Games & Godis

Posts Tagged ‘speljournalistik

Min prenumeration på Level gick ut för ett tag sen. Jag har inte förlängt den. Det är oftast trivsam läsning, som utöver indiesidorna dock sällan bjuder något särskilt tuggmotstånd. Huruvida det beror på chefredaktörens genanta credo att spel inte ska eller kan vara mer än lek vet jag inte.

Fienden är al dente i sammanhanget. De tar sig själva, och spel, på mycket stort allvar. Jag gillar tidningen, och dess skapare, mycket. Jag tänker att spelkritik à la Level finns det väldigt mycket av – det är slickt, det är lifestyle, det är sköna snubbar som har sin världsbild klar och som inte tänker låta trams som funderingar kring genus rubba sina cirklar. Spelkritik à la Fienden – beläst, närgånget, envetet – åtminstone bra sådan, är det tyvärr sämre ställt med.

Så jag vill ge Johan, Alfred och deras kader av hårt arbetande frilansare en liten knuff i rätt riktning och sätter helt sonika in de pengar som kunde gått till ännu ett år av behagligt kroppstempererad och ansträngt avspänd Level-läsning till Fienden – i from förhoppning om att snart, snart få hålla även ett (ambitiöst och krävande) andra nummer i min hand.

Plötsligt händer det. Sverige får inte en utan två nya speltidningar. Åtminstone den ena har fokus på multiformat: Laser, utgiven av Bonnier. Bakom tidningen står gänget bakom Retry/Pulse, förstärkta av bland andra Tove Bengtsson. Den andra titeln vet vi försvinnande lite om utöver att den är tänkt att utannonseras på riktigt i morgon.

Idag finns egentligen bara två speltidningar på marknaden – Level och PC Gamer (jag räknar inte in gratistidningen GameReactor här, eftersom de inte konkurrerar om läsarna på samma villkor) Den senare är som synes ganska nischad, vilket förstås innebär att Level är Sveriges ledande speltidning sedan Super PLAY lades ned av Hjemmet Mortensen. En sådan position kan vara farlig för en tidnings självuppfattning, och det känns ganska tydligt att Level är i behov av någon att mäta sig emot.

I det senaste numret av Level (Level 60) syns ett antal nya krönikörer. En av dem är tidigare Level-medarbetaren Mats Johansson, som vid sin egen medelålders utbrott letat sig tillbaka till sin forna arbetsgivare. För att dela med sig av sin visdom? Nej, för att ösa ur sig bitterhet mot spelmediet. Det var aldrig vad han i sin ungdom inbillade sig, bölar Johansson. Mediets inneboende konstnärliga bärighet var bara en chimär, en grym illusion. Numera, med efterklokheten i ryggen, vet han nämligen bättre.

Ansatsen känns sådär lagom kreativ. Johansson påpekar att ingen kommer att gilla att läsa det han skriver, och det har han möjligen rätt i – men antagligen inte av de anledningar han hoppas på.

I en illa kommaterad drapa öser han sedan ur sig visdomar som att Super Mario Galaxy är så bra som spel kan bli (tyvärr en sedan länge etablerad sanning hos Level) och att man med kraft av ålder och erfarenhet ser rakt igenom ”de moderna FPS-spelens /…/ polygonstinna och syntetiska glansiga [yta] /…/ Jag kunde lika gärna spela Space Invaders.”

Chefredaktören Tobias Bjarneby är redan inne på liknande tongångar. Spel är lek, punkt slut. Hans missriktade försvar av David Jaffes genanta bloggutbrott är jobbig läsning (som lättas upp när man tar del av Sam Sundbergs mer balanserade funderingar) för oss som vill Sveriges mest meriterade spelkritiker på allvar.

Har man i 20 år hårdnackat hävdat att spel är finkultur är det klart att det gör ont när man en dag ställer sig bredvid och kritiskt granskar sin egen utsaga. Det behöver inte betyda att man hade fel när man formulerade den. Spelbranschen har absolut förändrats under de senaste 20 åren. Idag är den, if you will, ett monster, med en omättlig aptit på profit och utan tanke på de stackare som lämnas halvtuggade och utspottade längs vägen.

