Games & Godis

Vår gamla långkörare på Games & Godis kommer, lagom till utannonseringen av ytterligare en konsolgeneration, till sin final. Freaks & geeks, här har ni vårt favoritspel från den förra generationen. 

Det är väl talande att i ett av de mest kontroversiella spelen någonsin dödas ingen över huvud taget.

Lanseringen föregicks av en sedvanligt kaxig Rockstar-kampanj, men kontroversen som omgärdade Bully (i Europa fick det ta namnet Canis Canem Edit – mindre rakt på sak, men jag gillar det) gav avsevärt bättre uppmärksamhet. Skandaladvokaten Jack Thompson gick som förväntat i taket och försökte förbjuda spelet i Florida, flera elektronikkedjor var tveksamma till att sälja det (här hemma vek ju Åhléns och Elgiganten på ett genant sätt sig för den puritanska enfalden och vägrade ta in spelet) och organisationer mot mobbning menade att spelet glorifierade och trivialiserade mobbning.

Rockstar behövde bara avslöja titeln samt visa upp ett och annat provocerande klipp, sedan skötte sig resten själv. Påeldade av sin egen självrättfärdighet kunde sedan kritikerna själva inbilla sig vilka hemskheter spelet kunde innehålla, och angripa det utifrån sina egna fantasier. Ingen av dem använde förstahandskällor för sina angrepp.

Gudarna ska veta att Bully har sina brister, på flera plan. Men inte när det gäller mobbning. För även om moment av mobbning förekommer på ett sätt som med viss rätta kan anses trivialiserande är det bara ett verktyg för att leverera en kraftigare satirisk tjottablängare än till exempel GTA-serien någonsin lyckats med.

I själva verket är Bully betydligt mindre av en mobbningssimulator och mer en dramatisering av den serietidningsaktiga mytologi som finns på varje mellan- och högstadieskola. Trots att så gott som varje vettig människas minnen av den här tiden i sitt liv mer eller mindre domineras av ångest njuter vi av att åter igen vältra oss i denna värld – men nu genom Rockstars bedårande bubbelgumfilter. Och vi får återse alla statister från filmen om vår ungdom – de tuffa, de mesiga, de lömska, de inbilska, de välmenande, de självgoda, de nihilistiska, de snobbiga – men alla innerst inne osäkra, nervösa, livrädda. Som vanligt är Rockstar ivriga att inte låta någon komma undan med sin egen fåfänga.

I Bully handlar det om hur vuxenvärlden – i form av lärare och föräldrar – förser sig med skygglappar och låter barnen klara sig på egen hand, medan de själva vältrar sig i självömkan över att det blev så fel i deras egna liv. Lärarna är där mindre för att de känner undervisningens kall och mer för att, well, de inte får plats någon annanstans. Those who can’t do, teach. På Bullworth Academy kan de leva ut sin osäkerhet och sin fåfänga utan att ställas till svars, och deras vägran att ta ansvar drabbar givetvis barnen i slutändan. Bully är på så vis en ursinnig attack på en vuxenvärld som sviker, som tittar bort och som förbannar barnen för den ungdom som försvunnit utom räckhåll för dem själva.

För att kunna leverera allt detta måste Rockstar Vancouver först få oss att verkligen bry oss. Och man gör det genom att etablera en oemotståndlig värld, en bedårande högstadiefantasi som minner om till exempel Harry Potter, förstås, Paul Feigs ömsinta Freaks & Geeks, Jan Guillous ilskna internatdrama Ondskan och Wes Andersons sorgset nostalgiska Rushmore. För att nämna några.

Stökige Jimmy Hopkins, en rödhårig och därmed enligt lite väl gängse normer hetlevrad produkt av en rotlös barndom och frånvarande föräldrar, kommer till ökänt hårda Bullworth – ännu en i en lång rad av skolor han kallt räknar med att bli relegerad från. Och givetvis lurar trubbel runt knuten från början. Redan på vägen mot rektorns kontor första dagen blir han påhoppad av ett gäng mobbare. Jimmy är dock ingen duvunge, utan golvar sin motståndare i spelarens första tillfälle att bekanta sig med spelets kontroller.

(Dessa är förresten av vanligt Rockstar-snitt – slängiga, oexakta, kassa. I tajta situationer, när jag snabbt försöker manövrera Jimmy undan en motståndare eller jagande lärare, råkar jag ofta jäktat trycka ned styrspaken (L3-knappen) vilket vänder kameravinkeln – från att följa Jimmy bakifrån till framifrån, vilket gör att alla rörelser plötsligt spegelvänds. Det här innebar snöpliga slut på en hel del uppdrag innan jag tränade bort den reflexen.)

