Games & Godis

Archive for mars 2010

Ett stort lördagsnöje i min späda ungdom var så klart att Åka In Till Stan. Och det dröjde inte länge innan min året äldre kusin visade mig till glassbaren på Klammerdammsgatan. Det var faktiskt en glassbar året runt, med stora skyltar som saluförde deras banana splits och glassbomber. Jag kan inte minnas att jag någonsin de facto såg någon av de där pjäserna serveras, trots otaliga timmars häng i lokalen. Och kan verkligen de sex, sju arkadkabinetten ha gett tillräckligt mycket inkomster för att stället skulle gå runt? Det var dock inga frågor man ställde där och då.

I stället hade vi fullt upp med att slösa veckopengen på Choplifter och Double Dragon. Båda hade fantastisk grafik och fascinerande gameplay. I Choplifter skulle man med sin helikopter ta sig in bakom fiendens linjer, bomba sönder fängelser och rädda sina fångna kamrater, allt medan fiendens tanks försökte skjuta ned en. Det häftigaste var det faktum att det sidscrollande spelet tog en både fram (vilket i det här fallet var åt vänster på skärmen, bara det väldigt originellt) och tillbaka – flera skärmlängder! Double Dragon, med möjligheten att röra sig i ”2,5D” över skärmen var också fruktansvärt coolt. Gubbarna rörde sig långsamt, men hade i gengäld massor av häftiga moves och kunde dessutom plocka upp tuffa vapen som baseballträn och nunchakus.

Så småningom dök även ett Golden Axe-kabinett upp. Just där och då var det spelet världens coolaste, evörr. Fantasytemat låg rätt i tiden, och både grafik och ljud var bland det häftigaste vi hade stött på i ett spel. Och karaktärerna var inte bara coola, de kunde dessutom samla på sig mana och anfalla med kraftfulla magier som fällde varenda fiende på skärmen. De små skitsen mellan banorna, där små tjuvaktiga alfer försökte stjäla spelarnas guld medan de sov i sitt läger, var också häftigt – bara tanken på att karaktärerna faktiskt gjorde saker emellan banorna svindlade. En lördagseftermiddag troppade jag och en kompis till glassbaren med en 20-30 kr i mynt vardera, redo att ta oss igenom hela Golden Axe. Det blev en episk spelomgång, men till slut föll våra monetära tillgångar till föga mot någon av de där stora, kompromisslösa bossarna.

Ett lite senare spelminne från samma lokal är av ett spel som jag inte är säker på att jag minns rätt namn på. Jag vill tro att det hette Rolling Thunder – men alltså inte det Rolling Thunder de flesta av er kanske är bekanta med. Det här spelet var ett vertikalscrollande shmup i samma skola som, säg, Xevious eller 1942, fast med motorcyklar. Men i all sin enkelhet var det oerhört underhållande, med len co-op och gott om häftiga power-ups. Ni känner kanske igen den där gnagande känslan av att ha glömt bort något som man kanske aldrig kommer få veta igen.

Glassbaren på Klammerdammsgatan slog igen någon gång under 90-talets början. Sedan dess har lokalen hyst några olika verksamheter, mest notabelt en restaurant med skapligt rykte under några år. Senast jag gick förbi var den dock återigen övergiven.

Etiketter: ,

– G&G presenterar sin första gästbloggare. Take it away, Teresa Axner! –

Jag: Jag har blivit ombedd att gästblogga om God of War III. Har ni sett det? det är helt otroligt – kvinnorna i spelet är helt bokstavligen antingen sex- eller pusselobjekt. Fantastiskt sätt att få kvinnor som spelar att känna sig inkluderade…
Vän 1: Du, jag tycker man ska tänka sig noga för innan man börja angripa spelbraschen på det där sättet.
Vän 2: Eller hur, alltså, vad har de för plikt gentemot dig? De ska ju skaffa kunder, och det är killar som spelar såna spel. Spelföretagens syfte måste ju vara att gå med vinst, inte att vara politiska verktyg. Man kan ju inte bestämma vad de får göra för spel.