Spelmediet däremot har inte riktigt muterats på samma endimensionella sätt. Om något är den ”konstnärliga verkshöjden” ännu högre, och ny teknik och nya distributionskanaler gör att det är lättare än någonsin att få ut sitt spel – sitt budskap.

Johansson och Bjarneby åldras, och beskriver en ökande frustration med spelbranschen. Det vore onekligen enklare om de bara var ärliga och erkände att det frustrerande är att de blivit äldre.

En annan ny krönikör är Per Strömbäck. Japp – branschbasunen. Strömbäck har absolut en del intressant att säga, men att som oberoende speltidning ta in en representant för den bransch man åtminstone delvis är här för att granska tyder på klart bristande publicistiskt omdöme (av samma märke, får man tro, som när man valde att inkludera en hel bilaga om EA Sports-spel och kallade det en tidning om ”årets bästa sportspel”).

I morgon kan vi läsa första numret av Laser, och vi får veta mer om den andra, ännu namnlösa tidningen. Det enda vi vet idag är att konkurrensen är minst sagt välkommen.

Level 7 offentliggjorde sina Årets-nomineringar härom dagen. Årets spelskribent, -tidning, -podcast och -blogg ska utses, och nu är det upp till folket att säga sitt. Nytt för i år tycks vara att priserna utannonseras dagen före Dataspelsgalan, och inte som tidigare, som en del av själva galakvällen. En rejäl nedskrivning av prisernas genomslagskraft, som sägs bero på kritik mot att en fristående spelsajt, och inte Dataspelsbranschen själva, ligger bakom dem. Ett underligt resonemang kan tyckas, för den som inte är David Braben.

Tidigare idag fyrade förre Super PLAY-redaktören Mats Nylund av en salva mot en stor del av de nominerade. Han säger det inte rakt ut, men låter förstå att flera av de nominerade bloggarna och skribenterna har för dåliga språkkunskaper för att med trovärdighet kunna sägas tillhöra de bästa, och att det i stället handlar om en popularitetstävling – flest vänner och bäst exponering på Twitter vinner.

Det är en aningen träig beskrivning, men jag förstår vad Mats menar och kan delvis sympatisera med hans åsikter. Felet med nomineringarna är framför allt att man har blandat in bloggare bland skribenterna.

På listan över de nominerade finns minst fem bloggare, medan namn som Johan Martinsson och David Zander lyser med sin frånvaro. Och man undrar: är det ett skämt? Tro nu inte att jag dissar de bloggare som har nominerats, det rör sig om duktiga skribenter som jag gärna läser – men jag skulle inte betala för att läsa deras alster. Martinsson och Zander betalar jag däremot gladeligen för. Som spelskribenter betraktat är de båda hästlängder före minst hälften av de nominerade.

Det största felet med skribentpriset är dock inte de skeva nomineringarna, utan det faktum att priset avgörs av publikens röst. Jag har inga problem med att det är massan som röstar fram blogg- eller podcastvinnarna. Det Mats Nylund vänder sig emot med omröstningen – att populärast vinner – är som jag ser det själva poängen med ett sådant pris, En bra spelblogg måste ju inte vara välskriven – passionen och förmågan att finna de spännande vinklarna är viktigare. Men när det gäller skribenterna bör det vara kvaliteten som fäller avgörandet, inte vem som slänger ur sig fyndigaste one-liners för 13-åringarna.

Trots att vi har fantastiska speljournalister som Alfred HolmgrenJohan Hallstan, Thomas Wiborgh, Jimmy Håkansson, Fredrik Schaufelberger, Michael Gill, Tove Bengtsson och Carl-Johan Johansson i landet tycks utmärkelsen som bäste skribent vara en tävlan mellan seriefigurerna Oskar Skog och Petter Hegevall.

