Games & Godis

Posts Tagged ‘våld

It’s time to finish this.

I den avslutande delen på Games & Godis i särklass mest självupptagna – och minst kommenterade – artikelserie någonsin flyttar vi fokus från min barndoms Halmstad till min ungdoms Göteborg. Närmare bestämt till stadens nöjescentrum Liseberg – och, ännu närmare bestämt, till den tre våningars arkadhall som dväljs där.

Det var 15-årsgräns i dörren (eller var det 16?) på den tiden – småglin ägde ej rätt att vistas bland de lockande spelkabinetten utan föräldrars sällskap. Utbudet var enormt. Visst fanns det ofta fyra eller fem av samma kabinett, men med en yta på minst ett par tusen kvadratmeter fanns ändå plats för kanske ett hundratal olika spel. Racing, action, äventyr, fighting, flipper…

Favoritspelet för min del var Turtles: The Arcade Game. Teenage Mutant Ninja Turtles (ibland med det skräckinjagande ordet Ninja utbytt mot Hero) var ganska färskt i Sverige på den tiden, en snyggt och ledigt tecknad barnserie med vissa smarta ironiska inslag – en bit från den betydligt mörkare (och/men mer humoristiska) originalserien. Arkadturtlarna var lika slicka som sina tv-förlagor, och slufsade i sig pizza och kickade robot-ass med samma frenesi, allt medan de slängde ur sig fyndiga kommentarer i förbifarten. Dessutom öppnade det väl tilltagna kabinettet för upp till fyra spelare samtidigt. Oftast spelade vi dock två och två, min kusin och jag. Jag som Raphael, han som Michelangelo. Sic transit mången sommarlovseftermiddag, med enstaka utflykter till andra spel, som Super Off Road.

Men säg den lycka som varar. Mot slutet av 90-talet slog puritanismen sina tvångsmässigt renskrubbade klor i Liseberg. En upprörd insändare i Göteborgs-Posten förfasade sig över att det fanns spel på Liseberg där man kunde sparka en liggande motståndare (ett av de tidiga Virtua Fighter). Liseberg, måna om att inte framträda i kontroverseilla sammanhang, lade sig platt och lät de indignerade sätta agendan. De våldsamma spelen rensades ut, oavsett om åldersgränsen redan garanterade att hallen endast hade en tillräckligt mogen publik.

Det talas om att (det hastiga) svaret kom från marknadsavdelningen, som inte tog sig tid att konsultera med de ansvariga för arkadhallen. I och med att den officiella hållningen därmed redan var etablerad fanns det dock inget att göra. Dessa uppgifter är dock obekräftade.

Idag har Liseberg fortfarande en enorm arkadhall. Men utbudet är en skugga av forna tiders. Sega Rally-kabinetten får sällskap av shufflepuck-bord (”Air hockey” är ett så fattigt ord) och specialkabinett med fiskespel, skidåkningssimulatorer och diverse andra rörelsestyrda spel. Våldsamma spel saknas nästan helt. Att upplevelsen av Lisebergs arkadhall är betydligt fattigare idag än för 20 år sedan är självklart. Kanske särskilt för att man i sin puritanska yra valde att plocka bort alla Turtles-kabinetten.

(Numera får jag hålla tillgodo med Turtles på Xbox Live Arcade. Av någon bisarr anledning utan möjlighet till lokal multiplayer)

Arkadhallar är inte en del av min vardag längre. Eller så många andra svennars, för den delen. Om jag till äventyrs befinner mig på Liseberg brukar jag ta ett varv där inne, och känna saknaden. Så nära, men ändå så långt borta.

Annonser
Etiketter: , ,

ObamaGamePolitics.com rapporterar att president Obama i ett tal hos the American Medical Association i måndags nämnde tv-spel som en faktor i en ohälsosam livsstil – ”[Vi behöver] lära våra barn att hålla sig borta från tv-spelen och i stället tillbringa mer tid med att leka utomhus”.

Man kan tycka att det känns lite trött. Lite för enkelt. Men så inser man att det är lite mer än något att bara fnysa åt. Den här färdigförpackade och lättköpta populistiska poängen är något dåligt, på riktigt.