Det här är för all del en nerkokning och dramatisk förenkling av samtalet jag hade med några kompisar häromdagen. Men det är ett samtal som jag haft ganska många gånger i olika varianter. Det går till så här: Jag börjar prata om ett spel eller en film eller whathaveyou som kanske är jättebra, kanske suger, men som hur som helst har problematiska element. Min samtals-partner utgår genast ifrån att min tes är att just det här spelet/filmen är en särskilt ond och illvillig produkt som genast måste förbjudas/vars upphovsman måste brännas på bål. Sedan tar det oss en halvtimme att i bästa fall hitta varann, i sämsta fall gå ur samtalet med en djup och liksom klibbig frustration. Men nu har jag alltså, tack vare Games & Godis, fått ett gyllene tillfälle att sammanfatta mina avsikter! Du som ofta finner dig försvara spelbraschens yttrandefrihet mot arga feminister, ta en titt. Du kanske lär dig något:

Jag är inte här för att tjäna spelbranschen och jag skiter i om de skaffar kunder eller ej. Jag representerar heller inte svenska staten och dess ständiga försök att censurera saker (wait, what?). Jag ägnar mig åt kulturkritik, och spel, in case you hadn’t noticed, är en av de mest centrala kulturformerna i vår civilisation. TV-spel skapar inte sexismen. Men de speglar vår kultur i precis samma mått som våra böcker, vårt språk, våra kläder och våra kroppar gör. Vi lever i en sexistisk kultur, alltså blir våra spel sexistiska. Genom att titta på spel (filmer, böcker, modetidningar etc) kan vi avslöja vad vi egentligen berättar för varann om vilka vi får vara. Mitt mål är att lära mig mer om allt som finns i vår kultur som vi är blinda för, och genom att avslöja konstigheterna i kulturen förhoppningsvis göra den bättre.

Låt mig ge ett exempel. Jag är ett stort fan av TV-serien Supernatural. Den är välskriven, har ett bra mythos och är otroligt charmig. Samtidigt kan jag se att det inte finns mycket till plats för vare sig kvinnor eller icke-vita i Supernaturalvärlden. Det är faktiskt så påfall-lande att cracked.com publicerade det hysteriskt träffsäkra flödesschemat ”What Happens to Every Female on Supernatural” där det finns två slutstationer: ”Disappears from plot due to lack of personality” eller ”dies”. Att Supernatural är så centrerad kring vita män skulle jag inte ha minsta problem med, ifall det fanns motsvarande mängd filmer och TV-serier där kvinnor och/eller icke-vita tar en central roll och gör viktiga grejer. Så är inte fallet. Det finns ett mönster i vårt samhälle där berättelser om vita män genomgående anses ”allmängiltiga” medan berättelser om kvinnor (för att inte tala om bruna kvinnor) anses vara specifika och inte universellt gångbara. Betyder detta att jag har börjat propagera för att Supernatural ska läggas ner? Måste jag göra avbön för det i serien jag tycker är bra? Jag tycker inte det. Däremot har jag börjat samtala med andra fans om vad det är vi egentligen tittar på, och om vad det kan lära oss om oss själva och vårt samhälle.

När kvällstidningarna har rubriker om moraliskt förkastliga spel kanske deras mål är att få dem förbjudna. När gamertjejer pratar om kulturen de älskar men ibland inte känner sig välkomna i, kan man ganska säkert göra antagandet att detta INTE är vad de är ute efter. Vi vill inte förstöra spelhobbyn, vi vill bara vara med i klubben på samma villkor som alla andra. Om jag ordnar en klassfest där alla utom Karl-Bertil är bjudna, ger den temat ”Karl-Bertil är dum i huvudet” och Karl-Bertil sedan säger till mig att skärpa mig – vem är det som förstör stämningen, han eller jag?

