Games & Godis

Ett stort lördagsnöje i min späda ungdom var så klart att Åka In Till Stan. Och det dröjde inte länge innan min året äldre kusin visade mig till glassbaren på Klammerdammsgatan. Det var faktiskt en glassbar året runt, med stora skyltar som saluförde deras banana splits och glassbomber. Jag kan inte minnas att jag någonsin de facto såg någon av de där pjäserna serveras, trots otaliga timmars häng i lokalen. Och kan verkligen de sex, sju arkadkabinetten ha gett tillräckligt mycket inkomster för att stället skulle gå runt? Det var dock inga frågor man ställde där och då.

I stället hade vi fullt upp med att slösa veckopengen på Choplifter och Double Dragon. Båda hade fantastisk grafik och fascinerande gameplay. I Choplifter skulle man med sin helikopter ta sig in bakom fiendens linjer, bomba sönder fängelser och rädda sina fångna kamrater, allt medan fiendens tanks försökte skjuta ned en. Det häftigaste var det faktum att det sidscrollande spelet tog en både fram (vilket i det här fallet var åt vänster på skärmen, bara det väldigt originellt) och tillbaka – flera skärmlängder! Double Dragon, med möjligheten att röra sig i ”2,5D” över skärmen var också fruktansvärt coolt. Gubbarna rörde sig långsamt, men hade i gengäld massor av häftiga moves och kunde dessutom plocka upp tuffa vapen som baseballträn och nunchakus.

Så småningom dök även ett Golden Axe-kabinett upp. Just där och då var det spelet världens coolaste, evörr. Fantasytemat låg rätt i tiden, och både grafik och ljud var bland det häftigaste vi hade stött på i ett spel. Och karaktärerna var inte bara coola, de kunde dessutom samla på sig mana och anfalla med kraftfulla magier som fällde varenda fiende på skärmen. De små skitsen mellan banorna, där små tjuvaktiga alfer försökte stjäla spelarnas guld medan de sov i sitt läger, var också häftigt – bara tanken på att karaktärerna faktiskt gjorde saker emellan banorna svindlade. En lördagseftermiddag troppade jag och en kompis till glassbaren med en 20-30 kr i mynt vardera, redo att ta oss igenom hela Golden Axe. Det blev en episk spelomgång, men till slut föll våra monetära tillgångar till föga mot någon av de där stora, kompromisslösa bossarna.

Ett lite senare spelminne från samma lokal är av ett spel som jag inte är säker på att jag minns rätt namn på. Jag vill tro att det hette Rolling Thunder – men alltså inte det Rolling Thunder de flesta av er kanske är bekanta med. Det här spelet var ett vertikalscrollande shmup i samma skola som, säg, Xevious eller 1942, fast med motorcyklar. Men i all sin enkelhet var det oerhört underhållande, med len co-op och gott om häftiga power-ups. Ni känner kanske igen den där gnagande känslan av att ha glömt bort något som man kanske aldrig kommer få veta igen.

Glassbaren på Klammerdammsgatan slog igen någon gång under 90-talets början. Sedan dess har lokalen hyst några olika verksamheter, mest notabelt en restaurant med skapligt rykte under några år. Senast jag gick förbi var den dock återigen övergiven.

Min mest avgörande spelhall var en snabbmatssylta. Snabbmatssyltan i Vallås Centrum, för att vara exakt. Innehavaren kallades Rosti – eller hette han Rosti? Jag visste aldrig och vet inte än. Men hos Rosti fanns två arkadkabinett, varav ett alltid var Taitos Empire City 1931. För första gången blev jag verkligt besatt av ett arkadspel. Spelet utspelade sig som titeln antyder under förbudstiden i USA, i maffiamiljö, och gick ut på att med kontrollspaken styra ett hårkors över skärmen och skjuta alla bad guys som hoppade fram. Ibland hade de av någon anledning en flickvän i armkrok, och då gällde det att hålla tungan rätt i mun och inte träffa fel person. Alla banor upprepade sig på exakt samma sätt samma gång, och det gällde att lära sig dem utantill.

Det hade varit lättare om det inte vore för de tre, fyra, fem år äldre killarna som också frekventerade Rostis sylta. De snusade och körde moppar, och tyckte att det var hysteriskt roligt att en liten knatte som jag hade hittat dit och dök upp var och varannan dag med några enkronor i fickan och snällt köade bakom dem för att få spela. Jag försökte givetvis låtsas om som att jag inte märkte att de noga iakttog mig medan jag spelade, men inombords dunkade mitt lilla fågelhjärta vilt och jag fick anstränga mig för att hålla andhämtningen på en sansad nivå. Ofta gjorde nervositeten att även mina mest framgångsrika spelomgångar slutade på andra eller tredje banan. En gång, när moppekillarna hängde i klasor runt mig och arkadkabinettet kom en av dem på den skojiga idén att stänga av spelet mitt i min runda. Alla garvade, och jag var på vippen att börja grina – min första tanke var att jag hade förstört spelet på något oförklarligt vis – när en annan kille knuffade bort kisen som stängt av, startade spelet igen och erbjöd mig två nya kronor för en ny omgång. Men då hade jag redan räddhågset backat undan och var på väg ut genom dörren.

