Games & Godis

Archive for juni 2009

sony-ps2-update

Den förra generationens spelkonsoler mår utmärkt – åtminstone de som tillverkats av Sony. Playstation 2 slog GameCube och Xbox på fingrarna rejält i förra ronden, och har haft en sådan särställning att den så sent som 2006 rentav sålde bättre än Xbox 360 på dess hemmamarknad. Att konsollen då kostade en fjärdedel av 360:s pris och hade ett enormt spelutbud kan givetvis ha spelat in, men Sony har också konsekvent stöttat sin gamla succé, och PS2 har förblivit en stabil plattform. Den stora förändringen har bestått i att både utvecklarna och hardcorespelarna har gått vidare till currentgen-konsolerna, medan PS2 har kommit att bli en viktig casual-plattform – bland dagens storsäljare till PS2 märks främst Buzz!, Singstar och Guitar Hero/Rock Band i olika versioner, samt de stora sportlicenserna och breda, väl marknadsförda grejer – för närvarande t.ex. Ghostbusters och senaste Transformers.

De spel som kommer unikt till PS2 är allt färre. I höstas dök Yakuza 2 upp, och det droppar fortfarande in en del JRPG, med Shin Megami Tensei-serien i spetsen.

Så vad händer framöver med konsolen? När slutar utvecklarna helt att bry sig? Hur länge kommer Sony att fortsätta ge stöd? Vid det senaste årsskiftet kunde Sony notera totalt 136 miljoner sålda PS2 världen över – en siffra som känns lika oslagbar som den för Michael Jacksons Thriller i musikvärlden (även om siffran inte är helt okontroversiell). Tidigare i år meddelade Sony att PS2:s livscykel åtminstone kommer att omfatta både 2009 och 2010 – då maskinen fyller tio år, en förbluffande siffra som ytterligare understryker konsolens unicitet. Men håller den sig flytande på egna meriter? När Sony väl har börjat få ordning på försäljningsmarginalerna på PS3 – kommer det då fortfarande vara intressant att stötta den åldrande PS2:an?

fahrenheit_5

Själv använder jag alltmer sällan min gamla slimmade PS2. Ändå har jag en hel hög grejer som jag inte känner mig färdig med. Final Fantasy XII, The Warriors, Ico, Black (jodå, det förtjänar mer kärlek än det brukar få) och Psychonauts är alla spelade men inte genomspelade, och God of War, Syberia II, Fahrenheit, Ōkami och Shadow of the Colossus är alla så gott som helt ospelade (det är så lätt hänt att spel man köper hem bara blir liggande…). Med en lång, het sommar framför mig tror jag dock att det är nu deras chans kommer. För vad är väl solsken och bad mot lite friklättring eller en sval skogspromenad?

1958-2009

Posted on: 26 juni 2009

Etiketter:

Okej att japanerna ritar karaktärer med kroppsdelar av helt tokiga proportioner – tuttar, biceps, axlar – men vad är grejen med den här fetischen för riktigt, riktigt små huvuden?

Bayonetta-Has-Evolved-From-Devil-May-Cry-Says-Producer-2

Etiketter: ,

Okej att japanerna ritar karaktärer med kroppsdelar av helt tokiga proportioner – tuttar, biceps, axlar – men vad är grejen med den här fetischen för riktigt, riktigt små huvuden?

Bayonetta-Has-Evolved-From-Devil-May-Cry-Says-Producer-2

Etiketter: ,

ObamaGamePolitics.com rapporterar att president Obama i ett tal hos the American Medical Association i måndags nämnde tv-spel som en faktor i en ohälsosam livsstil – ”[Vi behöver] lära våra barn att hålla sig borta från tv-spelen och i stället tillbringa mer tid med att leka utomhus”.

Man kan tycka att det känns lite trött. Lite för enkelt. Men så inser man att det är lite mer än något att bara fnysa åt. Den här färdigförpackade och lättköpta populistiska poängen är något dåligt, på riktigt.

En väldigt stor del av de talrika undersökningar om tv-spel som når oss så gott som varje vecka fokuserar från början på det negativa – till exempel är det populärt att forska kring samband mellan tv-spelande och våldsamt beteende, och man tenderar då, som i all bekräftelsesökande forskning, att finna vad man söker. Andra är mer vidsynta och kan därför nå mer balanserade resultat. Och svaren är då nära nog enhälliga: tv-spelande, i lagom doser, stimulerar  förmåga till problemlösning, spatial uppfattningsförmåga, lagarbete, förmåga till riskbedömning och inlärningsförmåga. Gott om positiva effekter, alltså. En risk som ofta pekas ut är att tv-spelande i vissa fall kan vara beroendeframkallande, på ett sätt som påminner om drogberoende.