Ärligt talat har jag svårt att se vad som är så svårt att fatta med det här. Jag har också svårt att förstå varför intelligenta, ödmjuka män som känner och respekterar mig omedelbart, reflexmässigt, antar att jag är ute efter att kontrollera folks känslor, att tvinga in tonårstjejer i en offerroll, att belägga en hel bransch med gammalhollywoodska censurlagar – enbart baserat på att jag berättar att jag ser jobbiga grejer i ett spel. Grejer som gör att jag känner mig oönskad som deltagare, och som de andra deltagarna möjligtvis kan vilja veta om, eftersom de uppenbarligen är osynliga för dem. Varför finns det inga andra lägen än total acceptans respektive förbudskrav?

Den här mentaliteten begränsar sig naturligtvis inte till män. I kvinnotunga geekkretsar finns samma tanke, att ett ifrågasättande av ett verk innebär ett utpekande av det individuella verket och upphovsmannen som Satan själv. Man måste välja. Antingen gillar jag 30 Rock, och då måste jag vägra lyssna när någon påpekar att det pågår en del jävligt märkliga grejer vad gäller kön och ras där. Eller så gillar jag det inte, och då måste jag ösa skit på det, mysa över min godhet och blunda för alla grejer som den serien gör så jävla rätt.

Är det här samma märkliga blindhet som får somliga läsare av feministiska bloggar att utan att särskilt noggrant kontrollera vad inläggen faktiskt handlar om slänga sig direkt på kommentarerna för att där gå till angrepp mot sina allra bästa stråfeminister? Öppen fråga: Varför läser ni inte vad vi skriver? Varför går ni in i ett samtal med oss utan en antydan till försök att höra vad vi säger? Förr eller senare kommer vi att komma till saker vi verkligen tycker olika om. Jag är helt beredd att acceptera att du och jag har fullständigt olika syn på till exempel God of War IIIs spelbarhet. Men när du angriper mig för saker jag aldrig påstått, vad är vinsten med det? Vi som skriver sådana här bloggar får ofta höra att det skulle tjäna feminismens sak ifall vi var lite mindre aggressiva. Dude. Det är en sida som är aggressiv här, och inte består den av de kvinnor som sakligt och osentimentalt delar med sig av sina erfarenheter.

Mitt syfte med att ifrågasätta (inte förbjuda, ifrågasätta) God of War III är att inleda ett samtal om vilka berättelser vi skapar och vad de säger om vår kultur. Vad är ditt syfte med att försvara spelet till varje pris?

Teresa Axner är kulturkritiker och geekfeminist, och skriver för bl.a. Weird Science och egna bloggen Roleplaying is so gay.

En välbehövlig jämställdhetsdebatt har överraskat Spelsverige i sin komfortabla vardagslunk. Orsaken är förstås den extremt inpyrt grabbgubbiga bransch vi alla följer och/eller är en del av, men i synnerhet tre droppar har fått bägaren att rinna över: God of War 3-gate, Dataspelsgalan-gate och GameCrush-gate (mer om den sistnämnda nedan). Den bedrivs på twitter, på diverse bloggar, och även trevande på sina håll på förra veckans dataspelsgala. Games & Godis förser dig med några bra startpunkter för att hänga med i svängarna.

Mindspark diskuterar Gisela Jönsson och Tommy Rydling inte bara spegelneuroner och existentialism i en intressant plogg, Gisela passar även på att blogga om den pågående debatten – och drar igång en serie referat av Harvardprofessorn Rosabeth Moss Kanters studie från 1977 av token women. Tommy publicerar dessutom en lång intervju med några av gossarna bakom God of War 3 på återuppvaknade Vincere Vel Mori. Passionerade och begåvade Åsa RoosDiscordia rantar motiverat om Dataspelsbranschen och dess kvinnosyn (medan Erik Hansen gör en läsvärd intervju med Per Strömbäck om detsamma), och suckar över den förtäckta kvinnoobjektifieringen bakom onlineinitiativet Game Crush. Även Maria-STR/+CHA ventilerar sin besvikelse, och nog är det väl så att vi idag skriver 2010 – inte 1910? Att kvinnliga gamers är urtrötta på att aldrig slippa just det prefixet är inte konstigt – konstigt är däremot att så många manliga gamers är nöjda med de gammaltestamentliga könsroller även vi knuffas in i, såväl i själva spelen som i marknadsföringen. Mer om det här på G&G framöver.

