Games & Godis

Archive for juli 2009

Semesterkoman sänker sig över Spelbloggsverige. Hela Spelbloggsverige? Nej, ett par tappra gall… gossar håller enträget grytan kokande.

JonasGamereactor skriver om den nya Bigfootfilmen av vad som påstås vara en PS3 Slim. Och varför inte? Vicachu!-Victor älskar diggar Scribblenauts och bjuder in läsarna att spela med honom. Annars är det lågsäsong. Xboxflickan tar en paus på obestämd tid (for the record: vi är på din sida) och Farbror Atlas har RLOD:at, medan Blog ‘em up-Jimmy mobilbloggar från en flytmadrass vid Smithska udden om att nu inte är tiden för warp speed.

Och det har han rätt i. Även Games & Godis ska ha lite semester i ett par veckor. Men ni som har tuggat ända ned till nagelbanden i väntan på texter om Baten Kaitos, Fahrenheit och Ōkami, eller svar på frågan om vilka de bästa spelen från förra generationen var – not to worry. Allt det där kommer så småningom. Dessutom är det inte osannolikt att G&G tar tillfället i akt att roadblogga en smula.

Tills dess – simma lugnt, glöm inte solkrämen och gejma grönt.

Annonser

I sideboarden under vår tv står en Xbox 360, en gammal men regionfri dvd-spelare, en gammal VHS (så att vi kan se på Den Lilla Sjöjungfrun och våra gamla tv-inspelade Woody Allen, FFS), en PS2 och en GameCube. Jag vägrade länge Microsoft, men gav till slut efter för det tilltalande priset, det trevliga spelbiblioteket och de tendenser de visade att vilja röra sig från högljudda förstapersonsskjutare och bilspel, till en mer balanserad diet, som inkluderar såväl lena JRPG och licensierade Katamari-spel som en tung storybaserad shooter i Bioshock. Den gamla Xboxen var galet ful och alla jag kände som ändå suktade efter en köpte den, chippade den och tankade obscena mängder spel, musik och film till den. Inte min påse, bara. För stillöst. Tyvärr medförde den inställningen också att jag missade spel som Halo-serien, Jade Empire, Steel Batallion och Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth.

original-xbox

En annan konsol jag, hrm, råkade missa var – givetvis – Dreamcast. Jag har alltid varit dålig på Sega. Att jag tillhör den snäva falang som aldrig har spelat ett Sonic-spel säger väl egentligen det mesta. Deras självpåtagna underdogförhållande gentemot Nintendo kändes mest töntigt, och det uppenbart mer vuxna tilltalet framstod snarare som brådmoget. Dreamcast kom också under mina mörka år, perioden mellan ungefär 1995 och 2003 då spel skuffades undan för andra saker, som, typ, studier. För mig var Dreamcast mest det där varumärket som prydde Arsenals matchtröjor runt millenieskiftet.

Dreamcast_wikipedia_large

Det innebär givetvis att jag aldrig spelade Shenmue-spelen, Chu Chu Rocket, Ikaruga, Crazy Taxi, Skies of Arcadia och Samba de Amigo. Senare har vi givetvis kunnat avnjuta flera av de definierande Dreamcast-spelen på andra plattformar, framför allt Gamecube, men jag förstår ändå de talrika Dreamcast-nostalgikerna – de räcker att titta på konsolens (visserligen väldigt tidsbundet) futuristiska design för att fascineras och svepas med. Dessutom funderar jag fortfarande på att införskaffa en Dreamcast bara för att ta del av det stycke modern spelkanon som är Shenmue och Shenmue II.

Det nostalgiska, romantiska skimmer som i spelkretsar vilar över Dreamcast – egentligen en del av en arketypisk myt; den vackra Dreamcast dog ung och hann aldrig realisera sin fulla potential… – lär dock aldrig sprida sig till den första Xboxen. Microsofts vidunder hade tekniken, men verkligen inte stilen. Xbox var en vulgär 00-talsteen med tribaltatuering, sned truckerkepa och en fäbless för dålig MTV-rock (det genomgående testosteronstinna spelutbudet gjorde knappast saken bättre) jämfört med Dreamcasts svala, futuristiska elegans.