Min blyghet till trots vann  jag nog ändå en del sympati och rentav respekt – mina kompisar gjorde stora ögon när vi tillsammans gick förbi någon av tuffingarna i skolans korridorer och de hälsade mig med en igenkännande nick eller till och med ett Tjenare.

Ett annat spel gjorde en kortare cameo hos Rosti, Konamis Mikie. Med sin färgglada grafik och bekymmerslösa grundförutsättningar (busungen Mikie springer runt skolbyggnaden och samlar hjärtan från sin flickvän, medan han jagas av lärare och vaktmästare) var det en frisk fläkt i min begränsade arkadvärld. Men det var så svårt att jag efter varje bortslösat spel genast ångrade att jag inte valt Empire City i stället.

Rostis sylta blev snart pizzeria, arkadmaskinerna försvann och sen några år är även byggnaden borta, riven och helt sonika ersatt med en anspråkslös gräsmatta. Inget ger en vink om byggnaden som tidigare låg där. Men jag kommer inte att glömma.

Det är dags för ännu en promenad längs minnenas allé. Jag tog mina första stapplande gamersteg inte långt efter att jag tagit mina första stapplande steg över huvud taget. I min barndom var arkadhallar fortfarande ganska vanliga i Sverige. Dessutom hade varje korvkiosk och pizzeria med självaktning minst en spelautomat stående längs den bakre väggen. Och det är inte Jack Vegas vi pratar om här, utan pengaslukande trälådor fyllda med elektronik, utan annan chans till payoff än rent underhållningsmässig sådan.

Tur då att den desto oftare var nog så stor.

Vi gör det här med bilder. Och vi börjar med en av de första platser där jag stötte på arkadspel – Palmqvists Minigolf vid Östra Stranden i Halmstad. Från början var det mest flipperspelen som fascinerade mig, med sin totala överstimulans – ljus, ljud och massor av rörliga delar. Efter två minuters stirrande och lyssnande var man helt kvillrig. Det var billig underhållning. Men snart nog upptäckte jag de andra spelen, de som hade en bildskärm och som kontrollerades med en sticka och en eller två knappar. Jag minns inte ens de första spel jag spelade här. I stället minns jag de jag spelade mest: OutRun, Afterburner och Operation Wolf. Den fastmonterade Uzin till det sistnämnda var galet ball.

På något plan känns det väldigt tryggt att veta att Palmqvists minigolf inte bara finns kvar, utan att de också fortfarande driver en spelhall intill.

Tyvärr motsvarar interiören inte riktigt min barndoms galet intensiva arkadupplevelse. Ett par Sega Rally-kabinett, ett biljardbord, en mekanisk leksaksbil och ett par äldre kabinett med inte särdeles minnesvärd mjukvara är allt som återstår av den forna spelhallsglansen.

Palmqvist var inte det enda minigolfstället som frekventerades. Somliga kvällar valde man hellre banan med det kittlande namnet Japan, en bit längre upp längs Södra Badvägen. Där fanns en mindre spelhall, som inte hade vare sig Palmqvists intensitet eller spännande kabinett. Däremot är det hos Japan som spelhallsfanan hålls högst idag. I den kombinerade glasskiosken och pizzerian som ligger intill har man hyst in en mysig, mörk arkadgrotta så fullproppad med maskiner att det kan vara svårt att ta sig fram. Det finns några skapliga flipperspel, de obligatoriska Sega Rally-kabinetten, ett air hockey-bord och en handfull arkadmaskiner.

Tidigare har man också haft kvar en verkligt ärevärdig rest av den gamla spelhallskulturen. I ett hörn stod nämligen ett gammalt träkabinett med ett svartvitt racingspel för två spelare. Jag minns inte vad det heter, eller ens att det skulle ha haft ett namn. Det har liksom bara alltid funnits där. Spelet styrdes med ratt, gaspedal, broms och växelspak, och kostade – så sent som sommaren 2008 – endast 1 krona per spel och spelare. Sommaren 2009, när de här bilderna togs, hade man skickat maskinen tillbaka till uthyrningsfirman för att testa ett annat spel. Jag hoppas att det kommer tillbaka i sommar. Jag saknar det.