Det tycks alltså finnas vetenskapliga belägg för att tv-spelande är dåligt för unga människor. På samma sätt är det rimligen inte bra att sitta framför tv:n sex timmar om dagen eller att läsa serietidningar eller romaner hela sin lediga tid. Detta är uppenbara saker. Men är det dåligt att se på tv över huvud taget? Knappast. Är det dåligt att läsa böcker och serier? Absolut inte. Att spela tv-spel? Se ovan. Du riskerar – liksom med annan intellektuell stimuli, som läsning och tv-tittande – att fastna i ett överdrivet engagemang i aktiviteten, men förhoppningsvis finns det sociala mekanismer som skyddar dig om så skulle vara fallet – familj, vänner och bekanta som inte finner sig i att du tillbringar all din tid framför din Playstation.

Självklarheter.

Lika självklart kan man tycka att det är att samhället bör se nyttan av de positiva effekterna av tv-spelande. Att efter 30 år av tv-spel-närvaro i hemmen och den offentliga miljön sluta använda termen som nedsättande och negativ, och i stället dra nytta av att generation på generation är bättre än den förra på lagarbete, problemlösning, inlärning och riskbedömning. Det är helt enkelt dags för förändring.

66fb15e08fd5f67cbbdf70b49034a5fbfee93ca4_fullHärom dagen klättrade medlemsantalet i Steam-gruppen för bojkott av Left 4 Dead 2 upp över 30 000. De protesterande känner sig svikna av Valve eftersom den DLC man lovats till det första Left 4 Dead inte har dykt upp och att ansträngningarna i stället tycks ha fokuserats på att ta de bästa idéerna och hälla dem i en fristående uppföljare.

Min egen första reaktion när jag hörde talas om uppföljaren var huvudsakligen positiv. Mer och bättre av det goda. Sedan insåg jag att risken fanns att den – stora och engagerade – community som finns kring L4D riskerar att splittras, vilket gör det svårare att få till den positiva multiplayerupplevelse som har varit L4D:s stora lockelse och unique selling point.

Någonstans måste de starka reaktionerna kännas väldigt otacksamma för Valve. Man har byggt upp en stor fanbas kring sina franchises, och har hela tiden-  rättvist – setts som det gamervänliga spelföretaget. Samtidigt vill man givetvis, som alla andra, ta sin chans på de stora pengarna. Fansen å sin sida menar givetvis att deras konsekventa och långtida stöd har varit en essentiell del i att företaget idag har en så framskjuten och upphöjd position i spelvärlden att de har möjlighet att casha in. En härlig röra, helt enkelt.

left_4_dead_2_impressions

Samtidigt är det svårt att inte tycka att klagomålen till viss del missar målet. Ett av kraven som ställs är att innehållet i den tänkta uppföljaren görs tillgängligt för gratis nedladdning åt de som har köpt det första spelet. Ett av delmålen är att se till att Valve håller sitt löfte om kontinuerliga, kostnadsfria uppdateringar. Man medger att Valve självklart behöver släppa nya spel för att kunna överleva och utvecklas, men menar samtidigt att det är en självklarhet att Left 4 Dead ska ackompanjeras av samma rikliga flöde av gratis uppdateringar som Team Fortress 2.

Jämförelsen med de stora sportspelen är snudd på oundviklig. Under många år har utgivare som EA Sports och Konami kunnat skeppa ut uppföljare med uppdateringar och förändringar som i många fall varit huvudsakligen kosmetiska (men inte alltid). Och även om somliga knorrar säljer spel som FIFA, Tiger Woods och Football Manager som isglass en het sommardag. Vad får vi då när vi köper de här spelen? En (i bästa fall) förfinad spelmotor, uppdaterad statistik, förbättrad grafik och några nya finesser. That’s it.

l4d2_response

Givetvis är gratis gott. Givetvis vill alla vi som spelar och älskar Left 4 Dead få tillgång till nya kampanjer, nya vapen, nya karaktärer och nya spelmekaniska finesser. Givetvis vill vi att livslängden på vårt spel ska förlängas. Och givetvis måste Valve samtidigt få en möjlighet att precis som alla andra utgivare slå mynt av de spelkoncept de får fram och lyckas göra populära. Det är inte svårt att köpa flera av bojkottarnas argument, men det är inte heller svårt att förstå att Valve vill ta den möjlighet de ser att stärka sina ekonomiska muskler. Deras beprövade altruism är en riskabel affärsmodell, hur sympatisk den än må vara.