Det har hänt lite annat också: Jimmy Wilhelmsson funderar kring videospelsvåldet och hur man bör se på det i Sverige på PS3Bloggen. Gamereactor-Jonas rapporterar ryktet om en slimmad 360 mot bakgrunden av den våg av skepsis som mötte de första bilderna på vad som senare visade sig vara en slimmad PS3. Oskar Skog funderar intressant och välformulerat kring poängsystemen för att köpa poäng via konsolernas onlinetjänster.

Och hey – ingen missar väl Teresa Axners lysande grundkurs i geekfeminism på fina Roleplaying is so gay? Så inspirerande och folkbildande att man har svårt att sitta still. Läs Teresa nu!

Min mest avgörande spelhall var en snabbmatssylta. Snabbmatssyltan i Vallås Centrum, för att vara exakt. Innehavaren kallades Rosti – eller hette han Rosti? Jag visste aldrig och vet inte än. Men hos Rosti fanns två arkadkabinett, varav ett alltid var Taitos Empire City 1931. För första gången blev jag verkligt besatt av ett arkadspel. Spelet utspelade sig som titeln antyder under förbudstiden i USA, i maffiamiljö, och gick ut på att med kontrollspaken styra ett hårkors över skärmen och skjuta alla bad guys som hoppade fram. Ibland hade de av någon anledning en flickvän i armkrok, och då gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte träffa fel person. Alla banor upprepade sig på exakt samma sätt samma gång, och det gällde att lära sig dem utantill.

Det hade varit lättare om det inte vore för de tre, fyra, fem år äldre killarna som också frekventerade Rostis sylta. De snusade och körde moppar, och tyckte att det var hysteriskt roligt att en liten knatte som jag hade hittat dit och dök upp var och varannan dag med några enkronor i fickan och snällt köade bakom dem för att få spela. Jag försökte givetvis låtsas om som att jag inte märkte att de noga iakttog mig medan jag spelade, men inombords dunkade mitt lilla fågelhjärta vilt och jag fick anstränga mig för att hålla andhämtningen på en sansad nivå. Ofta gjorde nervositeten att även mina mest framgångsrika spelomgångar slutade på andra eller tredje banan. En gång, när moppekillarna hängde i klasor runt mig och arkadkabinettet kom en av dem på den skojiga idén att stänga av spelet mitt i min runda. Alla garvade, och jag var på vippen att börja grina – min första tanke var att jag hade förstört spelet på något oförklarligt vis – när en annan kille knuffade bort kisen som stängt av, startade spelet igen och erbjöd mig två nya kronor för en ny omgång. Men då hade jag redan räddhågset backat undan och var på väg ut genom dörren.

Min blyghet till trots vann  jag nog ändå en del sympati och rentav respekt – mina kompisar gjorde stora ögon när vi tillsammans gick förbi någon av tuffingarna i skolans korridorer och de hälsade mig med en igenkännande nick eller till och med ett Tjenare.

Ett annat spel gjorde en kortare cameo hos Rosti, Konamis Mikie. Med sin färgglada grafik och bekymmerslösa grundförutsättningar (busungen Mikie springer runt skolbyggnaden och samlar hjärtan från sin flickvän, medan han jagas av lärare och vaktmästare) var det en frisk fläkt i min begränsade arkadvärld. Men det var så svårt att jag efter varje bortslösat spel genast ångrade att jag inte valt Empire City i stället.

Rostis sylta blev snart pizzeria, arkadmaskinerna försvann och sen några år är även byggnaden borta, riven och helt sonika ersatt med en anspråkslös gräsmatta. Inget ger en vink om byggnaden som tidigare låg där. Men jag kommer inte att glömma.