Kanske är Dreamcast den sista konsolen som vi överöser med samma nostalgiska kärlek vi vanligtvis reserverar för Master System, SNES och Saturn. Övergången mellan den förra generationen och den nuvarande är mer sömlös än de tidigare, med full bakåtkompatibilitet på Wii och mer begränsad på Xbox 360. PS3 var fullt bakåtkompatibel i sin första upplaga, och även om den detaljen senare plockades bort ryktas det ju nu att den ska återuppstå. Därtill släpps flera titlar ur den förra generationen, lätt uppvampade, som mer eller mindre fullpristitlar till de nya maskinerna – Bully (360, Wii) och Resident Evil 4 (Wii) är bara ett par exempel. Vad innebär det för grogrunden för hårdvarunostalgin kring den förra generationen? Och förvisso, vad innebär det långsiktigt för utvecklingen av nya spel, nya original-IP, när det fortfarande ligger så stora pengar i att rota i den egna backlogen?

chem2

Efter att för första gången ha sett dagens ljus på Blogg.se, och sedan vuxit upp på WordPress, är det nu dags för Games & Godis att ta steget till en egen domän. Så uppdatera era länklistor och era bokmärken, och välkomna att fortsätta följa bloggen i sitt nya hem. Väl mött!

moving-day

…kravbrev och kommentarer eftersänds till vår nya domän GamesGodis.se. Ses där!

Gossip Gamers påminner mig om att jag missade Gamespots intervju med Valves Doug Lombardi (se nedan) härom veckan. Lombardi tar tillfället i akt att svara på en del av den kritik som har riktats mot Valve sedan de utannonserade en oväntat tidig uppföljare till förra årets tunga GOTY-kandidat Left 4 Dead. Jag har tidigare skrivit om uppföljaren och om den kritik som riktats mot den. Spelarbasen som förväntat sig långvarigt och aktivt stöd till spelet räknar med att bli lämnade i sticket (”4 dead”?) eftersom man menar att Valve till uppföljaren använder idéer som kunde ha impementerats i uppdateringar till första spelet. Dessutom, och det här är den delen av kritiken jag själv kan skriva under på, riskerar Valve splittra spelarbasen i två – de som satsar på tvåan och de som håller fast vid ettan. Båda grupperna blir förlorare eftersom utbudet av seriösa medspelare minskar – en potentiell dödsstöt för varje onlinespel. Just därför vore det förtvivlat intressant att få veta hur Valve ser på frågan.

http://image.com.com/gamespot/images/cne_flash/production/media_player/proteus/one/proteus2.swf

Lombardi bemöter båda dessa huvudlinjer i kritiken i Gamespots intervju. Han menar att mycket av kritiken var små detaljer som blåstes upp – till exempel att spelet ska utspela sig i dagsljus. I själva verket, menar Lombardi, är det bara den första kampanjen som gör det. Om ett par veckor ska den andra kampanjen, som fått namnet Swamp Fever visas upp på Comic-Con i San Diego. När Gamespot frågar om en eventuell möjlighet till ”cross-play” mellan del ett och två svarar Lombardi extremt svävande.

It’s something that we’re trying to work out right now, the details of it. So nothing specific to say today, but we understand that it’s a very valid thing to be working on and looking at.

Tyvärr låter Gamespots utsände honom komma undan med ett så svepande statement. Om han inte är mer nyfiken, eller om han bara hajar vinken och villigt låter Valve komma undan är oklart. Speljournalistik är ofta en svår balansgång mellan kritiskt granskande och skygglappsförsett medhårsslickande, och reklamtunga aktörer som Gamespot tenderar ofta att låta den vågskålen tippa över åt fel håll.

Valve släpper också ett gäng nya bilder från spelet. Och visst ser det bra ut. Men jag oroar mig för karaktärernas uppenbart usla sinne för mode. I det första spelet klädde sig samtliga karaktärer illa – möjligen med undantag för Louis, vars grå slacks och vita skjorta dock var alldeles för safe för att outfiten skulle rendera honom någon som helst cred. I tvåan kunde vi på förhand sätta vårt hopp till Nick, med sin vita kostym. Visst var de oroväckande högt skuren, men ändå. De nya bilderna släcker dock allt hopp om någon sorts stilmässig treat.

12bbe6d762559ecd744b6ef2e11a3c64

Nicks kavaj är stor som ett tält, och ärmarna går långt över skjortmanschetten, ut över handryggen. Eller är det rentav en horribel kortärmad skjorta han har på därunder? Han lanseras som den sportiga, fashionabla killen, men hans vita kostym ser snarare ut som något han slitit åt sig under en plundringsräd i en butik än något måttsytt från Jil Sander. Rochelles jeans och cerisa toppen är ospännande men funkar. Återigen, observera att hon är tjej – hon klär sig ju i rosa.