Efter ett uppfordrande möte med rektorn (som mjölkar varje droppe ur uttrycket ”keep one’s nose clean” i en rolig scen – se här) och ännu en run-in med mobbargänget har Jimmy hittat till sin dorm, där han snart träffar på två centrala figurer i spelet. Den förste är Petey – en småväxt kille, klipsk, snäll och harig. Den andre är Gary, en snabbpratande tuffing med mer än antydd ADHD och en fäbless för att hitta och exploatera svaga punkter hos folk i sin omgivning. En bully. Gary agerar motor i spelets första kapitel, och är den som initierar de flesta uppdrag. Petey (vars röst förresten görs av sedan dess väletablerade dorkskådisen Matt Bush) är en bakgrundsfigur, men med en betydligt viktigare roll än hans undanskymda position föreslår.

Han är nämligen den som spelaren främst kan identifiera sig med. Han ger sig inte in i dumheter, utan håller sig vid sidan av, iakttar och vädjar till JImmys ädlare sidor med en blandning av nyfikenhet och förfäran. Ungefär som spelaren framför teven. Petey är förnuftets röst i en omgivning mättad med brådmogen attityd och nyvakna hormoner, och som sådan lika mycket huvudperson som den oresonlige naturkraften Jimmy.

Vi följer Jimmy under hans första (och sista?) läsår på Bullworth, och kapitelindelningen följer (i princip) de fyra årstiderna. För varje kapitel borrar sig Jimmy djupare in i mörkrets hjärta på Bullworth. Han konfronterar och kuvar en efter en av skolans klickar – mobbarna, nördarna, snobbarna, raggarna, sportfånarna – samtidigt som han försöker hålla fasaden uppe gentemot lärare och skolledning, och förstås: sköta sin skolgång. För läroplanen ligger fast, och för att låsa upp nya kunskaper och föremål som är nödvändiga för att klara av uppdragen behöver man göra bra ifrån sig på lektionerna.

Dessa funkar som minispel – på engelskan ska man bilda så många ord som möjligt av ett antal givna bokstäver, slöjd och kemi är QTE av klassiskt snitt. Det finns fler minispel – som go-kartåkning på nöjesfältet, cykeltävlingar på stan och diverse arkadspel. Ett av dem, arkadspelet ConSumo, är smått fantastiskt. Man styr en lite sumobrottare över skärmen genom en korseld av födoämnen. Vissa är bra – sushi, äpplen, skålar med ris – och får sumogubben att växa, vilket är spelets mål. Andra, som rutten fisk, är dåliga, och krymper sumobrottaren, medan de giftiga blåsfiskarna dödar honom på fläcken. Dessutom knatar ett gäng andra, ilskna, sumolirare omkring på skärmen och knuffar till ens figur vid kontakt. Det hela funkar utmärkt, och skulle helt klart kunna stå på egna ben.

De lyckade minispelen blir en självklar del av en enormt rik spelvärld. Undan för undan låses fler delar av Bullworth upp. I början är man begränsad till skolan, men så småningom öppnas själva samhället undan för undan upp. Utöver ett litet centrum och bostadsområden, från vräkiga rikemansvillor till de sjaskigaste husvagnarna, finns bl.a. ett industriområde och ett alldeles förtjusande tivoli, where the fun never stops (bortsett från att Jimmy måste vara i säng senast två för att inte svimma och vakna upp hos skolsköterskan). Förutom de många uppdragen finns massor att göra, även borträknat det sedvanliga samlartramset (här kan man bland annat leta efter trädgårdstomtar att sparka sönder, eller kort från rollspelet Grottos & Gremlins). Jimmy kan tjäna extra pengar genom att ta jobb som tidningsutdelare eller trädgårdsmästare, eller genom vadslagning som går ut på att skjuta en fotboll stenhårt i huvudet på en störig snorunge utanför gympasalen.

De många sidouppdragen är ofta enformiga men väl integrerade i helheten, och ökar tillsammans med minispelen immersionen i den fullkomligt betagande spelvärlden.

I motsats till GTA, L.A. Noire eller Red Dead Redemption är världen i Bully ganska liten i omfång. I gengäld är den späckad med saker att se och göra. Det är utan tvekan den mest levande spelvärld Rockstar har skapat, och jag har bokstavligt tillbringat timmar med att bara gå runt och titta på allt fint, insupit atmosfären och bara njutit så att det pinglar i tårna.

