras flyende hårfästen.

Entré: holländaren Martin Kool.

multiplayer_sq

Med sitt projekt Sarien.net (med undertiteln ”Instant Adventure Gaming”) har han konverterat ett antal klassiska Sierra-spel så att de finns tillgängliga i Flash direkt i browsern. Tala om peka och klicka! Utgångsläget har uppdaterats, så att du förutom din egen avatar även ser andra spelares avatarer på skärmen. Bakgrunden är då gemensam, men inte objekten – spolar du på bartoaletten i Larry så dör din avatar, men inte de eventuella andra avatarer som befinner sig i rummet. Dessutom, och detta är fyndigt, ser du alla kommandon de andra spelarna ger. När min Larry förtvivlat kände hjärtat ge upp av syrebrist inne på WC:t stod en annan Larry bredvid och beordrade datorn ”open motherfucking door”. Givetvis kan man också välja att spela helt solo. Man kan också välja att skippa textkommandon och istället använda det enkla peka- och klickagränssnitt som Kool tagit fram.

Tillgängliga spel är för närvarande Space Quest (1986), Space Quest II (1987), Police Quest (1987), Leisure Suit Larry (1987) och ett licensspel Sierra gjorde för Disney, The Black Cauldron (1986). Endast de tidiga CGA-/EGA-spelen, alltså. Uppgift saknas om när (om) King’s Quest I-III, Gold Rush och Manhunter kan komma att dyka upp. Bara utsikten att de kan komma att göra det är väldigt kittlande.

Allt är nu inte klockrent med Kools Flash-emuleringar. Grafiken laggar rejält, och en del kommandon vill inte fungera. Enligt infon på Sarien.net kan spelen rentav få din browser att krascha ibland. Men det är detaljer. Det viktiga i sammanhanget är att spelen är mer lättillgängliga än de varit på länge. Inga installationer, inget strul – bara surfa in på sajten, klicka på ditt favoritspel och kör. Som exempel på ett interaktivt museum är det så bra och inbjudande att jag nästan blir tårögd – och än mer så blir jag av den strålande kulturgärningen i sig.

Uppdatering: C-J skriver om Kools projekt på Blog ‘em up.

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090303]

Vi var till slut och såg Aronofskys fantastiska ”The Wrestler” i kväll (det är för övrigt vetenskapligt bevisat: Mickey Rourke blev fucking RÅNAD). Knappa två timmars solid filmkonst. Underbart.

Smått underbart verkade också det gamla NES-spel som The Ram ägnar några minuter åt under en avslagen eftermiddag tillsammans med en halvintresserad grabb från grannskapet som hellre sitter och pratar om Call of Duty 4 (Och The Ram ba ”What? Call it duty for?”) än wrestlar med kantiga 8-bitarsgubbar. Och faktum är att det inte är något snabbt ihopsatt filmklipp vi ser på skärmen, utan faktiskt ett riktigt, fungerande spel, framtaget av Kristyn Hume (grafik) och Randall Furino (programmering) (och med musik av Joel Feinberg), eftersom regissör Aronofsky ville att skådespelarna de facto skulle spela ett tv-spel i stället för att låtsas spela. Autencitet över allt annat.

Wrestle Jam 88
Så Hume och Furino fick lägga ett antal veckor på att ta fram ett rudimentärt 8-bitarsspel med allt vad det innebar av anpassning av handkontroller och medveten konstruktion av tidsenligt småkorkad AI. Resultatet är, åtminstone i filmen, snudd på klockrent. Och bara själva tanken med att ta fram ett eget spel för en 45 sekunder lång (briljant!) filmsekvens i en film med väldigt tajt budget – det är sånt som får en blödig mogengamers ögon att tåras.

[Den intresserade kan läsa mer om produktionen av Wrestle Jam ’88 på Kotaku]

Etiketter: , ,

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090222]

Nostalgifesten fortsätter. Kommer på att jag har mitt gamla NHL 94 liggande och bestämmer mig för att det är en bra idé att riskera att offra en eftermiddag. Och så blir det. Den, tror jag, andra installationen av EA:s hockeyserie är ett av de konsolspel jag tillbringat mest tid med över huvud taget.