En väldigt stor del av de talrika undersökningar om tv-spel som når oss så gott som varje vecka fokuserar från början på det negativa – till exempel är det populärt att forska kring samband mellan tv-spelande och våldsamt beteende, och man tenderar då, som i all bekräftelsesökande forskning, att finna vad man söker. Andra är mer vidsynta och kan därför nå mer balanserade resultat. Och svaren är då nära nog enhälliga: tv-spelande, i lagom doser, stimulerar  förmåga till problemlösning, spatial uppfattningsförmåga, lagarbete, förmåga till riskbedömning och inlärningsförmåga. Gott om positiva effekter, alltså. En risk som ofta pekas ut är att tv-spelande i vissa fall kan vara beroendeframkallande, på ett sätt som påminner om drogberoende.

Det tycks alltså finnas vetenskapliga belägg för att tv-spelande är dåligt för unga människor. På samma sätt är det rimligen inte bra att sitta framför tv:n sex timmar om dagen eller att läsa serietidningar eller romaner hela sin lediga tid. Detta är uppenbara saker. Men är det dåligt att se på tv över huvud taget? Knappast. Är det dåligt att läsa böcker och serier? Absolut inte. Att spela tv-spel? Se ovan. Du riskerar – liksom med annan intellektuell stimuli, som läsning och tv-tittande – att fastna i ett överdrivet engagemang i aktiviteten, men förhoppningsvis finns det sociala mekanismer som skyddar dig om så skulle vara fallet – familj, vänner och bekanta som inte finner sig i att du tillbringar all din tid framför din Playstation.

Självklarheter.

Lika självklart kan man tycka att det är att samhället bör se nyttan av de positiva effekterna av tv-spelande. Att efter 30 år av tv-spel-närvaro i hemmen och den offentliga miljön sluta använda termen som nedsättande och negativ, och i stället dra nytta av att generation på generation är bättre än den förra på lagarbete, problemlösning, inlärning och riskbedömning. Det är helt enkelt dags för förändring.

Man kunde ju tro att den slumrande debatten kring tv-spel och dess eventuellt negativa påverkan på ungdomen skulle anta en mer nyanserad och intellektuell fas efter den farsartade tillställningen på Debatt härom sisten. Det blev ju en parodisk tillställning, där den anklagande sidan hämtade sina argument från lika delar Studio S och häxjakt i senmedeltidens Europa.

Så i fredags var det dags för ännu en högprofilerad kritiker att ge sig in i debatten. DN:s Johan Croneman borde kunna ha något vettigt att säga om det här. Men sån tur har vi inte. Han ägnar sin tv-spalt i fredagens DN åt att redogöra för hur han som ung greps av våldsamma krigsskildringar som Dalton Trumbos ”Johnny got his gun” (om en ung soldat som fått armar, ben och delar av huvudet bortsprängda i första världskriget) och nyhetssändningar från Vietnam under kriget på 70-talet. ”Den kvällen gick något sönder i mig. För alltid”. Så långt allt gott och väl.

Men sen hoppar vi, via en kort passus om hur även litteratur, inte bara rörliga bilder, kan påverka oss (vi får veta att en ung Johan fick en aha-upplevelse när han förstod sig på poesi), raskt vidare till det här med tv-spel. Och här är jag tvungen att ge er hela kakan på ett fat:

Om man däremot vågar påstå att tv, som populärkultur, eller än värre, tv-spel, påverkar unga människor, då är man tokig. Sjuk helt enkelt. Det forskas som helsicke på området, bara för att bevisa en enda sak: Det är klart att ingen blir påverkad av tv-spel!

Populärkultur har aldrig någonsin påverkat någon enda människa – i alla fall inte i negativ riktning. Ingen blir påverkad av våldsamma tv-spel, ingen blir påverkad av tv-serier som framställer unga tjejer som idioter och unga män som neandertalare.

Jag står och tittar på vår 13-åring när han spelar ett spel där man slaktar folk i parti och minut. Vi ser på en tv-serie i ungefär samma midjehöjd. Vår 5-åring sitter bredvid och tittar på.

Nejdå, det är inget farligt. Människor påverkas av allt i livet, en liten liten kaka kan få avgörande betydelse. Men tv-serier, tv-spel? Lägg av – har du drabbats av moralpanik?

