Games & Godis

Jag skrev om bra saker inom svensk spelkritik härom dagen. Det gjorde jag inte för att det bara finns bra saker att säga, utan mest för att de bra sakerna måste få sägas ibland. Det finns förstås mindre bra saker också, och jag tänkte att jag skulle ägna dem en stund med.

Jag funderade lite på det här med speljournalistik. Vad är den? Är det kulturjournalistik – eller är det konsumentjournalistik (och jag fick hejda mig för att inte skriva ”bara” framför det sistnämnda)? Jag tror att få speljournalister vill se sig själva konsumentjournalister – spel är kultur, inte bara underhållning. Men om man jämför med former av kulturjournalistik som ligger nära  – som film och musik – så är det t.ex. avsevärt mer skriverier om hårdvara inom speljournalistiken. Och sådant är faktiskt svårare att sortera i kulturfacket. Om en filmtidning gör ett uppslag om de senaste modellerna av BluRay-spelare eller ljudanläggningar gör de ingen större hemlighet av att detta är konsumentjournalistik, nu skriver vi inte om film som kultur. I spelmedia drar man sig, upplever jag, för en sådan distinktion.

Inom film- och musikjournalistiken har man ofta, kan jag känna, lättare att betrakta sitt bevakade område som både underhållning och kultur. Som jag ser det är det ett tecken på mognad – att inte benhårt hålla på att just mitt intresse alltid är finkultur. Det är det ju inte. Det finns en gradskillnad mellan, säg, Machinarium och, säg, WWE Legends of Wrestlemania. Det må givetvis vara speljournalistiken ursäktat – den är betydligt yngre, och tvingas dessutom ofta både ursäkta och hävda sig inför trångsynta tvivlare och hånfulla haters.

Ask me about Loom™. Do it. Seriously, do it. Do it.

Dessutom har vi ju det eviga problemet med att spelskaparna så tydligt sitter i knäet på utgivaren, på marknadsförarna. Inför ett släpp ges exklusiva, långa, ingående intervjuer – där spelskaparna helt på egna villkor får komma till tals om en produkt som ännu inte finns tillgänglig i sin helhet. Som de får visa upp de bästa bitarna av, och som den stackars skribenten har därmed ytterst klent underlag att skriva om. Är den här bråkdel man har fått se representativ för hela spelet, eller kanske den i särklass bästa bråkdelen? Det enda man har att gå på är, till syvende og sidst, sin egen känsla.

Nästa gång vi ser en text om det kommande spelet är recensionen, och nästa gång efter det är först i den lika exklusiva, långa och ingående intervjun inför släppet av uppföljaren. Det är inte svårt för den elake att därmed avfärda en stor del av speljournalistiken som glorifierad copy. Och det är inte utan att de har en poäng. Även de bästa publikationerna viker plats åt tre uppslag långa artiklar där utvecklaren får utgjuta sig om att förra spelet kanske hade sina brister, men alla är åtgärdade i tvåan, det är perfekt, man kan göra VAD SOM HELST och ba… wow, liksom. Fredrik Schaufelbergers peppiga knäck på Mass Effect 2 i Level i vintras är ett talande exempel. En lysande skribent – en inte lika lysande artikel.

Så vad göra? Hur köper sig spelmedia en större trovärdighet? Att Tobias Bjarneby och Tommy Rydling gratulerar sig själva till att Sverige har den bästa speljournalistkåren i världen i sista Super PLAY innebär ju inte att den svenska speljournalistkåren därmed inte kan bli ännu bättre. Att till exempel verka hårdare för att få intervjuer med en utvecklare (eller en utgivare) strax efter release, när spelet har funnits på hyllorna ett tag och både intervjuaren och läsarna faktiskt vet vad spelskaparen talar om. Eller göra de där tuffa grävjobben som ger verkliga inblickar i spelbranschen idag.

Kanske gör speljournalistiken sig själv en otjänst genom att så tydligt identifiera sig med t.ex. musikjournalistiken. För det första är speljournalister i allmänhet betydligt mer insatta i sitt ämne (hur många professionella musikskribenter vet något om musik, förutom hur man lyssnar på den, och hur man snitsigt uttrycker sig om den attityd den förmedlar? De är inte många). För det andra är det betydligt enklare för någon som skriver om musik att förhålla sig oberoende till de stora skivbolagen. Dessa har redan ett dåligt rykte, och bryr sig inte nämnvärt om ifall Per Bjurman ägnar en helsida åt att sabla ned dem för deras girighet. Om Thomas Wiborgh hade gjort detsamma mot EA hade det däremot blivit ett jävla liv.

Atsushi Inaba

Atsushi Inaba, Fumito Ueda och Keita Takahashi må vara egensinniga bohemer i sin bransch, men såsom verksamma spelskapare är de ändå mer marinerade i marknadstänket än din genomsnittlige popstjärna. Killar som Pete Doherty, Liam Gallagher eller Shaun Ryder är säkert både smartare och mer cyniska än man kan tro vid första anblicken, men så säljer deras shit också sig själv. Ett nytt tv-spel har inte samma livstilsmässiga genomslagskraft som en grym låt. Inte i de breda folklagren, åtminstone. Inte än.

Så i stället för att hårdnackat hävda sitt oberoende, alternativt alls inte prata om det – skulle spelmedia inte vinna störst trovärdighet genom att helt enkelt lägga korten på bordet?