Inte mitt hattrick - men ändå
Fem minuter långa perioder, automatiska kedjebyten (så att man kan fokusera på att tackla ned motståndare och målburar vid avblåsningarna – ett ”minispel” som är oändligt mycket roligare än till exempel one-on-one med målisen i de senaste Fifaspelen. Två nedtacklade motståndare (inklusive målbur) är godkänt, tre är bra, fyra är klart achievement-worthy och fem är världsklass), penalties on och manuell målvakt, givetvis. Jag kör, som alltid, med Pittsburgh – Lemieux, Jagr, Larry Murphy – vilka lirare. I första matchen får jag pinsamt smörj av Ottawa med 1-2 efter sudden, i den andra återställer jag ordningen med 4-1 mot ett hårt spelande Hartford, den tredje blir en kathartisk 7-2-viktoria mot Winnipeg Jets och så småningom börjar jag få upp ångan med 8-0 mot Edmonton och 9-1 mot Florida. Tvåsiffrigt får vänta.

A real trouper of a console, I tellz you
Efter en stund har jag både Nintendotumme och tunnelseende. Min trogna AsciiPad börjar gå upp i limningen – en sönderrostad skruv? Får undersöka senare, för tillfället får det duga med en kvick frystejplagning. Och bara. En. Match. Till. För tvåsiffrigt. Den HÄR gången kommer jag att greja det! Tills jag inser att större delen av eftermiddagen har förflutit och det börjar mörkna, Och jag påminns om att jag fortfarande knappt har tagit plasten av mitt NHL 09. De säger ju att det ska vara sjyst. Det bästa, rentav, sedan 94-upplagan. Det låter ju lovande, får man ju säga.

Etiketter: , ,

[Ursprungligen publicerat på gamesgodis.blogg.se 090221]

I veckan dök mitt auktionsköpta Super Metroid upp. Jag och min bror köpte spelet på släppdagen för någonstans strax under tusenlappen – fantastiskt vilken toleransnivå vi faktiskt hade på 90-talet – men efter några år lånades spelet ut till någon kompis till brorsan, en kompis som så småningom föll ur bekantskapskretsen. Någonstans där gick vi miste om en bunt gamla favoritspel, däribland första Donkey Kong Country och då Super Metroid. Men nu har den tomma kartongen äntligen fått ett innehåll igen.

smr
For the record – jag håller Super Metroid som min antagligen största spelupplevelse någonsin. Snäppet vassare än A Link to the past, Wind Waker och några gubbspel till. Den kalla men ändå trolska musiken, den serietidningssnygga grafiken, den perfekt stegrade svårighetsgraden och de suveräna bossfighterna gör detta till en fulländad klassiker. Och vilken njutning det är att få sätta tänderna i det igen efter mer än tio år.

Föst raderar jag de gamla sparfilerna – här ska vi inte låta den tidigare ägarens dumheter besudla min spelsamling. Försöker dra mig till minnes hur jag brukade vilja ha kontrollen. Gläds över att jag har möjligheten att välja helt fritt – ingen självklarhet för ett spel från 1994. Jag njuter mig igenom introt och beger mig in i forskningsbasen på Ceres. Det känns som om det var igår, nästan bokstavligen.

samus_l
Långsamt, luktandes på de proverbiala rosorna, tar jag mig ned i Brinstar och hämtar min morphing ball och de första missilerna (och kommer på mig själv att längta efter att så småningom få tag på supermissiler). När jag kommer tillbaka upp till Crateria och går ut från hissrummet rycker jag till av att se två ondsinta space pirates som klättrar på väggarna. Och lite känns det som att jag genom att ha hunnit glömma bort en sån sak kommer att få uppleva en hel del av det här spelet för första gången igen – på samma sätt som jag ofta kommer på mig själv med att vilja se diverse favoritfilmer igen för första gången. Life is sweet.

Etiketter: , ,