Nu kan det sägas: Ja, faktiskt.

Krönikan illustreras passande nog med en bild på en Xbox-handkontroll i en ung mans händer – ja, en original-Xbox-handkontroll. Liksom för att understryka hur ur fas med sin samtid såväl krönikan som dess författare är. Croneman vill ta ställning, och han gör det genom att föreställa sig en meningsmotståndare som med näbbar och klor försvarar sjuåringars rätt att spela GTA och America’s Army, för att sedan tillskriva den här helt imaginära kontrahenten åsikter som åtminstone jag inte har stött på hos någon över 11 års ålder.

pong-console

Samtidigt som han indigneras över den perversa spelbranschen och dess än mer perversa (om än imaginära) försvarare låter han tydligen sin egen 13-åring sitta och spela den sorts våldspornografiska spel som han just insinuerat gör ungdomarna avtrubbade och känslokalla. Till råga på allt låter han sin femåring sitta bredvid och titta på. (Hur detta faktum går ihop med de åsikter Croneman just förfäktat is something I’m not touching with a 10 ft pole)

Nej, jag förstår mig inte på Johan Croneman. Inte den här gången heller. Och debatten famlar desperat vidare efter någon som kan ta den på det allvar den förtjänar.

manhunt20axe

I kvällens Debatt skulle det handla om datorspel – i dyningarna av den diskussion som förutsägbart dykt upp efter den tragiska skjutningen i Tyskland. Men mycket till konstruktiv debatt blev det väl inte, va.

Janne Josefsson som den heligt indignerade moderatorn gav en mossig Anders Bergsten fritt spelrum att högljutt sörja sin generations oklanderliga värderingars drunkningsdöd i samtidens moraliska septiktank (”Man får poäng när man sparkar på huvet!”). Jag skulle kunna fortsätta raljera över dessa vilsna farbröder och deras respektive mentala ålderskrämpor tills chocobosarna kommer hemskuttandes, men det tjänar knappast något till. Tyvärr gjorde inte heller den andra sidans argument det, trots att det var upplagt för att en gång för alla tillintetgöra de vanföreställningar om den kanske mest inflytelserika samtida kulturformen som anakronistiskt tillåts härja i allt från fikarum till plenisalen.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gjorde ett bra försök, men lyckades inte riktigt klippa igenom de – granted – tumstjocka sjok av spindelväv som omger de här åldrande männen och deras ingrodda åsikter. Vare sig Pegi eller hänvisningar till skadlig verkan av illegal nedladdning bet riktigt, och så småningom föll Per in i att diskutera på Josefssons och Bergstens villkor. Kudos för bra jämförelse mellan det omtalat råa våldet i Manhunt och det i senaste blockbustern i James Bond-franchisen. Den senare självklar familjeunderhållning för alla över 15, den förra ett suspekt särintresse även för de som har åldern – 18, inte 15 – inne.

Bloggaren Hanna Fridén introducerade ett potentiellt intressant resonemang om vad som händer när man väver samman sex och våld i spel, men det gavs inte riktigt det utrymme det förtjänade. Den tråden kunde ha utvecklats gett en annan lyster åt den här debatten.

En annan som gjorde ett gott intryck var läkaren och hjärnforskaren Per Hamid Ghatan, som faktiskt gjorde ett seriöst försök att ta in flera perspektiv i sitt resonemang, och även hänvisade till (visserligen inte namngivna) forskningsrapporter om psykologisk och fysiologisk påverkan av spelande. Men inte heller han lyckades styra upp det här styltiga spektaklet från den svartvitgrumliga fars det från början var dömt att urarta i.

Den tråkiga slutsatsen är väl helt enkelt den att spel fortfarande har en väldigt lång väg att gå för att accepteras som en kulturform bland andra. Och innan det sker kommer det att vara fortsatt svårt att verkligen se identifiera, diskutera och hantera de moraliska problem – rasism, sexism, etc. – som de facto finns i spelbranschen idag. Det är helt enkelt för enkelt att avfärda kritikerna.

Uppdatering: C-J följer ekot från förr i ett lysande inlägg på Blog ‘em up. Skynda och läs.

Etiketter: ,