En kompromiss känns just nu som det mest tilltalande alternativet – och kanske ett inte helt orimligt sådant, ändå. Infrastrukturen finns för att kunna distribuera stora sjok av DLC, och precedenterna finns för att ta priser motsvarande nära nog fullpris för ett nytt spel över Xbox Live (och det finns alltid den möjligheten att släppa kampanjer i episodformat). Valve lär å ena sidan se möjligheten att nå en bredare kund grupp, å andra sidan inse risken av att avvika från sin inslagna väg, och spelarnas förtroende är en svårköpt vara – värd att vårda, oavsett hur skakiga grunderna må vara för dess plötsliga misstroendevotum.

66fb15e08fd5f67cbbdf70b49034a5fbfee93ca4_fullHärom dagen klättrade medlemsantalet i Steam-gruppen för bojkott av Left 4 Dead 2 upp över 30 000. De protesterande känner sig svikna av Valve eftersom den DLC man lovats till det första Left 4 Dead inte har dykt upp och att ansträngningarna i stället tycks ha fokuserats på att ta de bästa idéerna och hälla dem i en fristående uppföljare.

Min egen första reaktion när jag hörde talas om uppföljaren var huvudsakligen positiv. Mer och bättre av det goda. Sedan insåg jag att risken fanns att den – stora och engagerade – community som finns kring L4D riskerar att splittras, vilket gör det svårare att få till den positiva multiplayerupplevelse som har varit L4D:s stora lockelse och unique selling point.

Någonstans måste de starka reaktionerna kännas väldigt otacksamma för Valve. Man har byggt upp en stor fanbas kring sina franchises, och har hela tiden-  rättvist – setts som det gamervänliga spelföretaget. Samtidigt vill man givetvis, som alla andra, ta sin chans på de stora pengarna. Fansen å sin sida menar givetvis att deras konsekventa och långtida stöd har varit en essentiell del i att företaget idag har en så framskjuten och upphöjd position i spelvärlden att de har möjlighet att casha in. En härlig röra, helt enkelt.

left_4_dead_2_impressions

Samtidigt är det svårt att inte tycka att klagomålen till viss del missar målet. Ett av kraven som ställs är att innehållet i den tänkta uppföljaren görs tillgängligt för gratis nedladdning åt de som har köpt det första spelet. Ett av delmålen är att se till att Valve håller sitt löfte om kontinuerliga, kostnadsfria uppdateringar. Man medger att Valve självklart behöver släppa nya spel för att kunna överleva och utvecklas, men menar samtidigt att det är en självklarhet att Left 4 Dead ska ackompanjeras av samma rikliga flöde av gratis uppdateringar som Team Fortress 2.

Jämförelsen med de stora sportspelen är snudd på oundviklig. Under många år har utgivare som EA Sports och Konami kunnat skeppa ut uppföljare med uppdateringar och förändringar som i många fall varit huvudsakligen kosmetiska (men inte alltid). Och även om somliga knorrar säljer spel som FIFA, Tiger Woods och Football Manager som isglass en het sommardag. Vad får vi då när vi köper de här spelen? En (i bästa fall) förfinad spelmotor, uppdaterad statistik, förbättrad grafik och några nya finesser. That’s it.

l4d2_response

Givetvis är gratis gott. Givetvis vill alla vi som spelar och älskar Left 4 Dead få tillgång till nya kampanjer, nya vapen, nya karaktärer och nya spelmekaniska finesser. Givetvis vill vi att livslängden på vårt spel ska förlängas. Och givetvis måste Valve samtidigt få en möjlighet att precis som alla andra utgivare slå mynt av de spelkoncept de får fram och lyckas göra populära. Det är inte svårt att köpa flera av bojkottarnas argument, men det är inte heller svårt att förstå att Valve vill ta den möjlighet de ser att stärka sina ekonomiska muskler. Deras beprövade altruism är en riskabel affärsmodell, hur sympatisk den än må vara.

En kompromiss känns just nu som det mest tilltalande alternativet – och kanske ett inte helt orimligt sådant, ändå. Infrastrukturen finns för att kunna distribuera stora sjok av DLC, och precedenterna finns för att ta priser motsvarande nära nog fullpris för ett nytt spel över Xbox Live (och det finns alltid den möjligheten att släppa kampanjer i episodformat). Valve lär å ena sidan se möjligheten att nå en bredare kund grupp, å andra sidan inse risken av att avvika från sin inslagna väg, och spelarnas förtroende är en svårköpt vara – värd att vårda, oavsett hur skakiga grunderna må vara för dess plötsliga misstroendevotum.