Games & Godis

Så här långt har sommaren levt upp till alla de förväntningar man som svensk rimligen kan ha – det har varit svinvarmt, det har åskat, det har ösregnat, det har varit invasioner av fästingar och av mygg, och pollennivåerna har varit tillräckligt höga för att antihistaminerna inte riktigt ska räcka till för att hålla min näsa osnuvig i gröngräset. För det har jag suttit i, och läst och latat mig. Vanligtvis brukar jag packa ned en trave böcker, samt PSP med några spel (där Everybody’s Golf brukar vinna i kategorin mest speltid). Men i år fick PSP:n stanna hemma, trots ett par sena nyförvärv till den maskinen.

I stället satsade jag allt på min i vintras införskaffade iPhone. Sedan tidigare har jag klassiska Beneath a Steel Sky nedladdat (spelat men inte avklarat i min ungdom), och nu kompletterade jag även med Charles Cecils Broken Sword. Underhållningsdetaljen verkade därmed spikad och klar. Det gick dock inte riktigt som jag hade tänkt mig. Äventyrsspel spelar jag helst inte fem minuter i stöten, och närhelst jag satt mig ned under längre tid har jag föredragit en bok. Mitt spelande under semestern – och det har trots allt varit relativt rikligt i omfång – har i stället begränsat sig till kortare sessioner med iPhone-versionerna av Canabalt och, framför allt, Pinball Dreams.

Varför det blir så är jag inte helt klar över. Hemma spelar jag mer än jag läser, även om jag inte direkt värderar någon av aktiviteterna över den andra. Ibland drabbas jag av kulturstress över båda sakerna, varför har jag inte redan spelat det spelet/läst den där boken? Hur kan jag ha missat detta mästerverk? Om sommaren, på en filt utanför kåken i Bohuslän eller i en tom sovsal utanför Bollebygd, känner jag inte av den stressen. Kanske är det därför det känns skönare att bara läsa. Kanske tar kombinationen läsning + korta, intensiva spelpass hand om de behov som jag annars fyller med en kombination av, säg, PES och Fallout 3?

Jag måste förresten få dröja kvar lite vid Pinball Dreams. DICE:s debutspel är ett av mina favoritspel till Amiga, och ett av de första spel jag skaffade till iPhone. Och det står sig förvånande väl än idag, nästan 20 år (!) senare. De fyra kabinetten är alla underhållande och erbjuder olika flipperupplevelser (Ignition, helt utan trådramper och med hög risk för att hamna i en outlane, är lika svårt idag som 1992 och har varit ett hatkärleksobjekt i sommar, medan Steel Wheel erbjuder en lugnare upplevelse med betydligt bättre utsikter att nå höga poäng) och är coolt formgivna. Ignition, Steel Wheel och Nightmare har en skön retrofeel (och är mycket riktigt baserade på klassiska flipper från 80- och 90-talen), medan Beat Box med sin helt koko hiphopstil redan när spelet släpptes såg ut som överbliven rekvisita från Vanilla Ice-biffen Cool as Ice (1991) snarare än något som hade med vare sig hip hop eller skivbranschen att göra. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak. Så jag har jagat jackpots, hamrat bollar mot måltavlor och svurit över den kassa tiltfunktionen (den enda riktiga svagheten i Cowboy Rodeos portning) och konstaterat att bra musik och fysik tillsammans med ett spel som belönar kvicka reflexer och lagom taktiskt tänkande räcker för en makalöst fin spelupplevelse.