Etiketter: ,

Jag har aldrig varit typen som har fastnat i, ni vet, dåliga vanor. Alkohol, tobak, poker/oddset/hästar – not for me. Man doppar kanske tån i någon av de där, men blir aldrig bofast. Kanske är det en anledning till att jag alltid har haft svårt att relatera till kidsen som spelar World of Warcraft 100 timmar i veckan. Men när en kompis skickade den här länken hajade jag till en smula. Det är en lång text, men väl värd att läsa. Snabb recap: kille spelar Vice City, lägger obscena mängder tid på spelet, GTAIV kommer ut, kille gör några linor kokain och spelar med en kompis i 30 timmar på första sittningen, och fastnar så småningom i ett flerårigt missbruk där koksruset intensifierar upplevelsen av spelet till den milda grad att dessa sessioner är enda gången han känner sig verkligt levande.

Det är intressant för att de båda missbruken är så tätt sammanflätade, så mycket av det ena går igen i det andra. Och det är drabbande dels för att det handlar om något som ligger så nära mitt eget hjärta, och för att killen inte motsvarar den karikatyrartade bild av cokeheads som de flesta av oss nog omedvetet har byggt upp på grundval av spritt mediebrus genom åren. Han springer inte runt på gathörn och försöker sälja avsugningar, han är inte våldsam, han bor inte på gatan. Han spelar GTA och njuter av det, precis som jag. Hans beskrivning av spelet rimmar ganska väl med min egen upplevelse.

Mina egna ”binges” har varit mer modesta. Men givetvis har de påverkat min vardag. Hösten 2000 jobbade jag på ett bygge i Göteborg, var nybliven singel och valde ofta bort kvällsumgänge eftersom jag ju skulle lämna in tidigt. Oftare än inte slutade dock dessa kvällar med att jag satt uppe till två och förde Arsenal till titel efter titel i Championship Manager, vilket i sin tur ledde till att jag var bushed när klockan ringde vid halv sex. Eftersom jag därför var helt slut efter jobbet valde jag gärna bort umgänge på kompisar på kvällen för att lägga mig tidigt, och så började det hela om igen.

Den dåliga cirkeln bröts så småningom, när jag började umgås med en del nya vänner, blev mer eller mindre förälskad, och så småningom lämnade stan på ett tag för att få lite nya perspektiv. Jag vill egentligen inte säga att mitt intensiva CM-spelande var ett verkligt problem för mig, men när jag läser igenom den fakta jag har radat upp här ser jag svart på vitt att det ju faktiskt var det. Jag spelade för mycket, och det fick mig att må sämre än jag borde. Sånt vill man inte inse om sig själv, men trots allt var det nog så. Huh.

Så, anyone else wants to share?

Det är dags att peppa på Bodycount! Brittiska Codemasters med Stuart Black i spetsen utannonserade titeln i förra veckan, och rapporteringen har genomsyrats av en blandning av garvad skepsis och gryende pepp av kritiker spelvärlden över.

Bodycount - genredefinierande?

Spelutvecklaren Black är mest känd för sin inblandning i 2006 års utmärkta shooter med samma namn, från Criterion Games. Spelet Blacks främsta företräde var ju att det aldrig kompromissade med intentionen att vara lyxig arkadaction, låt vara med ett visst taktiskt djup. Storyns främsta funktion var att fungera som backdrop för blytung action, och just därför störde det inte att den var både klichétyngd och skissartad. En jämförelse med megasuccén Call of Duty 4: Modern Warfare kanske är på sin plats. Det är uppenbart att Infinity Ward verkligen tycker att de har en stark historia att berätta, och de lägger därför emfas på varje stavelse. Och där tar de ju fel. Själva spelandet är skapligt jämförbart – lite mindre muskelaction, lite mer taktik. De stora pretentionerna gör dock att intrycket av Modern Warfare blir lite som en tanig kille i en två storlekar för stor Zegnakostym – den kan vara hur snitsig som helst i sig, den sitter ändå illa på kisen. Blacks riktigare värdering av sin storys tyngd gör att spelet får en säkrare tonträff, och ger ett starkare helheltsintryck.

