Games & Godis

De senaste veckorna har vi haft en intressant debatt i Spelsverige (och framför allt i spelbloggosfären) om sexism och kvinnors situation i spelbranschen, både som producenter och som konsumenter. Och det är sannerligen en debatt värd att föras. Jag har själv deltagit i den här debatten, och känner att det är dags för lite synpunkter ur mitt eget – manliga – perspektiv.

Teresa Axner ägnade härom dagen ett inlägg på Roleplaying is so gay åt att svara på frågan vad män ska med jämställdhet till. What’s in it for us?

Well – som man och gamer tillhör jag den stora generella målgruppen för en herrans massa spel. Ändå är det sällan jag känner att jag kan identifiera mig med de tysta, starka och psykotiskt aggressiva männen som utgör en förbluffande stor del av protagonisterna i de spel jag konsumerar. Det blir ju om inte annat lite enformigt. Kratos, Tommy Vercetti, Soap McTavish, Altaïr… Ingen av dem har mer djup än en utstansad kartongfigur. Och det är inte ens särskilt mycket bättre ställt med birollskaraktärerna, iskarna – där utvecklare och manusförfattare ändå har större frihet att ta ut svängarna. När det gäller protagonisten finns det ju ofta anledning att låta denna vara något av en tabula rasa – tänk Tintin.

Så spelutvecklarna fokuserar på manliga karaktärer – men ändå tycks det förtvivlat svårt att ge dem något som helst djup. De kvinnliga är tydligen upptagna på annat håll, och i den mån de finns är de ofta lika platta som sina manliga kollegor. Så var finns de genomtänkta, intressanta, flerbottnade och någonstans trovärdiga manliga karaktärerna – som är människor, och inte trötta klichéer? Här är tre favoriter – tre exempel att lära av.

Guybrush Threepwood (Monkey Island-serien)

Pojken som vill vara en skräckinjagande pirat men i själva verket är tunn och feg samt saknar skäggväxt – och dessutom har ett synnerligen fjompigt namn. Guybrush fuskar, ljuger och stjäl sig fram genom livet för att uppväga sin brist på mod, styrka och dådkraft. Han ironiserar bakom ryggen på sina plågoandar och lismar för dem ställd inför utsikten att drabbas av deras vrede. Han är, kort sagt, precis som vi klena typer där vi sitter hemma i soffan och gömmer oss bakom ännu en testosteronförgiftad träskalle till protagonist. Och vi älskar honom för det. För Guybrush strutsar konsekvent samma ideal som vi själva inte heller kan uppfylla, och som vi själva dagligen sliter vårt hår över. Och han vinner till slut – men får aldrig den respekt från omgivningen som är det han i själva verket eftersträvar mest av allt. Sa någon ”layers of meta”?

Brucie Kibbutz (GTAIV)

Niko Bellics kompis Brucie är kanske den mest älskvärda karaktären i hela GTA-serien. Han är en supermachoman och ultranarcissist som älskar sig själv och sin manlighet, och som projicerar det över hela sin tillvaro. Hans glädje och lust över att vara man överskuggar allt – inklusive hans självutnämnda status som häradsbetäckare. Brucie är inte intresserad av kvinnor, han är intresserad av att vara den sorts hingst han föreställer sig att en (skissartad och fullständigt personlighetslös) kvinna vill bli imponerad, förförd och påsatt av. Han är Alvin Pepler the Jewish Marine på ryssfemmor och Viagra. När Niko inte imponeras av Brucies kopiösa maskulinitet och därtill ständigt flikar in små skämt på hans och hans manlighets bekostnad vinnlägger sig Brucie ännu mer om att vinna Nikos gunst. Att säga att Brucies uppvaktning av Niko har klara homoerotiska toner är en underdrift – den är mättad med homoerotik. Huruvida sen Brucie är bög och försöker upprätthålla en heteroimage genom att överkompensera med vad han ser som grundstenarna i manlig heterosexualitet, eller om han helt enkelt bara är så uppfylld av sin egen skruvade bild av manligheten att han inte noterar att Niko – en annan man – faktiskt är föremålet för hans affektion, får vi inte veta, och det är heller inte viktigt. Det viktiga är att Rockstar har skapat en karaktär full av intressanta motsägelser, som används för att dela ut några välriktade kängor mot rådande mansideal – och som dessutom är fantastiskt underhållande.

King of all Cosmos (Katamari-serien)

Kosmoskungen är en av de konstigaste karaktärer jag har stött på i ett spel. Bekymmerslöst ödelägger han hela solsystemet, och det kommer an på hans tystlåtne och stoiske son att reda ut hela röran. Om sonen lyckas med någon del av det digra arbetet belönas han med en lång utläggning med vag koppling till honom själv och hans arbete, men som desto mer handlar om kungen av kosmos och hans syn på det hela. Vid ett misslyckande fokuserar kungen emellertid desto mer på sin son, och låter honom veta hur enormt värdelös och obetydlig han är. King of all Cosmos är rakt igenom egocentrerad, och bortser helt från sin sons behov av trygghet och omsorg, medan sonen oförtrutet kämpar på med de uppgifter han har framför sig – uppgifter som, till skillnad från det minst sagt komplexa förhållandet till fadern, är gripbara och har en tydlig lösning. Man kan bara gissa hur mycket av Keita Takahashis egen relation till sin far som återspeglas i detta – eller hur mycket det handlar om den moderna manlighet vi behöver för att ersätta det förlegade, gamla – oförståeliga – mansideal som våra fäders generation representerade.