Games & Godis

Härom dagen klättrade medlemsantalet i Steam-gruppen för bojkott av Left 4 Dead 2 upp över 30 000. De protesterande känner sig svikna av Valve eftersom den DLC man lovats till det första Left 4 Dead inte har dykt upp och att ansträngningarna i stället tycks ha fokuserats på att ta de bästa idéerna och hälla dem i en fristående uppföljare.

Min egen första reaktion när jag hörde talas om uppföljaren var huvudsakligen positiv. Mer och bättre av det goda. Sedan insåg jag att risken fanns att den – stora och engagerade – community som finns kring L4D riskerar att splittras, vilket gör det svårare att få till den positiva multiplayerupplevelse som har varit L4D:s stora lockelse och unique selling point.

Någonstans måste de starka reaktionerna kännas väldigt otacksamma för Valve. Man har byggt upp en stor fanbas kring sina franchises, och har hela tiden-  rättvist – setts som det gamervänliga spelföretaget. Samtidigt vill man givetvis, som alla andra, ta sin chans på de stora pengarna. Fansen å sin sida menar givetvis att deras konsekventa och långtida stöd har varit en essentiell del i att företaget idag har en så framskjuten och upphöjd position i spelvärlden att de har möjlighet att casha in. En härlig röra, helt enkelt.

Samtidigt är det svårt att inte tycka att klagomålen till viss del missar målet. Ett av kraven som ställs är att innehållet i den tänkta uppföljaren görs tillgängligt för gratis nedladdning åt de som har köpt det första spelet. Ett av delmålen är att se till att Valve håller sitt löfte om kontinuerliga, kostnadsfria uppdateringar. Man medger att Valve självklart behöver släppa nya spel för att kunna överleva och utvecklas, men menar samtidigt att det är en självklarhet att Left 4 Dead ska ackompanjeras av samma rikliga flöde av gratis uppdateringar som Team Fortress 2.

Jämförelsen med de stora sportspelen är snudd på oundviklig. Under många år har utgivare som EA Sports och Konami kunnat skeppa ut uppföljare med uppdateringar och förändringar som i många fall varit huvudsakligen kosmetiska (men inte alltid). Och även om somliga knorrar säljer spel som FIFA, Tiger Woods och Football Manager som isglass en het sommardag. Vad får vi då när vi köper de här spelen? En (i bästa fall) förfinad spelmotor, uppdaterad statistik, förbättrad grafik och några nya finesser. That’s it.

Givetvis är gratis gott. Givetvis vill alla vi som spelar och älskar Left 4 Dead få tillgång till nya kampanjer, nya vapen, nya karaktärer och nya spelmekaniska finesser. Givetvis vill vi att livslängden på vårt spel ska förlängas. Och givetvis måste Valve samtidigt få en möjlighet att precis som alla andra utgivare slå mynt av de spelkoncept de får fram och lyckas göra populära. Det är inte svårt att köpa flera av bojkottarnas argument, men det är inte heller svårt att förstå att Valve vill ta den möjlighet de ser att stärka sina ekonomiska muskler. Deras beprövade altruism är en riskabel affärsmodell, hur sympatisk den än må vara.

En kompromiss känns just nu som det mest tilltalande alternativet – och kanske ett inte helt orimligt sådant, ändå. Infrastrukturen finns för att kunna distribuera stora sjok av DLC, och precedenterna finns för att ta priser motsvarande nära nog fullpris för ett nytt spel över Xbox Live (och det finns alltid den möjligheten att släppa kampanjer i episodformat). Valve lär å ena sidan se möjligheten att nå en bredare kund grupp, å andra sidan inse risken av att avvika från sin inslagna väg, och spelarnas förtroende är en svårköpt vara – värd att vårda, oavsett hur skakiga grunderna må vara för dess plötsliga misstroendevotum.

Härom dagen klättrade medlemsantalet i Steam-gruppen för bojkott av Left 4 Dead 2 upp över 30 000. De protesterande känner sig svikna av Valve eftersom den DLC man lovats till det första Left 4 Dead inte har dykt upp och att ansträngningarna i stället tycks ha fokuserats på att ta de bästa idéerna och hälla dem i en fristående uppföljare.

Min egen första reaktion när jag hörde talas om uppföljaren var huvudsakligen positiv. Mer och bättre av det goda. Sedan insåg jag att risken fanns att den – stora och engagerade – community som finns kring L4D riskerar att splittras, vilket gör det svårare att få till den positiva multiplayerupplevelse som har varit L4D:s stora lockelse och unique selling point.

Någonstans måste de starka reaktionerna kännas väldigt otacksamma för Valve. Man har byggt upp en stor fanbas kring sina franchises, och har hela tiden-  rättvist – setts som det gamervänliga spelföretaget. Samtidigt vill man givetvis, som alla andra, ta sin chans på de stora pengarna. Fansen å sin sida menar givetvis att deras konsekventa och långtida stöd har varit en essentiell del i att företaget idag har en så framskjuten och upphöjd position i spelvärlden att de har möjlighet att casha in. En härlig röra, helt enkelt.

Samtidigt är det svårt att inte tycka att klagomålen till viss del missar målet. Ett av kraven som ställs är att innehållet i den tänkta uppföljaren görs tillgängligt för gratis nedladdning åt de som har köpt det första spelet. Ett av delmålen är att se till att Valve håller sitt löfte om kontinuerliga, kostnadsfria uppdateringar. Man medger att Valve självklart behöver släppa nya spel för att kunna överleva och utvecklas, men menar samtidigt att det är en självklarhet att Left 4 Dead ska ackompanjeras av samma rikliga flöde av gratis uppdateringar som Team Fortress 2.

Jämförelsen med de stora sportspelen är snudd på oundviklig. Under många år har utgivare som EA Sports och Konami kunnat skeppa ut uppföljare med uppdateringar och förändringar som i många fall varit huvudsakligen kosmetiska (men inte alltid). Och även om somliga knorrar säljer spel som FIFA, Tiger Woods och Football Manager som isglass en het sommardag. Vad får vi då när vi köper de här spelen? En (i bästa fall) förfinad spelmotor, uppdaterad statistik, förbättrad grafik och några nya finesser. That’s it.

Givetvis är gratis gott. Givetvis vill alla vi som spelar och älskar Left 4 Dead få tillgång till nya kampanjer, nya vapen, nya karaktärer och nya spelmekaniska finesser. Givetvis vill vi att livslängden på vårt spel ska förlängas. Och givetvis måste Valve samtidigt få en möjlighet att precis som alla andra utgivare slå mynt av de spelkoncept de får fram och lyckas göra populära. Det är inte svårt att köpa flera av bojkottarnas argument, men det är inte heller svårt att förstå att Valve vill ta den möjlighet de ser att stärka sina ekonomiska muskler. Deras beprövade altruism är en riskabel affärsmodell, hur sympatisk den än må vara.

En kompromiss känns just nu som det mest tilltalande alternativet – och kanske ett inte helt orimligt sådant, ändå. Infrastrukturen finns för att kunna distribuera stora sjok av DLC, och precedenterna finns för att ta priser motsvarande nära nog fullpris för ett nytt spel över Xbox Live (och det finns alltid den möjligheten att släppa kampanjer i episodformat). Valve lär å ena sidan se möjligheten att nå en bredare kund grupp, å andra sidan inse risken av att avvika från sin inslagna väg, och spelarnas förtroende är en svårköpt vara – värd att vårda, oavsett hur skakiga grunderna må vara för dess plötsliga misstroendevotum.