Black - ett av förra generationens snyggaste

Men Bodycount då? Tja, av bilderna att döma kan detta bli precis det Black för den tredje 3D-generationen som vi har längtat efter. Och det råder ingen tvekan om att Stuart Black är väl medveten om spelets USP:

– If Race Driver: GRID was all about the purity of racing, then everything in Bodycount is absolutely centred on the bullet and its impact on the world, säger han på Codemasters hemsida.
– Our shredding tech enables us to create a different kind of gameplay, where players and AI can’t hide behind indestructible cover and rely on whack-a-mole mechanics. Here the environment is constantly changing as the game world is shot to hell; it’s going to be a huge amount of fun.

Inte för att jag är den som alltid tar spelutvecklare på deras ord, men det är svårt för mig att låta bli att gnugga händerna inför det här.

Etiketter: ,

Det är dags för ännu en promenad längs minnenas allé. Jag tog mina första stapplande gamersteg inte långt efter att jag tagit mina första stapplande steg över huvud taget. I min barndom var arkadhallar fortfarande ganska vanliga i Sverige. Dessutom hade varje korvkiosk och pizzeria med självaktning minst en spelautomat stående längs den bakre väggen. Och det är inte Jack Vegas vi pratar om här, utan pengaslukande trälådor fyllda med elektronik, utan annan chans till payoff än rent underhållningsmässig sådan.

Tur då att den desto oftare var nog så stor.

Vi gör det här med bilder. Och vi börjar med en av de första platser där jag stötte på arkadspel – Palmqvists Minigolf vid Östra Stranden i Halmstad. Från början var det mest flipperspelen som fascinerade mig, med sin totala överstimulans – ljus, ljud och massor av rörliga delar. Efter två minuters stirrande och lyssnande var man helt kvillrig. Det var billig underhållning. Men snart nog upptäckte jag de andra spelen, de som hade en bildskärm och som kontrollerades med en sticka och en eller två knappar. Jag minns inte ens de första spel jag spelade här. I stället minns jag de jag spelade mest: OutRun, Afterburner och Operation Wolf. Den fastmonterade Uzin till det sistnämnda var galet ball.

På något plan känns det väldigt tryggt att veta att Palmqvists minigolf inte bara finns kvar, utan att de också fortfarande driver en spelhall intill.

Tyvärr motsvarar interiören inte riktigt min barndoms galet intensiva arkadupplevelse. Ett par Sega Rally-kabinett, ett biljardbord, en mekanisk leksaksbil och ett par äldre kabinett med inte särdeles minnesvärd mjukvara är allt som återstår av den forna spelhallsglansen.

Palmqvist var inte det enda minigolfstället som frekventerades. Somliga kvällar valde man hellre banan med det kittlande namnet Japan, en bit längre upp längs Södra Badvägen. Där fanns en mindre spelhall, som inte hade vare sig Palmqvists intensitet eller spännande kabinett. Däremot är det hos Japan som spelhallsfanan hålls högst idag. I den kombinerade glasskiosken och pizzerian som ligger intill har man hyst in en mysig, mörk arkadgrotta så fullproppad med maskiner att det kan vara svårt att ta sig fram. Det finns några skapliga flipperspel, de obligatoriska Sega Rally-kabinetten, ett air hockey-bord och en handfull arkadmaskiner.

Tidigare har man också haft kvar en verkligt ärevärdig rest av den gamla spelhallskulturen. I ett hörn stod nämligen ett gammalt träkabinett med ett svartvitt racingspel för två spelare. Jag minns inte vad det heter, eller ens att det skulle ha haft ett namn. Det har liksom bara alltid funnits där. Spelet styrdes med ratt, gaspedal, broms och växelspak, och kostade – så sent som sommaren 2008 – endast 1 krona per spel och spelare. Sommaren 2009, när de här bilderna togs, hade man skickat maskinen tillbaka till uthyrningsfirman för att testa ett annat spel. Jag hoppas att det kommer tillbaka i sommar. Jag saknar det.

Etiketter: ,