Level 7:s skribentpris skulle kunna vara en morot för fortsatt kvalitetsjournalistik i Spel-Sverige. Bortom fanboyismen och ryggdunkandet. Allt som behövs är lite vilja. Presentera tio nominerade skribenter, och låt en väl förkovrad jury välja vinnaren. Och Dataspelsbranschen – ta för tusan in prisutdelningen på galan igen.

Mer glädjande är att läsa nomineringarna i bloggkategorin. Plötsligt svämmar det över av spelbloggar – på gott och ont, givetvis. Men även om allt inte är bra finns det numera betydligt fler guldkorn att hitta än för bara ett par år sedan, och det är en fin utveckling. Hatten av för er allihop!

(När det gäller bloggpriset får vi ändå tro att populärast och bäst sammanfaller i år – så att Blog ‘em up äntligen får sitt rättmätiga pris)

Bilden ovan har sedan någon vecka förbryllat gamers och spelkritiker (framför allt de sistnämnda) i Sverige. Idag får gåtan sin lösning, när svenska Eurogamer begår premiär. Toby och gänget bakom PS3Bloggen.se träder fram som den nybildade redaktionen, och med sig har de folk som Linus från Sugoi, Ariez.se-Elin och, faktiskt, jag. That’s right. Det är dags att ta nästa steg och prova på lite mer organiserat skrivande om spel. Men det innebär absolut inte att Games & Godis försvinner. Tvärtom. Mer fokus på spel kommer att medföra ett ännu större behov av en chosefri ventil, såsom illustrerat i mitt senaste inlägg kontra min första EG-recension.

Däremot har jag ytterligare ett stort projekt på gång som kan komma att rubba mitt spelfokus framöver. Men mer om det längre fram.

Så dräll nu  inte kvar här. In på Eurogamer med er!

Jag skrev om bra saker inom svensk spelkritik härom dagen. Det gjorde jag inte för att det bara finns bra saker att säga, utan mest för att de bra sakerna måste få sägas ibland. Det finns förstås mindre bra saker också, och jag tänkte att jag skulle ägna dem en stund med.

Jag funderade lite på det här med speljournalistik. Vad är den? Är det kulturjournalistik – eller är det konsumentjournalistik (och jag fick hejda mig för att inte skriva ”bara” framför det sistnämnda)? Jag tror att få speljournalister vill se sig själva konsumentjournalister – spel är kultur, inte bara underhållning. Men om man jämför med former av kulturjournalistik som ligger nära  – som film och musik – så är det t.ex. avsevärt mer skriverier om hårdvara inom speljournalistiken. Och sådant är faktiskt svårare att sortera i kulturfacket. Om en filmtidning gör ett uppslag om de senaste modellerna av BluRay-spelare eller ljudanläggningar gör de ingen större hemlighet av att detta är konsumentjournalistik, nu skriver vi inte om film som kultur. I spelmedia drar man sig, upplever jag, för en sådan distinktion.

Inom film- och musikjournalistiken har man ofta, kan jag känna, lättare att betrakta sitt bevakade område som både underhållning och kultur. Som jag ser det är det ett tecken på mognad – att inte benhårt hålla på att just mitt intresse alltid är finkultur. Det är det ju inte. Det finns en gradskillnad mellan, säg, Machinarium och, säg, WWE Legends of Wrestlemania. Det må givetvis vara speljournalistiken ursäktat – den är betydligt yngre, och tvingas dessutom ofta både ursäkta och hävda sig inför trångsynta tvivlare och hånfulla haters.

Ask me about Loom™. Do it. Seriously, do it. Do it.

Dessutom har vi ju det eviga problemet med att spelskaparna så tydligt sitter i knäet på utgivaren, på marknadsförarna. Inför ett släpp ges exklusiva, långa, ingående intervjuer – där spelskaparna helt på egna villkor får komma till tals om en produkt som ännu inte finns tillgänglig i sin helhet. Som de får visa upp de bästa bitarna av, och som den stackars skribenten har därmed ytterst klent underlag att skriva om. Är den här bråkdel man har fått se representativ för hela spelet, eller kanske den i särklass bästa bråkdelen? Det enda man har att gå på är, till syvende og sidst, sin egen känsla.