Även den fantastiska musiken bidrar till detta. Shawn Lees (som bl.a. gjorde musiken till Sleeping Dogs) lekfulla, självklara basslingor höjer sig rejält över mängden, och ger Jimmys äventyr i Bullworth ytterligare en dimension.

Det känsliga begreppet klass ligger hela tiden i bakgrunden, ofta rentav i förgrunden, i Bully. I kapitlet där Jimmy försöker ta över snobbklicken hamras de humoristiska poängerna tacksamt hem om hur de rika är pompösa, inavlade fånar och hur de nyrika desperat och patetiskt aspirerar till samma status. Grundpremissen är inte mer nyanserad än att de rika är as som trycker ned de fattiga – men det kanske kan kallas en twist att de fattiga och förtryckta knappast heller är några oskyldiga lamm. I Bullworth är alla as, det enda som skiljer sig åt är att vissa har pengar. Den handfull karaktärer som är renhjärtade hotar hela tiden att korrumperas.

En av de roligaste illustrationerna av hur självömkan slår över mot obehagliga ismer bjuds vi på när Jimmy kontaktas av nörden Earnest för att skydda honom mot jocks som vill sabotera när han deklarerar sin kandidatur till elevrådsordförande. Om man lyssnar på Earnests tal medan man febrilt prickar annalkande jocks med slangbella hör man en liten protofascist i vardande – vilket understryks med mer än önskvärd övertydlighet (Rockstar-style) av en välbekant design på hans kampanjflaggor.

Slutet är tyvärr en besvikelse. Efter att Jimmys dyrköpta uppgång följts av ett orkestrerat fall visar sig än en gång jokern Gary ligga bakom. Efter en dramatisk final i ett slagsmål på skolans tak uppdagas detta, Gary relegeras och Jimmy återfår sin förlorade heder – både inför de andra eleverna och inför lärarkollegiet. Det knyts ihop alldeles för lättvindigt, och rimmar knappast med den uppgörelse med vuxenvärldens svek som spelet dittills varit. Att använda uppenbart sjuke Gary som syndabock är ett osmakligt offer på mainstreamberättandets altare.

Annat jag stör mig på är till exempel att flickkaraktärerna är ännu plattare än de pojkarna. De är betydligt färre, vilket är underligt i sig, och de tycks i princip bara finnas där för som rena plot devices och föremål för Jimmys åtrå. Slappt och fantasilöst, tyvärr i vanlig ordning när det gäller Rockstar och könsroller.

Vi får också lite standardiserat och helt poänglöst tjockishån. Eunice är glupsk och lite pantad, medan Algie i princip är Doofus från Duck Tales, fast utan esprit. Ska man göra karikatyrer ska de gärna vara roliga – även som metaskämt (tjockisar porträtteras alltid såhär i skolskildringar och Bully är en hyperversion av det etablerade formatet) faller det rätt platt. De lyckas lite bättre med bambamatronan Edna, även om några skratt fastnar obehagligt i halsen.

Däremot är det en trevlig överraskning att spelet intar en befriande attityd till homosexualitet. I varje klick finns det en flicka som Jimmy kan charma – men också en pojke. Det kommenteras inte i spelet i övrigt, utan är mest en oväntat sympatisk bonus. Tip o’ the cap, sir.

Jag håller, totalt sett, Bully för ett av mina favoritspel någonsin. Och vi behöver mer av detta (kanske med mer genomarbetat slut, då). Det anarkistiska, det elaka, det rörande, det rara, det småskaliga, det smarta, det genomarbetade, det svinroliga. Det har länge ryktats om en uppföljare, och Dan Houser har hintat att Rockstar Vancouver skulle kunna sysselsättas med ett sådant projekt efter Max Payne 3.

En uppföljare i collegemiljö skulle onekligen sitta fint. Visst, risken finns att magin förstörs med fel inställning till originalmaterialet, men det är värt ett försök. Kanske rentav med Petey (lite äldre, försöker skapa en ny, coolare persona för sig själv, tänk Jay Baruchel i Undeclared) som protagonist den här gången, och serietidningsvåldet en smula mer nedtonat? Eller Petey och Jimmy som dubbla protagonister, för olika sorters spelmoment? Vi såg i L.A. Noire att det går att skapa spänning i ett mainstreamspel utan renodlade actionsekvenser. Det vore roligt om det spelet gav Rockstar mod att fortsätta längs samma, alltför sällan använda stig.