113f2ea421a6611c2e3617c616b7cc6c

Ellis är en ung bilmek. En klassisk gay-arketyp, så här borde finnas stor potential. Och Valve tar detta faktum hela vägen. Skitiga coveralls nedrullade till midjan – check. T-shirt med ärmar i avvikande färg – check. Kepa – check. Tribalgaddning på överarmen – check. Grop i hakan – jajamen. Oljefläckar på de tydligt markerade kindbenen – självklart. Det är inte vackert att se på, men det är åtminstone konsekvent.

Den här gången avstår vi från bilder på Coach, utan konstaterar bara att han är en bra representant för omvärldens bild av amerikaner – obesity och hårresande färgkombinationer. Chic!

Okej, då har farfar på allvar gjort sin efterlängtade äventyrsspelscomeback. Vid tvåsnåret i natt hade jag klarat av första delen i Telltale Games Tales of Monkey Island. Här är några snabba reflektioner (möjligen en liten spoilervarning här).

news_talesofmonkeyisland3

1 – Karibien tycks inte ha förändrats så värst sen mitten av 90-talet. Det är fortfarande befolkat av gravt cyniska typer och fullständiga vettvillingar. Det drivs elakt och roligt med samlarnördar (”Yeah sure, I hate it, but that doesn’t mean I don’t want it!”) och kapten van Winslows torra, sakliga konstateranden om sina interna blödningar är väldigt skojiga. Men om humorn är intakt är det inte lika gott ställt med problemlösningen. Inte så att den är dålig – den är fullt adekvat. Klanderfri. Det är också problemet. I en serie som bygger på humor, och har humorn som en fundamental byggsten i pusslen, krävs det att utvecklarna fortsätter att tänja på gränserna. Här har man nöjt sig med okej, och det är inte riktigt gott nog i min bok.

2 – Fjolliga fransoser-stereotypen kan kanske kännas lite trött. Men den smärtälskande lilla submissive-apan markis De Singe har i labbet väger mer än upp för det. S/M är knappast salongsfähigt i vår vardag, och givetvis än mindre så i den mainstreamkänsliga spelvärlden. De Singes queerapa är ace, och jag vill bara ha mer av honom.

3 – Minspelet. Guybrushs minspel är helt awesome, och det ger verkligen en extra dimension åt dialogerna. När såg jag senast en spelkaraktär leverera ett trovärdigt hånleende? Aldrig, är givetvis när (tycker du att jag har missat något – tveka inte att tipsa). I Monkey Island 2 introducerade Lucasarts iMuse, som anpassade musiken i spelet efter situationen – när Guybrush hamnade i knipa stegrades den, t.ex. Tales är det första spel jag har spelat där karaktärernas minspel hela tiden känns helt on the money. I min spelvärld är det Monkey Island som flyttar fram gränserna.

Sammanfattningsvis – en helt okej start. När jag var klar körde jag igång allra första Secret of Monkey Island igen. Och bara fem minuter in i det spelet hann jag uppleva mer själ än jag gjorde i hela Tales. Vad säger det, att jag är en unken nostalgiker som borde låsa in mig med min gamla nummer av Datormagazin? Nja. Jag skulle snarare säga att källan som är Ron Gilberts Monkey Island-universum är vältappad vid det här laget, och det är bara naturligt att det bästa redan är urdrucket.

Det hindrar inte att jag kan känna ett styng i hjärtat över att aldrig mer få uppleva Red Herring-skämtet för första gången.

Last gen-sommaren 2009 rasar vidare på Games & Godis. Men vad håller alla de andra svenska spelbloggarna på med? Är det bara speldagböcker från hängmattan om de senaste DS-spelen?

Nej för sjutton. På Loading utlyser Pär Villner ännu en rollspelssommar. Super PLAY:s comebackande Tommy Rydling röjer sin skepsis gentemot första episoden av Tales of Monkey Island, medan Dataspelsbranschens Martin Lindell undrar om hajpen kring Scribblenauts fastnade i tullen. Benny Holmström klättrar ut på en gren och hyllar de första timmarna i Tales of Vesperia. Michael GillBlog ‘em up skriver lysande om att gilla en genre som är svennigare än hela Alex Schulman, samtidigt som hans kollega Jimmy Håkansson hårddissar spelindustrin i allmänhet och Blue Omega Entertainments steampunkfiasko Damnation i synnerhet. Dissar spelindustrin gör även Naseer Alkhouri, om än på bara delvis samma grunder. Och hos Gamereactor delar Jonas Mäki med sig av en filosofisk diskussion om skivformaten i denna och kommande generationers spelkonsoler.

Slit dem med hälsan.