Nästa gång vi ser en text om det kommande spelet är recensionen, och nästa gång efter det är först i den lika exklusiva, långa och ingående intervjun inför släppet av uppföljaren. Det är inte svårt för den elake att därmed avfärda en stor del av speljournalistiken som glorifierad copy. Och det är inte utan att de har en poäng. Även de bästa publikationerna viker plats åt tre uppslag långa artiklar där utvecklaren får utgjuta sig om att förra spelet kanske hade sina brister, men alla är åtgärdade i tvåan, det är perfekt, man kan göra VAD SOM HELST och ba… wow, liksom. Fredrik Schaufelbergers peppiga knäck på Mass Effect 2 i Level i vintras är ett talande exempel. En lysande skribent – en inte lika lysande artikel.

Så vad göra? Hur köper sig spelmedia en större trovärdighet? Att Tobias Bjarneby och Tommy Rydling gratulerar sig själva till att Sverige har den bästa speljournalistkåren i världen i sista Super PLAY innebär ju inte att den svenska speljournalistkåren därmed inte kan bli ännu bättre. Att till exempel verka hårdare för att få intervjuer med en utvecklare (eller en utgivare) strax efter release, när spelet har funnits på hyllorna ett tag och både intervjuaren och läsarna faktiskt vet vad spelskaparen talar om. Eller göra de där tuffa grävjobben som ger verkliga inblickar i spelbranschen idag.

Kanske gör speljournalistiken sig själv en otjänst genom att så tydligt identifiera sig med t.ex. musikjournalistiken. För det första är speljournalister i allmänhet betydligt mer insatta i sitt ämne (hur många professionella musikskribenter vet något om musik, förutom hur man lyssnar på den, och hur man snitsigt uttrycker sig om den attityd den förmedlar? De är inte många). För det andra är det betydligt enklare för någon som skriver om musik att förhålla sig oberoende till de stora skivbolagen. Dessa har redan ett dåligt rykte, och bryr sig inte nämnvärt om ifall Per Bjurman ägnar en helsida åt att sabla ned dem för deras girighet. Om Thomas Wiborgh hade gjort detsamma mot EA hade det däremot blivit ett jävla liv.

Atsushi Inaba

Atsushi Inaba, Fumito Ueda och Keita Takahashi må vara egensinniga bohemer i sin bransch, men såsom verksamma spelskapare är de ändå mer marinerade i marknadstänket än din genomsnittlige popstjärna. Killar som Pete Doherty, Liam Gallagher eller Shaun Ryder är säkert både smartare och mer cyniska än man kan tro vid första anblicken, men så säljer deras shit också sig själv. Ett nytt tv-spel har inte samma livstilsmässiga genomslagskraft som en grym låt. Inte i de breda folklagren, åtminstone. Inte än.

Så i stället för att hårdnackat hävda sitt oberoende, alternativt alls inte prata om det – skulle spelmedia inte vinna störst trovärdighet genom att helt enkelt lägga korten på bordet?

Etiketter:

wanted-weapons-of-fate-20081030032327717_640w

Ett återkommande problem inom speljournalistiken är huruvida skribenterna verkligen förhåller sig objektivt till de spel och konsoler, utvecklare och utgivare de skriver om. I en snäv värld där annonsintäkter mycket väl kan hänga samman med hur mycket och hur positivt man skriver om en viss utgivares spel kan gränserna vara svåra att identifiera.

Inom svensk speljournalistik stöter vi på ännu ett problem: bristen på distans till den inhemska utvecklarscenen. Närheten till utvecklare som arbetar med relativt stora licenser gör att dessa utvecklare blir rejält överrepresenterade i svensk spelmedia, och dess betydelse blåses upp långt bortom sin verkliga storlek. Blog ‘em ups och Super PLAYs Michael Gill levererar tillsammans med Ulf Sandqvist en svidande reality check på Aftonbladet Debatt. Nyttig läsning för alla som öppnat en svensk speltidning de senaste fem åren.